Som en glasbit i en vattenpöl som frös.
En grå och skarp himmel ute som får mig att känna mig mer hemma än jag gjort på länge.
Vem är jag egentligen?
Vem är jag egentligen?
Att återvända hem.
Jag måste blogga igen.
Igår vad en så konstig dag på många sätt.
För det första så var jag helt övermegaäckellycklig nästan hela dagen, skuttade runt och lyssnade på Faint på repeat i säkert fyra timmar. Ringde Sille och var helt... bläöuhbleuhö :D Om ni fattar ^^ Superhajpad och skuttig och lyrisk och jaa.
Det tyckte han i alla fall var skitkul och skrattade massa åt mig ^^
Men han fyllde i alla fall år (samma dag som Rasmus :O) så jag vred upp volymen på datorn så att det överröstade elvispen och bakade en sockerkaka med chokladbitar i åt honom. Hade lovat att Karl skulle få en kaka också eftersom han inte fick någon när han fyllde år för ett par månader sen, men mjölet räckte inte till :/
Anyways, jag cyklade något som från början var menat skulle bli fem kilometer men det blev tolv.
Måste verkligen få bukt med min dåliga kondition nu så att jag behåller mitt MVG i idrott. 2,5 km terräng blev ett fiasko för min del och jag sprang på en verkligen pinsam tid. Var ändå bäst i klassen men det beror tyvärr på att vi är så dåliga.
Senare på kvällen så kom Sille förbi för att få sin kaka. Tyvärr hade han nyligen ätit stora mängder godis så det åts inte så mycket av kakan. Vi tittade istället på skojsiga klipp på youtube (vi brukar hamna där, av någon anledning ^^) och sen efter lite övertalning fick jag honom att inse att han faktiskt hellre ville se Pirates of the Carribean 3 med Per och co än göra absolut ingenting med mig.
Så han puffade iväg på sin moppe vid halvtio-tiden och jag gick bort till Karl med en bit av kakan. Han blev glad över den och gick med på att leka med mig, men i brist på andra idéer slutade det med att vi började gå.
Vilket i sin tur slutade med att vi hamnade på ett ställe där jag inte varit på fem månader.
Utanför mitt gamla hus.
(oj vad det blev jobbigt att fortsätta skriva nu)
Jag blev stelare och stelare ju närmare vi kom och när vi var i början av gatan och jag kunde se den översta delen av gaveln var jag tvungen att stanna och fundera över ifall jag verkligen ville och klarade att gå längre.
Om inte Karl hade varit där så hade jag aldrig vågat.
Så jag tog mot till mig och vi gick långsamt uppför gatan.
Jag ryckte till när jag såg den okända bilen på uppfarten, och jag såg att det lyste i mitt rum.
Eller det som varit mitt rum.
Men det är fortfarande mitt rum. Jag kommer alltid att se det så.
Jag bara stod där och stirrade, var helt torr i munnen och visste inte vad jag kände.
Någonting bara värkte i mig och jag kände mig jättekonstig. Helt svag. Nästan svimfärdig men ändå långt ifrån så.
En värkande tomhet, helt olikt någonting jag någonsin känt tidigare.
Hade jag fått hade jag gått in och lagt mig i fosterställning på parkettgolvet i vardagsrummet, och dragit in den där speciella nästan plastiga lukten av parkettgolv samtidigt som jag blundat och tänkt mig tillbaka till den tiden då jag inte visste hur det kändes att verkligen förlora något.
Karl kramade mig och jag tog krampaktigt tag i hans jackärm och höll mig fast för att inte förlora mig själv i det förflutna.
Att stå där framför mitt hus och veta att det inte är mitt längre.
Ny brevlåda. Ny bil på uppfarten.
Inkräktare som köpt sig rätten att vara inkräktare.
Jag vet fortfarande inte om det var klokt att gå dit. Det påverkade mig men jag vet inte riktigt på vilket sätt än, men så fort jag tänker tillbaka på det så får jag den där underliga känslan igen och den är rättså obehaglig. Jag känner mig sådär svag.
Förr eller senare hade jag ju varit tvungen. Frågan är bara vad som hade varit bäst, förr eller senare. Och när förr respektive senare är.
Svårt att veta. Men nu är det gjort.
