LILLA MOLNTUSS.

Sitter hemma hos mamma och tittar på Babel. Fick helt plötsligt ett återfall av den där forna författardrömmen jag var så uppslukad av för fyra, fem, sex år sedan.

Jag tror att jag har en idé. Som vanligt nuförtiden har jag ingen aning om vad jag skulle skriva om ifall jag inte skulle utgå ifrån mig själv, men jag har en relativt ny händelse i mitt liv som är så stor och omfattande och har förändrat mig och mitt inre såpass mycket att det lär vara något jag borde kunna utgå ifrån.

Jag tror att jag ska börja skriva och se hur mycket det blir, hur mycket stoff som kan uppstå ur denna min upplevelse som förändrat allt så mycket. Jag vet dock inte hur personligt jag ska göra det. Kanske vore det smart att inte dra för mycket ifrån egna känslor, ifall detta mot förmodan skulle komma att läsas av... folk. Jag vet inte vem. Men jag vet inte hur pigg jag är på att exponera mitt inre såpass mycket.

Undrar om det skulle vara någon som skulle tycka att det jag skulle få fram var det minsta intressant.

Jag jobbar, går kanske ut på krogen en sväng med gamla och nya vänner. Kommer sedan hem på fel sida om tolvslaget, men ändå ett bra tag kvar till gryningen, sätter på en kopp te och slökollar något på svtplay.se samtidigt som jag lyssnar på Jacks skratt när han kollar på the Office. Jag gillar hans skratt, det får mig lugn på något sätt.
Det är en fin tillvaro, jag vet det. Jag uppskattar den.
Såklart finns det fortfarande en jävla massa störningsmoment, även fast jag gör mitt bästa för att eliminera dem. Men jag jobbar med mig själv. Jag är numera den viktigaste personen i mitt liv, och det är rätt skönt att ha fått lite ordning på det i alla fall.

Grejen är bara den att det inte riktigt räcker. Jag vet att alla dillar om att flytta utomlands, typ för att göra lite vadsomhelst, för att det vore "sååå himla kuuul" och så vidare. Men det är inte så för mig; jag behöver det verkligen. Jag måste komma ifrån den här bitterheten, starta om lite och skapa en chans att börja på något nytt. Hitta nya äventyr. Hitta nya människor.

USA/England/Spanien/någonstans. Iväg ska jag. Pengarna finns på sparkontot och lägenheten är uppsagd.
Jag är bra. Aldrig att jag tänker låta någon lura i mig något annat igen.

Ge good or be gone, otacksamma jävla idiot.

And I know

that I can't make you stay

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
minns inte vilka de var, ifall det ens blev några. Jag tror jag lagt ner det där med nyårslöften.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
nej.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, klarade mig iår.
5. Vilka länder besökte du?
Spanien, England.
6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Skidor. Och tusen andra (viktigare) saker. Men just nu kommer jag bara att tänka på skidor, rent spontant.
7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13e mars
8. Vad var din största framgång 2010?
flytten till egen lägenhet som jag äntligen lyckades få till efter jag vet inte hur många år av väntan och längtan.
9. Största misstaget?
Vill inte tänka på sånt.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Magkatarr, brännskador, snedvriden höft... Eh ja.
11. Bästa köpet?
mitt nya fisheye-objektiv kanske. Eller någon av alla böcker.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Böcker. Hyra. Inredning och köksgrejer.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Olle. Sofie.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Rude boy med Rihanna. (Spaniens klubbliv has got the hold of me kan man ju lugnt säga.)
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Berg och dalbana. Ledsnare, tror jag.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
gud, jag vet verkligen inte. Så många saker.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tagit åt mig. Varit martyr. Varit besviken.
18. Hur tillbringade du julen?
Hos mormor och morfar.
19. Blev du kär i år?
Kan man lugnt säga.
20. Hur många one night stands?
~
21. Favoritprogram på TV?
Jag hävdar fortfarande att det är något med Antikrundan som skänker en slags ro i själen.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Tror inte det. Som sagt, jag är mer av en föraktare.
23. Bästa boken du läste i år?
Åh shit vad svårt. Scar tissue (Anthony Kiedis), Kosackerna (Leo Tolstoj), The Long Walk (Stephen King), The Alchemist (Paulo Coelho)
24. Största musikaliska upptäckten?
Alexandre Desplat, Bebe, Kultiration, The Weepies. Eller min återupptäckt av R.E.M kanske.
25. Något du önskade dig och fick?
Vet inte
26. Något du önskade dig men inte fick?
Såklart.
27. Årets bästa film?
Inception. Nya Harry Potter.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Drog ihop mitt pick och pack och flyttade, faktiskt.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mindre nederlag och lite mer flyt för en gångs skull.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Ingen aning. Boho/indie/klänningochstrumpbyxor med sidecut.
31. Vad fick dig att må bra?
Katt. Pengar. Film. Böcker. Snö. Olle.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Jag vet fan inte.
33. Vem saknade du?
Farmor. C.  Sofie sen hon flyttade ut och bror sen han åkte till USA.
34. De bästa nya människorna du träffade?
Love, Matilda, Yusuf. Säkert nån mer som jag glömt.

