Nyckel i fickan. Saknad i flickan.
En resa.
En resa som länge varit planerad och efterlängtad.
En resa till Göteborg.
Nu är resan rest.
Och jag är tom. Tom, men fylld av en oändlig lycka. Jag hoppas kunna leva länge på den, men det ser inte ljust ut. Saknaden har redan börjat riva och slita i mig. Den gör så ont att frågan om det var värt det kort kommer upp i mitt huvud, men jag slår genast undan den. Jag vet redan svaret. Det är inget jag ens behöver fundera över.
Jag hade det underbart. Jag ångrar inget. Upplevelserna jag haft och människorna jag träffat går inte att beskriva på ett värdigt sätt. Ordet "underbart" är egentligen inte på långa vägar bra nog.
Ett stort, stort tack till Anna, som gjorde allt detta möjligt. Jag tror inte att hon förstår hur mycket det betydde för mig. Det här är något jag kommer minnas resten av mitt liv.
Om jag skulle skriva om allt jag varit med om skulle det ta hela natten för någon att läsa klart det. Så jag låter bli. Det får bli någon sorts känslomässig berättelse istället, eller vad man ska kalla det. Samt händelserna i grova drag.
De två första dagarna var jag hos Anna på Orust. Det hände inte så jättemycket, vi badade, bakade björnbärspaj och retades med småbarnen i huset. Anna vägrade sjunga när jag spelade gitarr ^^
Jaja, hon är förlåten.
Sent på fredag kväll åkte vi till Annas hus utanför Göteborg. Det var stort och jättefint.
Morgonen därpå gick vi upp relativt tidigt, för att ta oss in till Göteborg. Väl framme där bytte vi till ett tåg mot Varberg.
I Varberg väntade Henrik.
Fan, så jag längtat efter att träffa honom. Äntligen fick jag det. Och jag blev inte besviken.
Han var precis så trevlig, söt och genomsnäll som jag förväntade mig. Vi tre hade jättekul den dagen, i alla fall enligt min åsikt. Dock blev nog Anna nte så glad på mig när jag kastade en potatis på henne. Men vadå, hon skvätte vatten på mig och Henrik. Så... ja ^^
Henrik gav mig en nyckel som han hade hittat. Den är jättefin och ligger fortfarande i min ficka. Jag ska göra mitt bästa för att ta reda på vart den går.
Jag saknar Henrik något fruktansvärt just nu.
På lördagskvällen åkte jag och Anna in till Göteborg och mötte Mike och en massa folk som han kände, vilket motsvarade ungefär halva Göteborg. Snacka om många nya ansikten.
Men den kvällen var jättebra. Mike är verkligen en människa som sprider glädje och får en att känna sig bra. Han hade en svart tröja som var nästan lika söt som han själv, och den lånade jag när det började regna. Att den var så stor att jag nästan försvann i den gjorde inte så mycket.
Den kvällen var jag riktigt glad och lycklig. Jag skrattade och log mer än jag gjort på länge.
Söndag. Sista dagen.
Vi gick upp ganska sent, och åkte iväg för att hälsa på Ema. Hon var jättesöt och trevlig som få, hennes kompis Cassandra också.
Vi stannade hos Ema en stund och pratade om lite allt möjligt. Sen ville jag åka till Varberg för att träffa Henrik en gång till. Men tiden räckte inte till, hur vi än försökte. Jättesynd var det, jag hade så gärna velat spendera mer tid med honom.
Vi åkte hem istället, och hämtade våra saker. Sen åkte vi in till Göteborg, och den sista tiden gick snabbt. Jag ringde Mike, och han kom förbi stationen för att säga hejdå till oss. Jag skulle hem, och Anna till Malmö.
Annas tåg gick före mitt. Det blev ett snabbt och slarvigt hejdå, men det kanske var bäst så. Minst jobbigt.
Med 10 minuter kvar av min vistelse i Göteborg gick jag mot mitt tåg, följd av Mike.
När jag stod där och kramade honom hejdå kändes allt väldigt, väldigt hopplöst. Jag ville verkligen inte åka. Hade jag kunnat göra något för att få stanna hade jag gjort det. Jag ville bara uppleva allt igen.
Jag ville stanna i allt det där lyckliga för alltid.
Att lämna det... det tog hårt på mig.
Det enda som återstår att säga om alltihopa är kanske att jag alltid kommer eftersträva den lyckokänslan som det gav. Jag vill göra om allt igen. Och jag tänker se till att göra det, innan saknaden av alla underbara människor jag träffat kväver mig.
Anna, Henrik, Mike, Ema och alla er jag bara lärde känna i all hast.
Jag saknar er. Jag saknar er!
En resa som länge varit planerad och efterlängtad.
En resa till Göteborg.
Nu är resan rest.
Och jag är tom. Tom, men fylld av en oändlig lycka. Jag hoppas kunna leva länge på den, men det ser inte ljust ut. Saknaden har redan börjat riva och slita i mig. Den gör så ont att frågan om det var värt det kort kommer upp i mitt huvud, men jag slår genast undan den. Jag vet redan svaret. Det är inget jag ens behöver fundera över.