Jag visste inte att det kunde kännas så att återvända hem.
Igår vad en så konstig dag på många sätt.
För det första så var jag helt övermegaäckellycklig nästan hela dagen, skuttade runt och lyssnade på Faint på repeat i säkert fyra timmar. Ringde Sille och var helt... bläöuhbleuhö :D Om ni fattar ^^ Superhajpad och skuttig och lyrisk och jaa.
Det tyckte han i alla fall var skitkul och skrattade massa åt mig ^^
Men han fyllde i alla fall år (samma dag som Rasmus :O) så jag vred upp volymen på datorn så att det överröstade elvispen och bakade en sockerkaka med chokladbitar i åt honom. Hade lovat att Karl skulle få en kaka också eftersom han inte fick någon när han fyllde år för ett par månader sen, men mjölet räckte inte till :/
Anyways, jag cyklade något som från början var menat skulle bli fem kilometer men det blev tolv.
Måste verkligen få bukt med min dåliga kondition nu så att jag behåller mitt MVG i idrott. 2,5 km terräng blev ett fiasko för min del och jag sprang på en verkligen pinsam tid. Var ändå bäst i klassen men det beror tyvärr på att vi är så dåliga.
Senare på kvällen så kom Sille förbi för att få sin kaka. Tyvärr hade han nyligen ätit stora mängder godis så det åts inte så mycket av kakan. Vi tittade istället på skojsiga klipp på youtube (vi brukar hamna där, av någon anledning ^^) och sen efter lite övertalning fick jag honom att inse att han faktiskt hellre ville se Pirates of the Carribean 3 med Per och co än göra absolut ingenting med mig.
Så han puffade iväg på sin moppe vid halvtio-tiden och jag gick bort till Karl med en bit av kakan. Han blev glad över den och gick med på att leka med mig, men i brist på andra idéer slutade det med att vi började gå.
Vilket i sin tur slutade med att vi hamnade på ett ställe där jag inte varit på fem månader.
Utanför mitt gamla hus.
(oj vad det blev jobbigt att fortsätta skriva nu)
Jag blev stelare och stelare ju närmare vi kom och när vi var i början av gatan och jag kunde se den översta delen av gaveln var jag tvungen att stanna och fundera över ifall jag verkligen ville och klarade att gå längre.
Om inte Karl hade varit där så hade jag aldrig vågat.
Så jag tog mot till mig och vi gick långsamt uppför gatan.
Jag ryckte till när jag såg den okända bilen på uppfarten, och jag såg att det lyste i mitt rum.
Eller det som varit mitt rum.
Men det är fortfarande mitt rum. Jag kommer alltid att se det så.
Jag bara stod där och stirrade, var helt torr i munnen och visste inte vad jag kände.
Någonting bara värkte i mig och jag kände mig jättekonstig. Helt svag. Nästan svimfärdig men ändå långt ifrån så.
En värkande tomhet, helt olikt någonting jag någonsin känt tidigare.
Hade jag fått hade jag gått in och lagt mig i fosterställning på parkettgolvet i vardagsrummet, och dragit in den där speciella nästan plastiga lukten av parkettgolv samtidigt som jag blundat och tänkt mig tillbaka till den tiden då jag inte visste hur det kändes att verkligen förlora något.
Karl kramade mig och jag tog krampaktigt tag i hans jackärm och höll mig fast för att inte förlora mig själv i det förflutna.
Att stå där framför mitt hus och veta att det inte är mitt längre.
Ny brevlåda. Ny bil på uppfarten.
Inkräktare som köpt sig rätten att vara inkräktare.
Jag vet fortfarande inte om det var klokt att gå dit. Det påverkade mig men jag vet inte riktigt på vilket sätt än, men så fort jag tänker tillbaka på det så får jag den där underliga känslan igen och den är rättså obehaglig. Jag känner mig sådär svag.
Förr eller senare hade jag ju varit tvungen. Frågan är bara vad som hade varit bäst, förr eller senare. Och när förr respektive senare är.
Svårt att veta. Men nu är det gjort.
Jag visste inte att det kunde kännas så att återvända hem.
LP.
Solen skiner utav bara helvete ute men jag är ändå så lycklig att det inte är klokt.
