LP.
Solen skiner utav bara helvete ute men jag är ändå så lycklig att det inte är klokt.
I förrgår var tveklöst en av de största stunderna i mitt liv. På riktigt.
Sju år tog det.
Sju år av drömmande.
Som nio-tioåring började jag lyssna på Linkin Park, och alla mina jämnåriga fattade inte vad jag höll på med. Man skulle lyssna på sånt som spelades på radio, som Aqua och Excellence eller vafan de hette. Linkin Park var ett för dem helt okänt band som bara var... konstiga och dåliga. Inte ens trallvänliga.
Linkin Park blev det första bandet vars musik jag verkligen började analysera. Som jag verkligen tog till mig av och inte bara 'men den här låten var ju bra!', typ. Jag började lyssna på texterna ordentligt (eller ja, det jag fattade av dem, men jag översatte faktiskt en del) och det var av Linkin Parks musik som jag för första gången fick den där känslan...
Ni förstår säkert vilken känsla jag menar. Eller jag hoppas det, för det är så svårt att förklara.
Känslan av att musiken verkligen... betyder något. Är en del av dig själv.
Linkin Park var det band som visade mig den känslan.
Och de var också det första bandet som jag drömde om att få se live.
Sju år tog det alltså.
Sju år av 'nähe, de spelade i Tyskland istället' och den tunga vetskapen om att jag antagligen ändå skulle vara för liten för att få se dem, även om de kom till Sverige.
Men så äntligen. I förrgår.
Min barndomsdröm gick i uppfyllelse.
Det var jag, min kusin Pontus, Rasmus (ni hamsterpajare känner honom bättre som R3my) och några av hans helsköna göteborgspolare samt David (g00lan) samt några till som vi stiftat bekantskap med i kön utanför Globen. Stämningen var helt underbar och en halvtimme innan insläpp stod det minst tusen pers i en kö som ringlade sig runt hela Globenområdet. Vi stod cirka 30 meter ifrån ingången, då Pontus tagit ledigt från skolan och börjat köa rättså tidigt. Jag kom efter skolan vid tre-halvfyratiden och slank in i kön där han och David stod.
Rasmus och Göteborgspacket hade kommit senare och stod lite längre bak, men lyckades på nåt jävla vänster pressa sig fram så när de öppnade dörrarna var alla samlade.
Förbanden var av ovanlig hög klass; först Blindside och sedan 30 seconds to mars.
Blindside var bra, synd var bara att ljudteknikerna klantat till det såpass att man knappt hörde vad de sjöng. Men det blev bättre med 30 seconds to mars, som förövrigt var ruskigt bra. Och det var som magi när de släckte ner allt och hela Globen tog fram mobiler och tändare att lysa med. En kille bakom mig lyfte upp mig och jag blickade ut över detta hav av små ljus och kunde inte göra annat än dra efter andan.
Precis innan 30 STM började spela lyckades jag, med hjälp av några skittrevliga killar i dreads, pressa mig fram så att jag stod lutad mot kravallstaketer. Absolut längst fram. Och den platsen höll jag hela spelningen ut, vilket känns i mina revben just nu :D Men jag nästan gillar den smärtan ^^
Lyckaaaaaa.
När Linkin Park kom in så var det bara som om något brast i mig.
Jag fick små vingar och glömde allt annat. Jag liksom... kände mig som de 16 år jag är, samtidigt som jag var den drömmande lilla 10-åringen.
Det var... nostalgi. Jag var barnsligt lycklig.
Till min förtjusning spelade de mest gamla låtar. Majoriteten av de jag velat höra, faktiskt.
Jag minns inte riktigt´om det var under Somewhere I belong eller Crawling, men i alla fall så kom Chester fram till kanten av scenen rakt framför mig då. Precis rakt framför mig. Vi hade ögonkontakt i en evighet.
Det finaste var nog när de gjorde en kind of ballad-version på Pushing me away. Bara Chesters röst och piano.
Alltså åh vad vackert det var. Och Rasmus började gråta :)
När bandet hade gått ut och sen kommit in igen ett par gånger så började de tacka oss i publiken och sånt ni vet. Då var det en låt som jag speciellt mycket påpekat innan att 'den måste jag få höra' som de inte hade spelat.
Faint.
Så de går ut, och jag tänker lite besviket 'fan', men jaja sånt får man leva med.
Men så plötsligt hörs den där långa tonen som inleder introt, alla ni som hört Faint vet vad jag menar.
Jag fattar innan de som står närmast mig att nu kommer de fan in igen. Och nu ska de spela Faint.
Och gah, jag blev helt galen. Hoppade upp och ner och skrek av lycka och blev helt tårögd och visste inte vart jag skulle göra av mig.
Ni tycker säkert att jag är skitfjollig men jag blev bara så jävla glad :)
Det var magi helt enkelt. Kunde inte ha varit bättre.
Jag kommer aldrig att glömma det.
När jag kom hem så var jag helt... jag vet inte.
Jag satte mig bara ner på en stol och grät.
Så lycklig så lycklig så lycklig <3
Tack.
I förrgår var tveklöst en av de största stunderna i mitt liv. På riktigt.
Sju år tog det.
Sju år av drömmande.