Jag hade det underbart. Jag ångrar inget. Upplevelserna jag haft och människorna jag träffat går inte att beskriva på ett värdigt sätt. Ordet "underbart" är egentligen inte på långa vägar bra nog.
Ett stort, stort tack till Anna, som gjorde allt detta möjligt. Jag tror inte att hon förstår hur mycket det betydde för mig. Det här är något jag kommer minnas resten av mitt liv.
Om jag skulle skriva om allt jag varit med om skulle det ta hela natten för någon att läsa klart det. Så jag låter bli. Det får bli någon sorts känslomässig berättelse istället, eller vad man ska kalla det. Samt händelserna i grova drag.
De två första dagarna var jag hos Anna på Orust. Det hände inte så jättemycket, vi badade, bakade björnbärspaj och retades med småbarnen i huset. Anna vägrade sjunga när jag spelade gitarr ^^
Jaja, hon är förlåten.
Sent på fredag kväll åkte vi till Annas hus utanför Göteborg. Det var stort och jättefint.
Morgonen därpå gick vi upp relativt tidigt, för att ta oss in till Göteborg. Väl framme där bytte vi till ett tåg mot Varberg.
I Varberg väntade Henrik.
Fan, så jag längtat efter att träffa honom. Äntligen fick jag det. Och jag blev inte besviken.
Han var precis så trevlig, söt och genomsnäll som jag förväntade mig. Vi tre hade jättekul den dagen, i alla fall enligt min åsikt. Dock blev nog Anna nte så glad på mig när jag kastade en potatis på henne. Men vadå, hon skvätte vatten på mig och Henrik. Så... ja ^^
Henrik gav mig en nyckel som han hade hittat. Den är jättefin och ligger fortfarande i min ficka. Jag ska göra mitt bästa för att ta reda på vart den går.
Jag saknar Henrik något fruktansvärt just nu.
På lördagskvällen åkte jag och Anna in till Göteborg och mötte Mike och en massa folk som han kände, vilket motsvarade ungefär halva Göteborg. Snacka om många nya ansikten.
Men den kvällen var jättebra. Mike är verkligen en människa som sprider glädje och får en att känna sig bra. Han hade en svart tröja som var nästan lika söt som han själv, och den lånade jag när det började regna. Att den var så stor att jag nästan försvann i den gjorde inte så mycket.
Den kvällen var jag riktigt glad och lycklig. Jag skrattade och log mer än jag gjort på länge.
Söndag. Sista dagen.
Vi gick upp ganska sent, och åkte iväg för att hälsa på Ema. Hon var jättesöt och trevlig som få, hennes kompis Cassandra också.
Vi stannade hos Ema en stund och pratade om lite allt möjligt. Sen ville jag åka till Varberg för att träffa Henrik en gång till. Men tiden räckte inte till, hur vi än försökte. Jättesynd var det, jag hade så gärna velat spendera mer tid med honom.
Vi åkte hem istället, och hämtade våra saker. Sen åkte vi in till Göteborg, och den sista tiden gick snabbt. Jag ringde Mike, och han kom förbi stationen för att säga hejdå till oss. Jag skulle hem, och Anna till Malmö.
Annas tåg gick före mitt. Det blev ett snabbt och slarvigt hejdå, men det kanske var bäst så. Minst jobbigt.
Med 10 minuter kvar av min vistelse i Göteborg gick jag mot mitt tåg, följd av Mike.
När jag stod där och kramade honom hejdå kändes allt väldigt, väldigt hopplöst. Jag ville verkligen inte åka. Hade jag kunnat göra något för att få stanna hade jag gjort det. Jag ville bara uppleva allt igen.
Jag ville stanna i allt det där lyckliga för alltid.
Att lämna det... det tog hårt på mig.
Det enda som återstår att säga om alltihopa är kanske att jag alltid kommer eftersträva den lyckokänslan som det gav. Jag vill göra om allt igen. Och jag tänker se till att göra det, innan saknaden av alla underbara människor jag träffat kväver mig.
Anna, Henrik, Mike, Ema och alla er jag bara lärde känna i all hast.
Jag saknar er. Jag saknar er!
Kommentarer
Postat av: Henrik
Känn dig jättesaknad :)
Ska sakna dig varje sekund tills nästa gång.
Ledsen att jag inte kunde komma och säga hejdå när du åker hemåt men men.
Avsked är ändå bara ännu en sak som gör mig tårögd och det blir så jobbigt.
Sköt om dig Lina. På återseende
Postat av: Anna (Apelsinhelvetet / Lucifer / Photot)
Nej, jag kommer nog aldrig riktigt förstå vad det betydde. Mest av allt minns jag att jag var jobbig på Orust, och att det regnade som fan i göteborg. Regn regn, folk som söp i slottskogen, hur kul är det en regnig eftermiddag?! Alcogel, ffs! Det blev verkligen inte allt det kunde varit, men nästa gång åker du ner en vecka, och så ska jag försöka vara tyst. Tyst och inte dum.
Trackback