I förrgår var tveklöst en av de största stunderna i mitt liv. På riktigt.
Sju år tog det.
Sju år av drömmande.
Som nio-tioåring började jag lyssna på Linkin Park, och alla mina jämnåriga fattade inte vad jag höll på med. Man skulle lyssna på sånt som spelades på radio, som Aqua och Excellence eller vafan de hette. Linkin Park var ett för dem helt okänt band som bara var... konstiga och dåliga. Inte ens trallvänliga.
Linkin Park blev det första bandet vars musik jag verkligen började analysera. Som jag verkligen tog till mig av och inte bara 'men den här låten var ju bra!', typ. Jag började lyssna på texterna ordentligt (eller ja, det jag fattade av dem, men jag översatte faktiskt en del) och det var av Linkin Parks musik som jag för första gången fick den där känslan...
Ni förstår säkert vilken känsla jag menar. Eller jag hoppas det, för det är så svårt att förklara.
Känslan av att musiken verkligen... betyder något. Är en del av dig själv.
Linkin Park var det band som visade mig den känslan.
Och de var också det första bandet som jag drömde om att få se live.
Sju år tog det alltså.
Sju år av 'nähe, de spelade i Tyskland istället' och den tunga vetskapen om att jag antagligen ändå skulle vara för liten för att få se dem, även om de kom till Sverige.
Men så äntligen. I förrgår.
Min barndomsdröm gick i uppfyllelse.
Det var jag, min kusin Pontus, Rasmus (ni hamsterpajare känner honom bättre som R3my) och några av hans helsköna göteborgspolare samt David (g00lan) samt några till som vi stiftat bekantskap med i kön utanför Globen. Stämningen var helt underbar och en halvtimme innan insläpp stod det minst tusen pers i en kö som ringlade sig runt hela Globenområdet. Vi stod cirka 30 meter ifrån ingången, då Pontus tagit ledigt från skolan och börjat köa rättså tidigt. Jag kom efter skolan vid tre-halvfyratiden och slank in i kön där han och David stod.
Rasmus och Göteborgspacket hade kommit senare och stod lite längre bak, men lyckades på nåt jävla vänster pressa sig fram så när de öppnade dörrarna var alla samlade.
Förbanden var av ovanlig hög klass; först Blindside och sedan 30 seconds to mars.
Blindside var bra, synd var bara att ljudteknikerna klantat till det såpass att man knappt hörde vad de sjöng. Men det blev bättre med 30 seconds to mars, som förövrigt var ruskigt bra. Och det var som magi när de släckte ner allt och hela Globen tog fram mobiler och tändare att lysa med. En kille bakom mig lyfte upp mig och jag blickade ut över detta hav av små ljus och kunde inte göra annat än dra efter andan.
Precis innan 30 STM började spela lyckades jag, med hjälp av några skittrevliga killar i dreads, pressa mig fram så att jag stod lutad mot kravallstaketer. Absolut längst fram. Och den platsen höll jag hela spelningen ut, vilket känns i mina revben just nu :D Men jag nästan gillar den smärtan ^^
Lyckaaaaaa.
När Linkin Park kom in så var det bara som om något brast i mig.
Jag fick små vingar och glömde allt annat. Jag liksom... kände mig som de 16 år jag är, samtidigt som jag var den drömmande lilla 10-åringen.
Det var... nostalgi. Jag var barnsligt lycklig.
Till min förtjusning spelade de mest gamla låtar. Majoriteten av de jag velat höra, faktiskt.
Jag minns inte riktigt´om det var under Somewhere I belong eller Crawling, men i alla fall så kom Chester fram till kanten av scenen rakt framför mig då. Precis rakt framför mig. Vi hade ögonkontakt i en evighet.
Det finaste var nog när de gjorde en kind of ballad-version på Pushing me away. Bara Chesters röst och piano.
Alltså åh vad vackert det var. Och Rasmus började gråta :)
När bandet hade gått ut och sen kommit in igen ett par gånger så började de tacka oss i publiken och sånt ni vet. Då var det en låt som jag speciellt mycket påpekat innan att 'den måste jag få höra' som de inte hade spelat.
Faint.
Så de går ut, och jag tänker lite besviket 'fan', men jaja sånt får man leva med.