Som nio-tioåring började jag lyssna på Linkin Park, och alla mina jämnåriga fattade inte vad jag höll på med. Man skulle lyssna på sånt som spelades på radio, som Aqua och Excellence eller vafan de hette. Linkin Park var ett för dem helt okänt band som bara var... konstiga och dåliga. Inte ens trallvänliga.
Linkin Park blev det första bandet vars musik jag verkligen började analysera. Som jag verkligen tog till mig av och inte bara 'men den här låten var ju bra!', typ. Jag började lyssna på texterna ordentligt (eller ja, det jag fattade av dem, men jag översatte faktiskt en del) och det var av Linkin Parks musik som jag för första gången fick den där känslan...
Ni förstår säkert vilken känsla jag menar. Eller jag hoppas det, för det är så svårt att förklara.
Känslan av att musiken verkligen... betyder något. Är en del av dig själv.
Linkin Park var det band som visade mig den känslan.
Och de var också det första bandet som jag drömde om att få se live.
Sju år tog det alltså.
Sju år av 'nähe, de spelade i Tyskland istället' och den tunga vetskapen om att jag antagligen ändå skulle vara för liten för att få se dem, även om de kom till Sverige.
Men så äntligen. I förrgår.
Min barndomsdröm gick i uppfyllelse.
Det var jag, min kusin Pontus, Rasmus (ni hamsterpajare känner honom bättre som R3my) och några av hans helsköna göteborgspolare samt David (g00lan) samt några till som vi stiftat bekantskap med i kön utanför Globen. Stämningen var helt underbar och en halvtimme innan insläpp stod det minst tusen pers i en kö som ringlade sig runt hela Globenområdet. Vi stod cirka 30 meter ifrån ingången, då Pontus tagit ledigt från skolan och börjat köa rättså tidigt. Jag kom efter skolan vid tre-halvfyratiden och slank in i kön där han och David stod.
Rasmus och Göteborgspacket hade kommit senare och stod lite längre bak, men lyckades på nåt jävla vänster pressa sig fram så när de öppnade dörrarna var alla samlade.
Förbanden var av ovanlig hög klass; först Blindside och sedan 30 seconds to mars.
Blindside var bra, synd var bara att ljudteknikerna klantat till det såpass att man knappt hörde vad de sjöng. Men det blev bättre med 30 seconds to mars, som förövrigt var ruskigt bra. Och det var som magi när de släckte ner allt och hela Globen tog fram mobiler och tändare att lysa med. En kille bakom mig lyfte upp mig och jag blickade ut över detta hav av små ljus och kunde inte göra annat än dra efter andan.
Precis innan 30 STM började spela lyckades jag, med hjälp av några skittrevliga killar i dreads, pressa mig fram så att jag stod lutad mot kravallstaketer. Absolut längst fram. Och den platsen höll jag hela spelningen ut, vilket känns i mina revben just nu :D Men jag nästan gillar den smärtan ^^
Lyckaaaaaa.
När Linkin Park kom in så var det bara som om något brast i mig.
Jag fick små vingar och glömde allt annat. Jag liksom... kände mig som de 16 år jag är, samtidigt som jag var den drömmande lilla 10-åringen.
Det var... nostalgi. Jag var barnsligt lycklig.
Till min förtjusning spelade de mest gamla låtar. Majoriteten av de jag velat höra, faktiskt.
Jag minns inte riktigt´om det var under Somewhere I belong eller Crawling, men i alla fall så kom Chester fram till kanten av scenen rakt framför mig då. Precis rakt framför mig. Vi hade ögonkontakt i en evighet.
Det finaste var nog när de gjorde en kind of ballad-version på Pushing me away. Bara Chesters röst och piano.
Alltså åh vad vackert det var. Och Rasmus började gråta :)
När bandet hade gått ut och sen kommit in igen ett par gånger så började de tacka oss i publiken och sånt ni vet. Då var det en låt som jag speciellt mycket påpekat innan att 'den måste jag få höra' som de inte hade spelat.
Faint.
Så de går ut, och jag tänker lite besviket 'fan', men jaja sånt får man leva med.
Men så plötsligt hörs den där långa tonen som inleder introt, alla ni som hört Faint vet vad jag menar.
Jag fattar innan de som står närmast mig att nu kommer de fan in igen. Och nu ska de spela Faint.
Och gah, jag blev helt galen. Hoppade upp och ner och skrek av lycka och blev helt tårögd och visste inte vart jag skulle göra av mig.
Ni tycker säkert att jag är skitfjollig men jag blev bara så jävla glad :)
Det var magi helt enkelt. Kunde inte ha varit bättre.
Jag kommer aldrig att glömma det.
När jag kom hem så var jag helt... jag vet inte.
Jag satte mig bara ner på en stol och grät.
Så lycklig så lycklig så lycklig <3
Tack.
Kommentarer
Postat av: Josefine.
Fan vad länge sedan jag kände den där känslan från musik som riktigt betyder något. Från Blink senast tror jag, men jag har glidit ifrån dem, känns nästan som att ha flyttat ifrån sin barndomsvän. Måste nog ta fram mina gamla Blink-skivor faktiskt. (Jag kände lite så där som du när jag var på Jonas Gardell, jag låg vaken hela natten efteråt och bara grät, men jag var ändå hur lycklig som helst. Han hade ju faktiskt pratat med mig, den där konstiga mannen jag av någon anlednig älskade)
Trackback