Låt mig sova under din vinge.
Känner faktiskt inte för att skriva, men måste göra det ändå. Jag vet med mig att jag behöver det.
Lite småkonstig känsla, men jag litar på den.
Senaste två veckorna har jag befunnit mig i en riktigt, riktigt hemsk period. En sån där period när man bara vill komma undan och låsa in sig någonstans och göra ingenting, för att undvika att saker blir mer fel än vad de redan är. För att få vila ut medans man väntar på att livet ska ordna upp sig framför en, så man slipper stå där sedan med en massa hårt knutna knutar att lösa upp innan man fortsätter. Jag menar inte att man inte vill möta problemen, som alldeles säkert kommer finnas därframme. Nej, det menar jag inte. Jag menar mer att man vill låta saker och ting lugna ner sig, innan man tar tag i dem. Åh, det är så svårt att förklara...
Man vill försvinna för ett tag, för att sedan vakna upp i det bättre.
Mera tid. Mera tid att tänka efter och hinna ta det där extra andetaget som är så viktigt.
Men det går inte.
För livet funkar inte så. Ingenting väntar på dig. Om du faller måste du själv ta ansvar för att ställa dig upp och springa ikapp det som passerat dig. Bäst att försöka hålla sig kvar på benen och hålla blicken fäst lång där borta dit man ska. Precis som man får lära sig att göra när man åker skridskor.
Men allting faller. Förr eller senare faller allt. Det har Jonas Gardell lärt mig.
När allting bara rasar och jag inte orkar mer, när jag upptäcker att jag inte har någonstans att ta vägen, det är då jag önskar att jag hade någon att gömma mig hos. Någon som värmer mig och lägger en hand över mina ögon så att jag slipper såras av verkligheten.
Men det är inget annat än en avlägsen dröm som bestämt utplånas av den smärtsamma verkligheten, som när man blåser ut ett stearinljus och lämnar endast röken kvar.
Och den röken lever jag på.
Julia frågade efter sin Romeo.
Jag frågar efter min Wonderwall.
Lite småkonstig känsla, men jag litar på den.
Senaste två veckorna har jag befunnit mig i en riktigt, riktigt hemsk period. En sån där period när man bara vill komma undan och låsa in sig någonstans och göra ingenting, för att undvika att saker blir mer fel än vad de redan är. För att få vila ut medans man väntar på att livet ska ordna upp sig framför en, så man slipper stå där sedan med en massa hårt knutna knutar att lösa upp innan man fortsätter. Jag menar inte att man inte vill möta problemen, som alldeles säkert kommer finnas därframme. Nej, det menar jag inte. Jag menar mer att man vill låta saker och ting lugna ner sig, innan man tar tag i dem. Åh, det är så svårt att förklara...
Man vill försvinna för ett tag, för att sedan vakna upp i det bättre.
Mera tid. Mera tid att tänka efter och hinna ta det där extra andetaget som är så viktigt.
Men det går inte.
För livet funkar inte så. Ingenting väntar på dig. Om du faller måste du själv ta ansvar för att ställa dig upp och springa ikapp det som passerat dig. Bäst att försöka hålla sig kvar på benen och hålla blicken fäst lång där borta dit man ska. Precis som man får lära sig att göra när man åker skridskor.
Men allting faller. Förr eller senare faller allt. Det har Jonas Gardell lärt mig.
När allting bara rasar och jag inte orkar mer, när jag upptäcker att jag inte har någonstans att ta vägen, det är då jag önskar att jag hade någon att gömma mig hos. Någon som värmer mig och lägger en hand över mina ögon så att jag slipper såras av verkligheten.
Men det är inget annat än en avlägsen dröm som bestämt utplånas av den smärtsamma verkligheten, som när man blåser ut ett stearinljus och lämnar endast röken kvar.
Och den röken lever jag på.
Julia frågade efter sin Romeo.
Jag frågar efter min Wonderwall.
Det är så mycket jag skulle vilja skriva, så mycket jag skulle vilja förklara. Men jag kan inte. Förlåt, men det är bara jag.
I den här världen, så full av överskattelse, är jag inte mer än ett dammkorn som befinner sig utanför skrivbordslampans ljus i det stumma mörkret.
Det krävs en dåre för att behålla förståndet.
Jag tror att jag har nått någon slags gräns nu. Jag orkar inte mer.
Förlåt. Jag sviker folk som betyder något och jag sviker mig själv.
Jag är så trött och jag orkar inte med det här.
Förlåt. Jag sviker folk som betyder något och jag sviker mig själv.
Jag är så trött och jag orkar inte med det här.
Orkar inte bry mig längre.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, faktiskt. Finner inga ord som kan beskriva den här dagen på ett bra sätt. "Extrem" kanske möjligtvis skulle passa. Jag kan i alla fall inte komma på något bättre.
Sov jättedåligt igår natt, låg länge vaken och tänkte på lite ditt och datt.
När jag väl somnat vaknade jag tre-fyra gånger under natten av ljud utanför mitt fönster. Konstigt, för det brukar annars inte vara något som stör mig.