Men så plötsligt hörs den där långa tonen som inleder introt, alla ni som hört Faint vet vad jag menar.
Jag fattar innan de som står närmast mig att nu kommer de fan in igen. Och nu ska de spela Faint.
Och gah, jag blev helt galen. Hoppade upp och ner och skrek av lycka och blev helt tårögd och visste inte vart jag skulle göra av mig.
Ni tycker säkert att jag är skitfjollig men jag blev bara så jävla glad :)
Det var magi helt enkelt. Kunde inte ha varit bättre.
Jag kommer aldrig att glömma det.
När jag kom hem så var jag helt... jag vet inte.
Jag satte mig bara ner på en stol och grät.
Så lycklig så lycklig så lycklig <3
Tack.
I förrgår var tveklöst en av de största stunderna i mitt liv. På riktigt.
Sju år tog det.
Sju år av drömmande.
Som nio-tioåring började jag lyssna på Linkin Park, och alla mina jämnåriga fattade inte vad jag höll på med. Man skulle lyssna på sånt som spelades på radio, som Aqua och Excellence eller vafan de hette. Linkin Park var ett för dem helt okänt band som bara var... konstiga och dåliga. Inte ens trallvänliga.
Linkin Park blev det första bandet vars musik jag verkligen började analysera. Som jag verkligen tog till mig av och inte bara 'men den här låten var ju bra!', typ. Jag började lyssna på texterna ordentligt (eller ja, det jag fattade av dem, men jag översatte faktiskt en del) och det var av Linkin Parks musik som jag för första gången fick den där känslan...
Ni förstår säkert vilken känsla jag menar. Eller jag hoppas det, för det är så svårt att förklara.
Känslan av att musiken verkligen... betyder något. Är en del av dig själv.
Linkin Park var det band som visade mig den känslan.
Och de var också det första bandet som jag drömde om att få se live.
Sju år tog det alltså.
Sju år av 'nähe, de spelade i Tyskland istället' och den tunga vetskapen om att jag antagligen ändå skulle vara för liten för att få se dem, även om de kom till Sverige.
Men så äntligen. I förrgår.
Min barndomsdröm gick i uppfyllelse.
Det var jag, min kusin Pontus, Rasmus (ni hamsterpajare känner honom bättre som R3my) och några av hans helsköna göteborgspolare samt David (g00lan) samt några till som vi stiftat bekantskap med i kön utanför Globen. Stämningen var helt underbar och en halvtimme innan insläpp stod det minst tusen pers i en kö som ringlade sig runt hela Globenområdet. Vi stod cirka 30 meter ifrån ingången, då Pontus tagit ledigt från skolan och börjat köa rättså tidigt. Jag kom efter skolan vid tre-halvfyratiden och slank in i kön där han och David stod.
Rasmus och Göteborgspacket hade kommit senare och stod lite längre bak, men lyckades på nåt jävla vänster pressa sig fram så när de öppnade dörrarna var alla samlade.
Förbanden var av ovanlig hög klass; först Blindside och sedan 30 seconds to mars.
Blindside var bra, synd var bara att ljudteknikerna klantat till det såpass att man knappt hörde vad de sjöng. Men det blev bättre med 30 seconds to mars, som förövrigt var ruskigt bra. Och det var som magi när de släckte ner allt och hela Globen tog fram mobiler och tändare att lysa med. En kille bakom mig lyfte upp mig och jag blickade ut över detta hav av små ljus och kunde inte göra annat än dra efter andan.
Precis innan 30 STM började spela lyckades jag, med hjälp av några skittrevliga killar i dreads, pressa mig fram så att jag stod lutad mot kravallstaketer. Absolut längst fram. Och den platsen höll jag hela spelningen ut, vilket känns i mina revben just nu :D Men jag nästan gillar den smärtan ^^
Lyckaaaaaa.
När Linkin Park kom in så var det bara som om något brast i mig.
Jag fick små vingar och glömde allt annat. Jag liksom... kände mig som de 16 år jag är, samtidigt som jag var den drömmande lilla 10-åringen.
Det var... nostalgi. Jag var barnsligt lycklig.
Till min förtjusning spelade de mest gamla låtar. Majoriteten av de jag velat höra, faktiskt.
