Whatever's lion around.
Jag har världens roligaste kusin.
Maverick.
When everything's falling apart, I always end up thinking that there must be another way. There must be another way out of this.
There must be someone who truly understands, who can drag me up.
Until then I'm stuck here, drinking a glass of water (that's been in my room for the last three days), eating chocolate I know I should have left in the cupboard.
Writing deep, serious shit like this.
For what reason?
Oh.. just got a little too much company from a son of a bitch called "self-pity".
When I was a kid I often thought about exploring. Exploring our house, exploring the forest behind our backyard, exploring the world. But I always kept thinking about the feeling of home. Not the feeling of coming home, but the feeling of the atmosphere in the town I lived in, the view from the top of the hill in the forest behind out backyard; how I never would forget it, irrespective of whether I ever should come back or not.
Well, I still feel quite the same way about it today. This town has got a slight but clear hold of me, that makes it impossible for my mind to ever let it go completely.
That's just something I can tell for sure.
If you count the past out, in every way, I have barely nothing left here that's happy or really worth something.
The only thing of import that's left here is something I cannot leave, because of the fact that it's my responsibility. It's someone I cannot leave behind, a creature I owe too much to just give up on.
Therefore I'm stuck here, without knowing for how long or what's gonna happen next.
I just need someone to honestly tell me that everything's gonna turn up alright in the end. Or is that not possible? Get me a good liar, then.
No seriously, everytime I think I've found a person who truly understands me, it turns out to be wrong after a while. I'm sick and tired of that, I need anwers now. For real.
Stop fooling around already, give me something I can rely on. Something that lasts for at least a bit longer than a while, if you know what I mean.
I need a safe point to return to when being tossed around is a part of my life.
You just have to find a way to reach me.
There must be someone who truly understands, who can drag me up.
Until then I'm stuck here, drinking a glass of water (that's been in my room for the last three days), eating chocolate I know I should have left in the cupboard.
Writing deep, serious shit like this.
For what reason?
Oh.. just got a little too much company from a son of a bitch called "self-pity".
When I was a kid I often thought about exploring. Exploring our house, exploring the forest behind our backyard, exploring the world. But I always kept thinking about the feeling of home. Not the feeling of coming home, but the feeling of the atmosphere in the town I lived in, the view from the top of the hill in the forest behind out backyard; how I never would forget it, irrespective of whether I ever should come back or not.
Well, I still feel quite the same way about it today. This town has got a slight but clear hold of me, that makes it impossible for my mind to ever let it go completely.
That's just something I can tell for sure.
If you count the past out, in every way, I have barely nothing left here that's happy or really worth something.
The only thing of import that's left here is something I cannot leave, because of the fact that it's my responsibility. It's someone I cannot leave behind, a creature I owe too much to just give up on.
Therefore I'm stuck here, without knowing for how long or what's gonna happen next.
I just need someone to honestly tell me that everything's gonna turn up alright in the end. Or is that not possible? Get me a good liar, then.
No seriously, everytime I think I've found a person who truly understands me, it turns out to be wrong after a while. I'm sick and tired of that, I need anwers now. For real.
Stop fooling around already, give me something I can rely on. Something that lasts for at least a bit longer than a while, if you know what I mean.
I need a safe point to return to when being tossed around is a part of my life.
You just have to find a way to reach me.
~
När allt annat här
är falskt och fel.
Hands down.
Jag har knarkat Lykke Li hela dagen och mått ganska bra faktiskt,
Sjungit i studio, bråkat med min dator (still doin' it) och haft ont i min axel. Blev sparkad ordentligt av en häst när jag jobbade igår så det är antingen muskelfästet som fått sig en rejäl smäll, eller en spricka.
Maaajs vad jag inte pallar sånt just nu.
Sjungit i studio, bråkat med min dator (still doin' it) och haft ont i min axel. Blev sparkad ordentligt av en häst när jag jobbade igår så det är antingen muskelfästet som fått sig en rejäl smäll, eller en spricka.
Maaajs vad jag inte pallar sånt just nu.
Filling up my days.
Igår var jag trött, hajpad, odräglig och skrikig/gnällig.
Apatisk på morgonen men skitglad senare på dagen.
Studsbollig på tunnelbanan.