Jag brukar alltid ha fönstret öppet på natten, för att det blir så skönt i mitt rum då och för att jag älskar att somna till ljudet av regn som trummar mot takpannorna.
Det regnar nästan varje natt nu <3
När jag vaknade var jag trött, men inte jättetrött faktiskt. Skönt.
Men när jag skulle gå ner för trappan...
Aj.
Träningsvärk >_<
Var ute och sprang i söndags, för första gången efter min tre veckor långa förkylning. Fyfan. Jag är verkligen inte van vid att ha dålig kondition. Och jag bara hatar det.
Ah. jag hatar engelska just nu.
Arbetet vi håller på med kan verkligen, verkligen dö. Det finns ingen som helst vettig mening med det, och jag förstår inte vad det är vår lärare tror att vi ska få ut av att göra det. Allt är bara så dumt och onödigt.
Det ska vara klart nästa vecka, och jag har knappt kommit nån vart. Får ångest bara av att tänka på det.
Dessutom har vi fysikprov på fredag. Och jag måste verkligen plugga massor till det.
Plus att vi har SO-prov nästa vecka.
Och en massa mer.
Hej stress.
Jaja, jag fick i alla fall lite gjort på engelskan idag. Det känns ganska bra ^^
Tills jag börjar tänka på hur mycket jag har kvar...
Sista lektionen får jag veta att imorgon ska vi springa 2,5 km på tid.
Nej. Nej nej nej.
Jag har precis varit sjuk i tre veckor. Tre. Veckor. Dessutom har jag världens träningsvärk. No way att jag kommer kunna prestera något överhuvudtaget imorgon. No way att jag kommer kunna springa på de där 11 minuterna och 10 sekunderna som jag brukar kunna. No way att jag kommer lyckas så bra som jag vill.
Men jag orkar inte annat än sucka lite åt det. Jag får väl springa någon annan gång, och be pappa ta tid eller något.
Lite matt går jag ut på cykelparkeringen, följd av Elina (papercuts), för att hämta min cykel och ta mig till biblioteket.
Ingen cykel.
Nej. Nej nej nej.
Jag kunde inget annat göra än att sätta mig ner och skratta åt alltihopa. Bara för att jag inte orkade göra annat, bara för att jag inte orkade med det mera. Det var bara för mycket, allting.
När ska man sluta orka bry sig?
Sov jättedåligt igår natt, låg länge vaken och tänkte på lite ditt och datt.
När jag väl somnat vaknade jag tre-fyra gånger under natten av ljud utanför mitt fönster. Konstigt, för det brukar annars inte vara något som stör mig.
Jag brukar alltid ha fönstret öppet på natten, för att det blir så skönt i mitt rum då och för att jag älskar att somna till ljudet av regn som trummar mot takpannorna.
Det regnar nästan varje natt nu <3
När jag vaknade var jag trött, men inte jättetrött faktiskt. Skönt.
Men när jag skulle gå ner för trappan...
Aj.
Träningsvärk >_<
Var ute och sprang i söndags, för första gången efter min tre veckor långa förkylning. Fyfan. Jag är verkligen inte van vid att ha dålig kondition. Och jag bara hatar det.
Ah. jag hatar engelska just nu.
Arbetet vi håller på med kan verkligen, verkligen dö. Det finns ingen som helst vettig mening med det, och jag förstår inte vad det är vår lärare tror att vi ska få ut av att göra det. Allt är bara så dumt och onödigt.
Det ska vara klart nästa vecka, och jag har knappt kommit nån vart. Får ångest bara av att tänka på det.
Dessutom har vi fysikprov på fredag. Och jag måste verkligen plugga massor till det.
Plus att vi har SO-prov nästa vecka.
Och en massa mer.
Hej stress.
Jaja, jag fick i alla fall lite gjort på engelskan idag. Det känns ganska bra ^^
Tills jag börjar tänka på hur mycket jag har kvar...
Sista lektionen får jag veta att imorgon ska vi springa 2,5 km på tid.
Nej. Nej nej nej.
Jag har precis varit sjuk i tre veckor. Tre. Veckor. Dessutom har jag världens träningsvärk. No way att jag kommer kunna prestera något överhuvudtaget imorgon. No way att jag kommer kunna springa på de där 11 minuterna och 10 sekunderna som jag brukar kunna. No way att jag kommer lyckas så bra som jag vill.
Men jag orkar inte annat än sucka lite åt det. Jag får väl springa någon annan gång, och be pappa ta tid eller något.
Lite matt går jag ut på cykelparkeringen, följd av Elina (papercuts), för att hämta min cykel och ta mig till biblioteket.
Ingen cykel.
Nej. Nej nej nej.
Jag kunde inget annat göra än att sätta mig ner och skratta åt alltihopa. Bara för att jag inte orkade göra annat, bara för att jag inte orkade med det mera. Det var bara för mycket, allting.
När ska man sluta orka bry sig?
Stockholm i mitt hjärta.