Jag minns inte riktigt´om det var under Somewhere I belong eller Crawling, men i alla fall så kom Chester fram till kanten av scenen rakt framför mig då. Precis rakt framför mig. Vi hade ögonkontakt i en evighet.
Det finaste var nog när de gjorde en kind of ballad-version på Pushing me away. Bara Chesters röst och piano.
Alltså åh vad vackert det var. Och Rasmus började gråta :)
När bandet hade gått ut och sen kommit in igen ett par gånger så började de tacka oss i publiken och sånt ni vet. Då var det en låt som jag speciellt mycket påpekat innan att 'den måste jag få höra' som de inte hade spelat.
Faint.
Så de går ut, och jag tänker lite besviket 'fan', men jaja sånt får man leva med.
Men så plötsligt hörs den där långa tonen som inleder introt, alla ni som hört Faint vet vad jag menar.
Jag fattar innan de som står närmast mig att nu kommer de fan in igen. Och nu ska de spela Faint.
Och gah, jag blev helt galen. Hoppade upp och ner och skrek av lycka och blev helt tårögd och visste inte vart jag skulle göra av mig.
Ni tycker säkert att jag är skitfjollig men jag blev bara så jävla glad :)
Det var magi helt enkelt. Kunde inte ha varit bättre.
Jag kommer aldrig att glömma det.
När jag kom hem så var jag helt... jag vet inte.
Jag satte mig bara ner på en stol och grät.
Så lycklig så lycklig så lycklig <3
Tack.
Wordsnthoughts.
Det slog mig hur mycket folk som läser min blogg faktiskt vet om mig.
Alltså bara genom att läsa min blogg.
Vet inte vad jag tycker om den tanken.
Hur många ord krävs för att beskriva ett liv?
Hur många ord behövs för att få någon att förstå?
Alltså bara genom att läsa min blogg.
Vet inte vad jag tycker om den tanken.
Hur många ord krävs för att beskriva ett liv?
Hur många ord behövs för att få någon att förstå?
Förlåt, men jag gillade denna.
Är du en sån som ständigt kräver uppmärksamhet? Tror inte det men jag gillar tanken att folk tänker på mig.
Har du många hemligheter? Jag har inte räknat dem.
Är du ytlig? Jag hoppas inte det.
Ser du dig själv som en bra människa? Ibland.
Hejar du på chauffören när du kliver på bussen? Oftast.
Är du en sån som går i rulltrappor? Alltid. Åt båda hållen.
Är du en drömmare? Definitivt.
Är du en sån som gör saker i sista sekunden? Ofta, ja. Jag jobbar nog bäst under press.
Är du slarvig? Nä, perfektionist. Men visst händer det.
Känslig? Ja.
Är du rädd för döden? Inte nu längre.
Är du en sån som hellre är varm än kall? Beror på om där finns någon som kan krama mig varm ^^
Har du någonsin ljugit utan att veta riktigt varför? Inte vad jag kan minnas.
Gillar du att resa? Ja. Åka tåg <3
Har du någonsin varit otrogen? Nej.
Är du kreativ? Ja.
Sover du normalt mer än sju timmar per natt? Förut gjorde jag det. Nu har jag problem med sömn, så nej.
Pratar du i telefon varje dag? Nästan.
Är du en sån som skrattar mycket? Njaäe...
Ser andra på dig som en udda person? Jag antar det.
Har du skadat dig själv medvetet eller gjort något annat mot dig själv som du inte borde? Men åh, såna frågor är så löjliga. Ja/Ja.
Gillar du vatten? Konstig fråga. Jag gillar att dricka vatten om det är kolsyrat. Och jag gillar att bada om det inte är för kallt och om jag är på humör för det. Vatten i största allmänhet är... neutralt?
Är du bra på att åka skidor? Ja.
Är du en sån som ofta gråter? Eh. Ja >_<
Ser du dig själv som poetisk eller djup? Haha. Ja.
Är du musikalisk? Ja.
Är du en sån som är rädd för spindlar? Nej :) De är ju ursöta.
Är du vig/spänstig/smidig? Nja/Ja/Ja
Är du en sån som skryter med musiken du lyssnar på? Normalt inte men det har la hänt någon gång.
