L'absente.

Det finns tillfällen då jag undrar hur svårt det egentligen kan vara. Allt det där som jag kämpar med och slåss emot varje dag, allt det där jag gråter de där töntiga tårarna över, allt i min livssituation som jag dagdrömmer om att jag överkommit och lämnat bakom mig eller i vissa dagdrömmar aldrig ens upplevt.
Vadfan, hur svårt kan det vara?
Bita ihop, göra alla grejer man måste, sluta med att fejka hosta eller huvudvärk för att slippa gå till jobbet/skolan/ut när den egentliga anledningen är att man är rädd för att närsomhelst bryta ihop och börja störtböla eller få en panikångestattack eller något annat såntdär som man upplever med väldigt jämna mellanrum men ändå vägrar se som en del av sig själv, sin persona. Trots att de nog tyvärr blivit det.

Så ofta som jag sitter själv och bara försöker övertala mig själv att strunta i allt det där, strunta i att allt blev skit och bara göra något. Försöker strunta i vetskapen om att när jag gjort en, två, tre, fem, sjutton, hundra av de grejerna som jag måste, borde, vill och/eller inte vill göra så finns det alltid saker kvar. Och jag kan inte. Kan inte. Kan inte.

Mest av allt vill jag bara sluta längta efter att komma bort.