Det finns tillfällen då jag undrar hur svårt det egentligen kan vara. Allt det där som jag kämpar med och slåss emot varje dag, allt det där jag gråter de där töntiga tårarna över, allt i min livssituation som jag dagdrömmer om att jag överkommit och lämnat bakom mig eller i vissa dagdrömmar aldrig ens upplevt.
Vadfan, hur svårt kan det vara?
Bita ihop, göra alla grejer man måste, sluta med att fejka hosta eller huvudvärk för att slippa gå till jobbet/skolan/ut när den egentliga anledningen är att man är rädd för att närsomhelst bryta ihop och börja störtböla eller få en panikångestattack eller något annat såntdär som man upplever med väldigt jämna mellanrum men ändå vägrar se som en del av sig själv, sin persona. Trots att de nog tyvärr blivit det.

Så ofta som jag sitter själv och bara försöker övertala mig själv att strunta i allt det där, strunta i att allt blev skit och bara göra något. Försöker strunta i vetskapen om att när jag gjort en, två, tre, fem, sjutton, hundra av de grejerna som jag måste, borde, vill och/eller inte vill göra så finns det alltid saker kvar. Och jag kan inte. Kan inte. Kan inte.

Mest av allt vill jag bara sluta längta efter att komma bort.

Det är Coldplay. Det är att inte riktigt veta var man ska börja. Det är sällsynt tjejsnack. Det är fester och födelsedagar och fyllor.
Det är en massa tvätt att hänga upp och en massa stolthet att inte låta någon annan plocka ner.
Det är bråk i luften.

Strök precis mitt duschdraperi som varit i tvätten (tydligen ska man göra det för att det ska förbli vattenavvisande) och det var bara så befriande på något sätt. Blev riktigt förvånad över effekten det hade på mig, jag gick ifrån att i princip bara vilja lägga mig ner och dö till att faktiskt sätta mig vid datorn och försöka komma fram till vad jag behöver och kan få gjort idag.
Längre än så har jag dock inte kommit, tyvärr. Jag är fast med för mycket funderingar och tjafs i huvudet, fast med för mycket osäkerhet att ta itu med.

Stormen är här nu och jag vet inte hur saker kommer se ut när vi kommer ur den.

Jag är ensam hemma med min magkatarr och mina tankar, men för en gångs skull känner jag mig faktiskt inte ensam, tror jag. Jag har te i min Oliver&Company-kopp och en massa skolarbete att dyka igenom.
Ringde precis mister O. bara för att säga att jag älskar honom. Han svarade inte.