Bryr du dig mycket om andra? Ja. Hallå, jag är fisk.
Är du en sån som gillar att shoppa? Euh. Beror på hur man definerar shoppa. Har oftast inte råd att köpa speciellt mycket grejer när jag är i stan och sånt.
Är du en sån som tror på att man inte blir lycklig av pengar? Pengar skulle lösa så många av problemen jag har just nu så nej.
Har du många vänner? Jag antar det men jag har inte direkt räknat dem heller.
Har du många riktigt bra vänner? Jag vet inte.
Har du nära vänner i andra delar av landet? Men LOL. Ja ^^
I andra länder? Ja.
Är du en storstadsmänniska? Absolut.
Är du en sån som är bra på att organisera saker? När jag har lust.
Är du en ledartyp? Ehum... måste nog svara ja på den frågan.
Är du en sån som lätt blir åksjuk? Nix, aldrig.
Har du någon gång varit osäker på din sexualitet? Haha, vilken sexualitet? ^^ Jo det har jag säkert.
Är du en sån som lätt blir sjuk? Jag vet inte. Jag blir alltid sjuk vid fel tillfällen dock.
Är du svårmotiverad? Jag är inne i en sån period så ja.
Tycker du om dig själv? Sällan men det händer.
Har du bra kroppskontroll? Jävligt bra faktiskt.
Är du en sån som tänker mycket? Eh, ja -.-
Är du mogen för din ålder, enligt dig? I suppose so.
Enligt andra? Ja.
Är du en sån som svär inför dina föräldrar? Yepp. Just nu händer det jävligt ofta.
Är du en sån som inte kan sitta still? Hm. Jag har svårt att slappna av helt men sitta still kan jag nog.
Har du hånglat med flera på en och samma fest? Nej.
Är du en sån som gillar att dricka dig redlös? Nej ^^
Är du ensam? Jag känner mig ofta ensam.
Är du bra på att stava? Bäst.
Har du många hemligheter? Jag har inte räknat dem.
Är du ytlig? Jag hoppas inte det.
Ser du dig själv som en bra människa? Ibland.
Hejar du på chauffören när du kliver på bussen? Oftast.
Är du en sån som går i rulltrappor? Alltid. Åt båda hållen.
Är du en drömmare? Definitivt.
Är du en sån som gör saker i sista sekunden? Ofta, ja. Jag jobbar nog bäst under press.
Är du slarvig? Nä, perfektionist. Men visst händer det.
Känslig? Ja.
Är du rädd för döden? Inte nu längre.
Är du en sån som hellre är varm än kall? Beror på om där finns någon som kan krama mig varm ^^
Har du någonsin ljugit utan att veta riktigt varför? Inte vad jag kan minnas.
Gillar du att resa? Ja. Åka tåg <3
Har du någonsin varit otrogen? Nej.
Är du kreativ? Ja.
Sover du normalt mer än sju timmar per natt? Förut gjorde jag det. Nu har jag problem med sömn, så nej.
Pratar du i telefon varje dag? Nästan.
Är du en sån som skrattar mycket? Njaäe...
Ser andra på dig som en udda person? Jag antar det.
Har du skadat dig själv medvetet eller gjort något annat mot dig själv som du inte borde? Men åh, såna frågor är så löjliga. Ja/Ja.
Gillar du vatten? Konstig fråga. Jag gillar att dricka vatten om det är kolsyrat. Och jag gillar att bada om det inte är för kallt och om jag är på humör för det. Vatten i största allmänhet är... neutralt?
Är du bra på att åka skidor? Ja.
Är du en sån som ofta gråter? Eh. Ja >_<
Ser du dig själv som poetisk eller djup? Haha. Ja.
Är du musikalisk? Ja.
Är du en sån som är rädd för spindlar? Nej :) De är ju ursöta.
Är du vig/spänstig/smidig? Nja/Ja/Ja
Är du en sån som skryter med musiken du lyssnar på? Normalt inte men det har la hänt någon gång.
Bryr du dig mycket om andra? Ja. Hallå, jag är fisk.
Är du en sån som gillar att shoppa? Euh. Beror på hur man definerar shoppa. Har oftast inte råd att köpa speciellt mycket grejer när jag är i stan och sånt.
