LILLA MOLNTUSS.

Passar på att skriva nu, för jag det är något underligt med mig idag. Och det kommer snart försvinna, för jag är hemma hos min mamma och den här sortens sinnestillstånd försvinner alltid förr eller senare när hon är i närheten.

Solen skiner, asfalten är torr, gruset ligger utspritt som bläckklumpar på cykelvägen och jag fryser bara lite. Precis lagom mycket för att sommaren inte ska kännas retsamt nära.
Och även fast jag får stå vid Danderyds sjukhus i mer än tjugo minuter i väntan på bussen känner jag mig... nöjd. Med det mesta.

Det är som att allt har stannat upp och samtidigt bara flyter på som det ska. En pipeline kantad av sånt man kan relatera till, något tryggt och samtidigt uppsluppet.
iPoden shufflade fram Håkan, och jag bläddrade inte förbi. Inte idag. Satt och lyssnade på Gårdakvarnar och skit och för första gången någonsin log jag istället för blundade.
Sen Kent.
Och sen Lykke Li.
Hello Saferide.
MCR. (jaja, shame on me men så var det faktiskt)
José González.
Red Hot Chili Peppers.

Och allting var bara bra. Sådär som jag vill att det alltid ska vara.