Det finns en sån otrolig lust inom mig att bara boka flygbiljetter till nån random ort i Spanien och utan vidare åka dit på höstlovet. Det spelar snart inte ens någon roll ifall jag får någon med mig, det skulle bara vara så otroligt skönt och befridande att få åka någonstans och aktivt göra precis ingenting. Bara prata en massa spanska och bli så brun det bara går utan att ådra sig hudcancer.
Visst är det kanske lite märkligt att jag känner så just precis nu, när jag faktiskt trivs rätt bra i hemmet jag försökt bygga upp, när jag faktiskt lyckas tjänar pengar så att jag klarar att leva vuxenlivet utan att fullkomligt jobba sönder mig och när jag som mest behöver vara kvar här och ta tag i saker. Komma framåt, ständigt ta projekten till nästa steg och avsluta det här kapitlet i mitt liv som blev allt, verkligen allt utom det jag hade förväntat mig.

Ibland är det svårt att veta vad man förtjänar och när man förtjänar det, och om man själv kan ta sig friheten att förtjäna något alls.

Stress, panikångest och bisarra mängder tårar varvas med små till medelstora doser förhoppningsfullhet, "världskärlek" och förväntan. Jag vet inte riktigt hur jag ska definera min tillvaro, inte ens om den är bättre eller sämre jämfört med tidigare. Nya inslag i vardagen har uppstått, inslag som är så himla fina och projicerar lycka och kärlek på mig men som ändå på något sätt förvärrar allt till tusen ibland. Varför är det alltid så krångligt?

Vissa saker är så himla mycket bättre nu.
Vissa saker sliter mig i stycken.
Vissa saker är fortfarande och kommer alltid vara ett hål i mig och det känns så jobbigt att inte veta hur jag ska dämpa allt det.

Men det rullar på. Hackigt, men ändå. Inom mig har jag liksom stannat upp för att försöka göra vägen fri från alla känslor och allt grus jag bär runt på som förut spytts ut i så stora mängder. Får inte låta allt det där stanna upp saker igen. Måste bli klar med skolan, sen får vi se vad som händer. Måste åstakomma något, måste komma vidare och inte bara trampa runt. Måste hitta ett sätt att orka.

Ännu har jag ärligt talat ingen aning om hur allt det här kommer sluta. Och det skrämmer mig.

Jag insåg nyss vilken otrolig skillnad det faktiskt är för mig att skriva med penna och papper jämfört med ett tangentbort och en skärm. Och då menar jag inte bara det faktum att texterna i min svarta notebook blivit till för att jag ska kunna spy ur mig mina tankar på ett papper som kan ligga i tryggt förvar i min väska för ingen att läsa, till skillnad från den här bloggen (som ju trots att ingen läser den längre faktiskt ligger tillgänglig och blottar mig). Skillnaden sitter inte bara i tillgängligheten och den ju då tillhörande censuren, utan också vad jag får ur mig och hur mycket.
Svammel. Jag vet. Men jag fick ett infall och kände för lite tangenter istället för min fula gröna stiftpenna som fått gå varm de senaste veckorna.

Jag har bott i min stora bohem-tygväska den senaste tiden, och kastat mig lite mellan mamma och Olle. Mest Olle. Främst på kvällarna har jag ofta flytt till honom eftersom jag verkligen avskyr att sova hemma hos mamma. Igår sov jag där för första gången på nån vecka och vaknade med en sån ångest att jag bokstavligt talat fick kväljningar. Sen kom tuten från flaken och jag trodde att jag skulle kräkas på hela världen.

Jag har ett otroligt begär efter tillfällig dövhet och en paus från den här planeten.
Grejen är den att ibland orkar man inte ens försöka att vara glad.

Flytten har gått rätt bra, det mesta är på plats även om det är kartonger som fortfarande står ouppackade och ett par hörn som är röriga. Men vi har börjat bo in oss ordentligt, och det känns bra. Det mesta just nu känns inte så bra, men jag har äntligen ett hem och någon att dela det med.

Min pappa bröt nacken när han och min bror åkte skidor i Alperna. Han klarade sig, mirakulöst nog, undan med nedsatt känsel i ett par fingrar och tillfällig minskad muskelstyrka i ena armen. Och ett ärr på halsen ifrån operationen de gjorde för att klistra ihop skiten. När jag pratade med honom första eller andra gången på sjukhuset sa han "Jag kunde ha dött, Lina. Och det där ärret påminner mig om det varenda gång jag kollar mig i spegeln. Det är en andra chans jag fått [....] vad jag ska göra med den är nog nåt jag verkligen borde fundera på."