Är du en sån som tror på att man inte blir lycklig av pengar? Pengar skulle lösa så många av problemen jag har just nu så nej.
Har du många vänner? Jag antar det men jag har inte direkt räknat dem heller.
Har du många riktigt bra vänner? Jag vet inte.
Har du nära vänner i andra delar av landet? Men LOL. Ja ^^
I andra länder? Ja.
Är du en storstadsmänniska? Absolut.
Är du en sån som är bra på att organisera saker? När jag har lust.
Är du en ledartyp? Ehum... måste nog svara ja på den frågan.
Är du en sån som lätt blir åksjuk? Nix, aldrig.
Har du någon gång varit osäker på din sexualitet? Haha, vilken sexualitet? ^^ Jo det har jag säkert.
Är du en sån som lätt blir sjuk? Jag vet inte. Jag blir alltid sjuk vid fel tillfällen dock.
Är du svårmotiverad? Jag är inne i en sån period så ja.
Tycker du om dig själv? Sällan men det händer.
Har du bra kroppskontroll? Jävligt bra faktiskt.
Är du en sån som tänker mycket? Eh, ja -.-
Är du mogen för din ålder, enligt dig? I suppose so.
Enligt andra? Ja.
Är du en sån som svär inför dina föräldrar? Yepp. Just nu händer det jävligt ofta.
Är du en sån som inte kan sitta still? Hm. Jag har svårt att slappna av helt men sitta still kan jag nog.
Har du hånglat med flera på en och samma fest? Nej.
Är du en sån som gillar att dricka dig redlös? Nej ^^
Är du ensam? Jag känner mig ofta ensam.
Är du bra på att stava? Bäst.
I don't know if I want you to know who I am.
Some days it's not ever worth trying.
The weather is wonderful.
The sky is all grey and the air hasn't got that creepy hot feeling as it often has in the early summer when sun's been eager to make summer really arrive.
Eagerness can leed to so many bad things.
This is just a piece of shit and I dunno why I still keep on writing it.
At first sight it's a very beautiful day today.
But first sight can make you forget so many things that hides beneath the surface.
Lies, anger, pain, screamings.
This is still just a piece of shit but I'm still writing. And I still don't know really why.
No reason but the one that I keep to myself, but I'm sure that many of you know of it too.
Who can escape my weakness?
And you can't fight the tears that ain't coming,
or the moment of truth in your lies.
When everything seems like the movies,
yeah you bleed just to know you're alive.
Sorry to steal 'your' song Matilda, but I just love it :)
It's like a part of me today. The only thing that's really true and beautiful.
The weather is wonderful.
The sky is all grey and the air hasn't got that creepy hot feeling as it often has in the early summer when sun's been eager to make summer really arrive.
Eagerness can leed to so many bad things.
This is just a piece of shit and I dunno why I still keep on writing it.
At first sight it's a very beautiful day today.
But first sight can make you forget so many things that hides beneath the surface.
Lies, anger, pain, screamings.
This is still just a piece of shit but I'm still writing. And I still don't know really why.
No reason but the one that I keep to myself, but I'm sure that many of you know of it too.
Who can escape my weakness?
And you can't fight the tears that ain't coming,
or the moment of truth in your lies.
When everything seems like the movies,
yeah you bleed just to know you're alive.
Sorry to steal 'your' song Matilda, but I just love it :)
It's like a part of me today. The only thing that's really true and beautiful.
Scenario.
När jag går över en väg önskar jag att det ska komma en bil ifrån ingenstans i jättehög hastighet.
Efteråt skulle man säga 'hon hade inte en chans.'
Då skulle jag få slippa allt det här, få försvinna plötsligt och utan förvarning.
Ingen skulle klandra mig för jag hade ju inte en chans.
Ingen skulle klandra mig för jag skulle inte ha någon skuld.
För vem kan klandra ödet, liksom?
Beslutet skulle inte vara mitt, det skulle istället vara en oförutsedd olyckshändelse som kom och bortförklarade allting utan att jag ens behövde be om det. Utan att jag ens behövde bry mig.
Jag skulle slippa skämmas, jag skulle slippa stå till svars för mitt försvinnande.
Ingen skulle veta om min svaghet.
Jag skulle dö odömd.