Åkte in till stan idag efter skolan, mest för att det var så längesen jag var där.
Jag höll mig mest kring Hötorget och Sergel, orkade inte göra några utflykter den här gången.
Jag gjorde inget speciellt.
Men fan vad skönt det var.
Att gå där på gatorna och få vara helt anonym. Bara segla omkring. Underbara underbara känsla <3 Precis det jag behöver nu, när saker och ting är såhär.
Jag hade glömt hur kul det är att få ögonkontakt med främlingar, och hur fruktansvärt vackert Stockholm är på kvällen.
Jag höll mig mest kring Hötorget och Sergel, orkade inte göra några utflykter den här gången.
Jag gjorde inget speciellt.
Men fan vad skönt det var.
Att gå där på gatorna och få vara helt anonym. Bara segla omkring. Underbara underbara känsla <3 Precis det jag behöver nu, när saker och ting är såhär.
Jag hade glömt hur kul det är att få ögonkontakt med främlingar, och hur fruktansvärt vackert Stockholm är på kvällen.
Mitt glass-mani börjar gå över gränsen o.O
Igår köpte jag glass.
Ben & Jerry's.
Två halvliter-förpackningar.
De kostade 49 kr styck.
Jag vet inte varför jag skrev det där, kanske bara för att det var så sjukt ^^
Men vadå, den glassen är verkligen piltre. Och jag behöver glass just nu. Damn, I do.
Dessutom så äter jag varken godis eller dricker läsk och äter överhuvudtaget knappt något sånt där onyttigt shit. Så jag får lov att unna mig glass, inbillar jag mig >_< Och den kommer räcka länge, faktiskt.
Men haha, 100 kronor liksom xD
Ben & Jerry's.
Två halvliter-förpackningar.
De kostade 49 kr styck.
Jag vet inte varför jag skrev det där, kanske bara för att det var så sjukt ^^
Men vadå, den glassen är verkligen piltre. Och jag behöver glass just nu. Damn, I do.
Dessutom så äter jag varken godis eller dricker läsk och äter överhuvudtaget knappt något sånt där onyttigt shit. Så jag får lov att unna mig glass, inbillar jag mig >_< Och den kommer räcka länge, faktiskt.
Men haha, 100 kronor liksom xD
Fuck it.
Bara för att jag så gärna hade velat vara med på skolans origentering idag. Fan ta den här envisa förkylningen som vägrar ge med sig efter så länge.
Life's a bitch. And that bitch hates me.
Idag har allt varit jättesegt, verkligen. Usch >_<
Det känns som om någon vänt upp-och-ner på hela huset. Nu när vi skaffat mäklare och allt det där tjafset är ordnat ska allt fixas. Samtidigt, dessutom. Det ska målas, tapetseras, trättas, flyttas ut saker inför visning...
Till och med mitt eget rum, som präglats mycket av perfektionisten inom mig, är en total mess.
And I just hate it.
Jag undviker att vistas mer än nödvändigt i vårt hus just nu, söker mig till biblioteket istället. Där får jag någolunda ro och kan koncentrera mig ganska bra på det jag ska göra.
Men även när jag är där har jag känslan av att allting är fel.
Det är så kallt nu.
Jag känner mig inte hemma någonstans.
Ingenting känns bra. Jag har inte lust med någonting, inte ens att läsa eller spela gitarr.
Jag vill bara härifrån. Nu.
Men jag har varken pengar eller möjlighet att ta mig någonstans just nu.
Det är så kallt överallt. Och jag fryser ständigt.
Ständigt fryser jag, på alla sätt som går.
Den stickade tröjan och ullstrumporna dämpar den värsta kylan, men lämnar hjärtat kallt och fruset.
Det kan värmas bara av din hand.
Life's a bitch. And that bitch hates me.
Idag har allt varit jättesegt, verkligen. Usch >_<
Det känns som om någon vänt upp-och-ner på hela huset. Nu när vi skaffat mäklare och allt det där tjafset är ordnat ska allt fixas. Samtidigt, dessutom. Det ska målas, tapetseras, trättas, flyttas ut saker inför visning...
Till och med mitt eget rum, som präglats mycket av perfektionisten inom mig, är en total mess.
And I just hate it.
Jag undviker att vistas mer än nödvändigt i vårt hus just nu, söker mig till biblioteket istället. Där får jag någolunda ro och kan koncentrera mig ganska bra på det jag ska göra.
Men även när jag är där har jag känslan av att allting är fel.
Det är så kallt nu.
Jag känner mig inte hemma någonstans.
Ingenting känns bra. Jag har inte lust med någonting, inte ens att läsa eller spela gitarr.
Jag vill bara härifrån. Nu.
Men jag har varken pengar eller möjlighet att ta mig någonstans just nu.
Det är så kallt överallt. Och jag fryser ständigt.
Ständigt fryser jag, på alla sätt som går.
Den stickade tröjan och ullstrumporna dämpar den värsta kylan, men lämnar hjärtat kallt och fruset.
Det kan värmas bara av din hand.