Håltimme på 2,5 timmar, åkte ut till Hässelby och träffade Katten som jag inte träffat sedan han bodde hos mig. Saknat honom skitmycket verkligen. Kom 25 minuter sent till lektionen efter på grund av det, men det gjorde inte ett skit.
Det var jättebra.
Idag har jag varit trött, och sen.
Glad, fly förbannad och lite småwajnig.
Och stressaaad.
Kom försent till första och enda lektionen. Upptäckte att jag hade slarvat bort min webcam men hittade den tillslut efter att ha drämt foten i sänggaveln x antal gånger. Min bror hittade bilder från Emmaboda förra året som jag var helt säker på var borta forever. Fick reda på att Rasmus inte kunde komma hit och kände mig lite </emo>.
Jag stressade som en galning för att fixa en massa grejer och hinna in till TV-huset för att rodda kamerorna vi ska ha på livesändningen imorgon. Det var kul och gick bra. Jag ska fanimig filma en livesändning imorgon, det ni! :D
Holger och Cecilia hängde med mig hem efteråt och vi käkade samt tittade på Aladdin. Det var skojs.
Nu är jag megatrött och ska sova som fan.
Apatisk på morgonen men skitglad senare på dagen.
Studsbollig på tunnelbanan.
Håltimme på 2,5 timmar, åkte ut till Hässelby och träffade Katten som jag inte träffat sedan han bodde hos mig. Saknat honom skitmycket verkligen. Kom 25 minuter sent till lektionen efter på grund av det, men det gjorde inte ett skit.
Det var jättebra.
Idag har jag varit trött, och sen.
Glad, fly förbannad och lite småwajnig.
Och stressaaad.
Kom försent till första och enda lektionen. Upptäckte att jag hade slarvat bort min webcam men hittade den tillslut efter att ha drämt foten i sänggaveln x antal gånger. Min bror hittade bilder från Emmaboda förra året som jag var helt säker på var borta forever. Fick reda på att Rasmus inte kunde komma hit och kände mig lite </emo>.
Jag stressade som en galning för att fixa en massa grejer och hinna in till TV-huset för att rodda kamerorna vi ska ha på livesändningen imorgon. Det var kul och gick bra. Jag ska fanimig filma en livesändning imorgon, det ni! :D
Holger och Cecilia hängde med mig hem efteråt och vi käkade samt tittade på Aladdin. Det var skojs.
Nu är jag megatrött och ska sova som fan.
No.
Batteriet på iPoden är slut men jag sätter på mig hörlurarna i alla fall. För att slippa höra lika bra.
Eller för att kunna låtsas att jag inte hör.
För folk pratar.
Om vad de ska göra när de kommer hem, om hur mycket de skulle behöva fräsha upp köket, om vilka gardiner de ska köpa till sovrummet, vilken mat de ska köpa imorgon eller vilken läxa de ska förhöra sina barn på efter middagen.
Eller för att kunna låtsas att jag inte hör.
För folk pratar.
Om vad de ska göra när de kommer hem, om hur mycket de skulle behöva fräsha upp köket, om vilka gardiner de ska köpa till sovrummet, vilken mat de ska köpa imorgon eller vilken läxa de ska förhöra sina barn på efter middagen.
Jag orkar verkligen inte höra.
För de är folk som lever i en bubbla, folk som inte fått allt krossat.
Folk som vill komma hem.
För de är folk som lever i en bubbla, folk som inte fått allt krossat.
Folk som vill komma hem.
Bittersweet migrain in my head.
Torsdag, vilket betyder tidig morgon och datorkunskapslektion (som den jävla keffskolan döpt till datakunskap, vilket stör mig å det grövsta.)
Idag är ingen bra dag.
Kommer ner till tunnelbanan halv åtta och det slår mig plötsligt att jag har svårt att se folks ansikten. Förstår efter ett tag att det beror på migränkänningar, men fyfan vad läskigt det var. Blir värre och värre och ett tag ser jag knappt någonting.
Så, nu sitter jag vid en dator med en underbart förjävlig huvudvärk som jag vet inte kommer att gå över även fast jag tagit medicin utav bara helvete.
Slutar skolan vid halv fyra \o/ Det här kommer ju gå bra.