Efteråt skulle man säga 'hon hade inte en chans.'
Då skulle jag få slippa allt det här, få försvinna plötsligt och utan förvarning.
Ingen skulle klandra mig för jag hade ju inte en chans.
Ingen skulle klandra mig för jag skulle inte ha någon skuld.
För vem kan klandra ödet, liksom?
Beslutet skulle inte vara mitt, det skulle istället vara en oförutsedd olyckshändelse som kom och bortförklarade allting utan att jag ens behövde be om det. Utan att jag ens behövde bry mig.
Jag skulle slippa skämmas, jag skulle slippa stå till svars för mitt försvinnande.
Ingen skulle veta om min svaghet.
Jag skulle dö odömd.
Rågbröd.
En morgon som nog kändes segare än någon annan jag varit med om. Mamma ringde och sa något viktigt som jag inte mindes tio minuter därefter, så jag var tvungen att ringa upp henne för att få höra det igen.
Danskt rågbröd och mitt nya underbara spanska te.
Åh, jag tror aldrig att jag varit så glad över något så enkelt som rågbröd. Men efter en veckas språkresa i Spanien, med endast vitt bröd som smakat jäst och klumpat sig i magen så kändes det så underbart.
Min klena ämnesomsättning klarar inte vitt bröd och spanjorernas vana att ha fett och socker i allt, vilket visade sig de sista dagarna. Usch vad dåligt jag mådde.
Sitter vid köksbordet med den största koppen jag kunde hitta i skåpet, fylld med andalusiskt te. Bredvid mig ligger bostadsdelen i DN och jag läser varje annons noga. Extra mycket tid lägger jag på ettorna runt Kungsholmen.
Det ser pappa och jag vet att han vet vad jag tänker, och jag vet vad han tänker där han betraktar mig från andra sidan köksbordet.
Reser sig med en min som jag vet precis hur den ser ut även fast jag inte tittar. Går ut, lämnar mig med att stirra ner i koppen med te som inte smakar så gott längre.
Och jag känner att om jag drar en så djup suck som jag egentligen skulle vilja så skulle tårarna börja rinna och det orkar jag inte med.
Så jag låter bli och låter istället hopplösheten kväva mig.
Jag har så mycket jag måste göra och jag kan verkligen inte längre.
Det vet jag, men förklaringarna jag har räcker inte till för andra. Knappt för mig själv heller.
Det är så mycket jag vill säga till en massa människor men jag får sällan något bra tillfälle, och jag är för rädd att de ska stöta bort mig. Bli rädda för mig.
Neka mig.
So this is what life is?
Vi mot världen.
Danskt rågbröd och mitt nya underbara spanska te.
Åh, jag tror aldrig att jag varit så glad över något så enkelt som rågbröd. Men efter en veckas språkresa i Spanien, med endast vitt bröd som smakat jäst och klumpat sig i magen så kändes det så underbart.
Min klena ämnesomsättning klarar inte vitt bröd och spanjorernas vana att ha fett och socker i allt, vilket visade sig de sista dagarna. Usch vad dåligt jag mådde.
Sitter vid köksbordet med den största koppen jag kunde hitta i skåpet, fylld med andalusiskt te. Bredvid mig ligger bostadsdelen i DN och jag läser varje annons noga. Extra mycket tid lägger jag på ettorna runt Kungsholmen.
Det ser pappa och jag vet att han vet vad jag tänker, och jag vet vad han tänker där han betraktar mig från andra sidan köksbordet.
Reser sig med en min som jag vet precis hur den ser ut även fast jag inte tittar. Går ut, lämnar mig med att stirra ner i koppen med te som inte smakar så gott längre.
Och jag känner att om jag drar en så djup suck som jag egentligen skulle vilja så skulle tårarna börja rinna och det orkar jag inte med.
Så jag låter bli och låter istället hopplösheten kväva mig.
Jag har så mycket jag måste göra och jag kan verkligen inte längre.
Det vet jag, men förklaringarna jag har räcker inte till för andra. Knappt för mig själv heller.
Det är så mycket jag vill säga till en massa människor men jag får sällan något bra tillfälle, och jag är för rädd att de ska stöta bort mig. Bli rädda för mig.
Neka mig.
So this is what life is?
Vi mot världen.