LILLA MOLNTUSS.

Jag klarar inte av fin musik. Klarar inte av fina människor.
Klarar inte av att vara ensam.
Jag blir bara trasig.

Önskar att jag åtminstonde kunde få sova ordentligt.

Ständigt saknar jag något. Ständigt letar jag efter något.
Detta något är en någon och denna någon har egentligen funnits, gjort ett permanent och alldeles alldeles för djupt avtryck på mig och sedan varit tvungen att gå sin väg alldeles för tidigt. Jag väntar på att han ska återuppstå, att han ska komma tillbaka så att jag kan få möta honom igen och få älska honom färdigt. Det kommer inte vara han, såklart, och det vet jag och den vetskapen får jag leva med varje dag. Men jag väntar på att hitta någon som har ett element av honom i sig, något som kan påminna mig men samtidigt hjälpa mig glömma och hjälpa mig svälja min sorg.

Någonting i min tillvaro står ständigt still.
Jag vill inte ha någon jag kan leva med, jag vill ha någon jag inte kan leva utan.
Ändå vet jag ju hur komplex den situationen är. Hur farlig den är.




Att inget då kan vara enkelt i den här jävla världen.

Fick av en ren händelse skjuts av min mamma en liten bit påväg till skolan och hoppade sen på en annan buss än vanligt. En buss som var nästan tom och som åker en annan väg till Danderyds sjukhus än den jag brukar ta. Jag var trött, allmänt tunn innuti och ganska melankolisk men ändå kunde jag inte låta bli att aktivt titta ut genom fönstret påväg genom Enebyberg.
I 17 minuter påminndes jag om min barndom och den oförklarliga längtan jag kände redan då, om Cecilias och mina utflykter de senaste åren innan allt blev fel, om en tid då jag och min kamera var bästa vänner, om mina tidigare föreställningar om den framtid jag nu befinner mig i början på, och hur allt blev på det sätt som jag minst anade att det skulle bli. 

Jag är inte säker på ifall det gör mig glad eller ledsen. Det får mig bara att minnas saker, ögonblick, människor, bostadsområden jag lämnat, gamla framtidsplaner, parkettgolv och rhododendronbuskar och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske hade det varit bra, om inte resten av det jag äger och befinner mig i just nu hade varit så dåligt.

Motivation som snart når botten, döden som genomsyrar det här året också, sömnlösheten påväg tillbaka, vänner som förståeligt börjat tröttna, ett ruttet gammalt äckligt oanvänt år som stamgäst i mitt bakhuvud och morbida drömmar som golvar mig utan att jag har en chans.
Det värsta är att det känns som att jag börjar vänja mig.