Excel är gulligt. Orkar inte ha prov på det dock.
Så det är nog inte så gulligt längre.
Jag stör mig något fruktansvärt på att jag har så svårt att somna på kvällarna. Ligger vaken minst en timme innan jag kan somna, oftast mer.
Äääh, I'm outta here.
Idag är ingen bra dag.
Kommer ner till tunnelbanan halv åtta och det slår mig plötsligt att jag har svårt att se folks ansikten. Förstår efter ett tag att det beror på migränkänningar, men fyfan vad läskigt det var. Blir värre och värre och ett tag ser jag knappt någonting.
Så, nu sitter jag vid en dator med en underbart förjävlig huvudvärk som jag vet inte kommer att gå över även fast jag tagit medicin utav bara helvete.
Slutar skolan vid halv fyra \o/ Det här kommer ju gå bra.
Excel är gulligt. Orkar inte ha prov på det dock.
Så det är nog inte så gulligt längre.
Jag stör mig något fruktansvärt på att jag har så svårt att somna på kvällarna. Ligger vaken minst en timme innan jag kan somna, oftast mer.
Äääh, I'm outta here.
Have a hangover.
Det är natt, jag är ensam. Lyssnar ordentligt på Nirvana för första gången på länge, vilket får mig att minnas den där självklara tryggheten som fanns förut, den som inte existerar längre.
Läste igenom mina gamla blogginlägg från förra året. Då allting föll, då det lilla barn som fanns kvar i mig försvann för gott.
Jag läste och sen grät jag.
Jag grät som ett barn.
För jag saknar det där livet, for what it's worth.
Livet jag hade som egentligen inte var bra då heller, men som i alla fall innehöll en liten gnutta trygghet. Nirvana, parkettgolv, alla mina saker samlade på ett och samma ställe... det är borta nu.
Hade Kurt Cobain varit här hade jag kramat honom riktigt jävla hårt.
Skin the sun
Fall asleep
Wish away
The soul is cheap
Ska jag vara ärlig? Ska jag vara riktigt jävla ärlig?
Jag bryr mig inte ett jävla skit om mina föräldrar, jag bryr mig inte ett skit om ifall de hatar varandra eller ångrar beslut de tagit förut, jag bryr mig inte om de inte gillar varandra minsta lilla eller om de beter sig illa mot varandra.
Det enda som betydde någonting var det där huset och tryggheten.
Allt det där jag aldrig kan få tillbaka.
Lesson learned
Wish me luck
Soothe the burn
Wake me up
Skitsamma hur mycket familj vi är. Jag har aldrig riktigt haft någon. Det är så det känns, det är det som är sanningen för mig och sen kan folk säga vadfan de vill, det spelar ingen roll för mig.
Familj, haha. Jag avskyr ordet.
Jag vill inte ha det här livet längre.
Allt jag gör är att gå runt och undra när det ska bli bättre.
Jag läste och sen grät jag.
Jag grät som ett barn.
För jag saknar det där livet, for what it's worth.
Livet jag hade som egentligen inte var bra då heller, men som i alla fall innehöll en liten gnutta trygghet. Nirvana, parkettgolv, alla mina saker samlade på ett och samma ställe... det är borta nu.
Hade Kurt Cobain varit här hade jag kramat honom riktigt jävla hårt.
Skin the sun
Fall asleep
Wish away
The soul is cheap
Ska jag vara ärlig? Ska jag vara riktigt jävla ärlig?
Jag bryr mig inte ett jävla skit om mina föräldrar, jag bryr mig inte ett skit om ifall de hatar varandra eller ångrar beslut de tagit förut, jag bryr mig inte om de inte gillar varandra minsta lilla eller om de beter sig illa mot varandra.
Det enda som betydde någonting var det där huset och tryggheten.
Allt det där jag aldrig kan få tillbaka.
Lesson learned
Wish me luck
Soothe the burn
Wake me up
Skitsamma hur mycket familj vi är. Jag har aldrig riktigt haft någon. Det är så det känns, det är det som är sanningen för mig och sen kan folk säga vadfan de vill, det spelar ingen roll för mig.
Familj, haha. Jag avskyr ordet.
Jag vill inte ha det här livet längre.
Allt jag gör är att gå runt och undra när det ska bli bättre.