Häromveckan kom min pappa hem till min och Sofies nya lägenhet för att checka läget och (symboliskt) hjälpa mig med lite grejer.
Han gav mig snittblommor. Sen bad han om att få tillbaka mina nycklar till sin lägenhet.

Bra omstart, du.

Man återupptäcker verkligen sitt gångna liv när man flyttar.
Alla saker ska ner i lådor. Hela ens liv ska ner i lådor.

Jag minns när jag flyttade förra gången. Det är lite mer än tre år sedan. Jag blir så förvånad när jag inser att det redan gått tre år sedan senaste gången mitt liv packades ner i lådor.
Då var jag bitter och förvirrad och sviken och trasig. Det är jag nu också, men inte på samma sätt.

Jag minns att förra gången frågade jag mig om och om igen hur många lådor det krävs för att rymma ett liv.




Mitt liv glider mer och mer ifrån mig, blir mindre och mindre definierbart, och snart vet jag nog inte längre hur det ska rymmas någonstans alls.
Snart är det nog bara saker jag packar ner i lådorna.

Jag trodde att jag gjort klart för mig själv att jag inte tänkt slösa tusentals kronor och en massa veckor på festivaler i sommar, men jag vet inte om jag kommer kunna se till att det blir så.
Jag tror inte att det finns mycket till chans att jag kommer kunna låta bli.

Jag vill iväg, jag vill bära bara det allra viktigaste och allt det egentligen oviktiga i en ryggsäck på min rygg, jag vill supa mig så full på öl att Anton och Simons hemgjorda vin blir gott, jag vill få chansen att undvika att hamna i fel tält, jag vill hamna i armarna på fel man och sen hitta ut igen, jag vill få skoskav av alla skorna jag har med mig och gå barfota, jag vill dansa bort alla mina bekymmer och låta beatet styra min andning och min hjärtrytm.
Det är där jag är mig själv. Det är där jag glömmer nästan allt det där som är en del av mig men som inte egentligen är jag.




Vi får se.

Jag vet att det låter så otroligt konstigt att säga, men ständigt underskattar jag Kent.
Det är sant, det gör jag faktiskt. För nästan uteslutande varje gång jag lyssnar på dem, nästan oavsett situation och vilken låt, så blir jag alltid mer eller mindre tagen. Jag tänker alltid "wow". Och man tycker kanske att jag, som haft Kentskivorna på hedersplatsen i skivhyllan i mer än fem år, borde ha kommit förbi det stadiet?
Det förvånar mig att jag aldrig tröttnat. Det förvånar mig att storslagenheten aldrig trubbas av, utan slår mig gång på gång.

Kent och Morrissey är det enda som jag egentligen har just nu. Det är bokstavligen vad som får mig att inte ligga kvar i sängen hela dagarna. När jag väl tar mig till jobbet (orkar inte skolan än) eller är ute nånannanstans så börjar jag impulsivt sjunga på Morrissey och the Smiths så fort jag får möjlighet, som en ren överlevnadsreflex.
Fint kan tyckas, men det är egentligen bara illa.

Jag vill inte vara tillbaka där jag är.

Jag borde nog lägga ner med att skriva här och börja använda min svarta notebook på heltid istället.

För en gångs skull tänker jag inte sitta och läsa igenom gamla texter och bli sentimental och vidrig som vanligt, utan jag tänker skriva om saker jag dagdrömmer om. Segment, och vanställningar, men ändå saker värda att skriva om.

Jag ska köpa mig en ryggsäck och ett par lagom stora kängor för pengarna jag inte har, och när snön smälter och jag kan förtränga var jag lagt mina skolböcker med någolunda gott samvete så ska jag gå härifrån.
Jag ska låta mina sulor kittla de små landsvägarna som ingen kommer ihåg, jag ska tralla en massa fina sånger och jag ska få den typen av värk i mina axlar som faktiskt är värd smärtan. Kanske träffar jag någon som jag tar av hatten för, kanske hittar jag en hund som jag ger ett fint namn och sen låter följa med mig sålänge den vill. Kanske dör jag.
Kanske hittar jag nånting som jag inte vill eller behöver dela med någon annan än mig själv.


Sen så kanske ni kan få mig tillbaka.
Sen kanske jag kan få mig själv tillbaka.

Det finns inte så mycket att säga.
Luften yr och tiden rasar förbi men ändå står allting så äckligt stilla. Jag kommer ingenstans.

Svårt att äta, svårt att sova, svårt att ta mig upp. Jag jobbar mer än jag egentligen känner att jag kan, har tappat greppet om skolan (vem trodde att det någonsin skulle kunna hända?) och orkar inte göra speciellt mycket alls när ångesten sköljer runt i mitt blodomlopp och ger mig en nästan fysisk värk i bröstet.
Letar flyktvägar, letar pengar, letar mirakel.

Det borde finnas en Esc-knapp på allt vad jul heter. Snön är det enda jag gillar, annars gör julen mig bara arg, avundsjuk och bitter. Ändå köpte jag två julklappar till min bror idag, jag hoppas att det inte blir något jag får ångra.

Jag sitter uppe ensam med Sömnlösheten, pusslar ihop löjliga playlists som skänker mig i alla fall lite halvfalskt hopp, googlar runt efter 65-litersryggsäckar och skriver ambitiösa listor. Vet inte vart det ska leda, men jag hoppas att det blir någonstans långt bort från allt det här.

Och du tog mig under din vinge och du lär mig så otroligt mycket även om du
oavsiktligt sänker mig en hel del. Och du får mig att skratta och det är nåt med dig
och jag vet inte vad jag ska göra med dig.

Y tú vuelves, y sé que estoy inconcluso con tigo. No sé que
quieres o que piensas o que.. eres. Egentligen borde det inte
vara något som helst snack om saken, men jag ryser och
jag blundar och jag erkänner för mig själv att det var
skönt att höra det där och jag skakar på huvudet
och jag vet inte vad jag ska göra med dig.

I try to keep myself in harmony, I really do. Men fyfan vad det är svårt när det verkar som att jag är förföljd av en ständig otur. Låter så otroligt whiny att säga det, men det är så det känns.

Jag har så himla mycket idéer, planer och saker att fullfölja. Jag vet att jag kan. Jag VET.
Men det är frustration, det är motgångar. Det är... jag. Många gånger är jag rätt otroligt bra på att dölja det, andra gånger märks det tydligt; jag är en fruktansvärt trasig människa. Även om det är jobbigt och irriterande att erkänna det så har jag på något sätt accepterat det nu. Och att det faktiskt inte är mitt eget fel att jag blivit såhär.

Jag vet, det är nåt med mig och spilla tid. Det har alltid varit en av mina ultimata farhågor och ironiskt nog står jag här nu och har verkligen bekantat mig med fenomenet. Ironiskt nog är det något jag antagligen får leva med i rätt många år till på grund av mina svårigheter att glömma och gå vidare.
Ålderskris vid 18, herregud så jävla tragiskt när man tänker efter.
När det gäller mitt liv är jag så otroligt fåfäng.

Jag blir så sur över att folk är så korkade, att folk beter sig så dumt och att allt det där jag verkligen längtade efter när jag var yngre verkar ha ett bästföre-datum. Eller en först-till-kvarn-märkning.
Jag vill ha något av det där som inte händer vem som helst och som inte händer varje dag.



Trött på att ständigt vara den som hamnar efter. Jag förtjänar det inte.

Jag klipper av festivalarmband, köper en septumretainer och samlar mod.
Men öppnar nya, tunga dörrar åt mig själv.

Stjärndamm.
Rainbow warrior.

Ett år utan dig.

Och jag är mer vilse än någonsin.