Ensam, omgiven av sval nattluft och röda trafikljus.
Mina första fem dagar hemma har förflutit ganska lugnt, med mycket musik (fastnat på Mew och Hawthorne Heights <3) och allmänt fixande lite överallt.Till exempel har mitt annars så pedantiskt ordningssamma rum sett ut som en ren katastrof, något jag började åtgärda direkt då jag kom innanför dörren.
Nåja, sålänge det går åt rätt håll är det okej ifall det tar lite tid att få ordning på det.
Jag tar allt lite som det kommer.
Det gör jag ju i och för sig nästan alltid, men just nu kanske lite mer än vanligt. Det känns bäst så.
I fredags kväll skulle många jag känner ner till Ängsholmsbadet och grilla, eller något. Åh vad bra, tänkte jag. Då går jag dit en stund och kramar lite på dem. Vi skulle ju ha så mycket att prata om när vi varit ifrån varandra hela sommaren.
När jag kom dit kände jag direkt att det var något som inte var som det varit förut. Något hade förändrats.
Förändringen satt i luften mellan dem och mig. Som en tjock, suddig vägg.
Jag vet inte precis vad det berodde på. Kanske var det faktumet att jag endast umgåtts med überintressanta människor under min vistelse i Göteborg, och att mina faktiskt inte så jätteintressanta kompisar blev ännu mer ointressanta jämför med dem jag träffade i där.
Alla kändes så... avlägsna. Så jävla långt bort.
Vi befann oss inte på samma våglängd. Vi förstod inte varandra.
Den tanke som kom upp i mitt huvud när jag reflekterade över det hela var "vi har växt ifrån varandra nu, vi har inga tankar gemensamt längre."
Frågan är bara vem som växt ifrån vem.
Jag orkade inte stanna längre än en halvtimme där med dem. Satte mig på cykeln och tog mig därifrån. Jag ville bara bort, bort, bort.
Cyklade under en befriande tystnad längs med de upplysta gatorna. Förbi rödljusen och övergångsställena. Över tågrälsen och under tunnlar. Träffade inte en enda människa på de 20 minuterna jag cyklade runt, påväg mot ingenstans alls.
Det är märkligt hur långt man hinner cykla på 20 minuter.
Jag älskar att cykla när det är mörkt, utan att ha något speciellt mål. Älskar känslan av frihet som det ger. Att se gatlyktorna brinna ikapp med stjärnorna och känna den svala nattluften i ansiktet. Veta att man för en gångs skull inte har några krav ställda på sig.
Det är nog bland det härligaste jag upplevt i mitt drygt 15-åriga liv.
Jag har en svag känsla av att vara övergiven.
Skulle lekt med Ema och Cassandra i stan igår, men det blev inget av det :/
Synd. Jag hade verkligen velat träffa henne.
Ringde en massa andra människor och frågade om de ville åka in till stan med mig, men hittade ingen som kunde (eller ville?). Det hela slutade med att jag åkte in med pappa. Min mobil har levt sitt egna lilla liv de senaste dagarna, så jag fick inte åka in själv på grund av att den är så opålitlig >.<
Jaja, det blev en ganska lyckad utflykt i alla fall. Jag inhandlade en lila-vit palestinasjal och lyckades få tag på två Red Hot Chili Peppers-affischer :) Brukar inte plocka ner affischer sådär när jag är i Stockholm, bara när jag är i mindre städer (Kalmar är ett mycket bra exempel ^^) Men jag kunde inte låta bli när jag såg dem. Mwah, vad snygga de är alltså <3 Tejp i kanterna och revor lite här och där, men de gör dem bara mer charmiga tycker jag.
Är jag ensam och övergiven?
Antagligen inte. Även fast det känns lite så just nu.
Hemkomst och regn.
Efter 7 veckor i vår sommarstuga på Öland är hemkomsten rena befrielsen. Nu kan jag andas ordentligt igen.
Och jag vet att aldrig mer.
Aldrig mer slösar jag bort en hel sommar på att sitta ensam därute, i mitten av ingenstans, bara för att mina föräldrar vill det. Nästa år är jag 16 och tänker inte finna mig i att leva efter deras vilja längre. Det gick väl bra att spendera sommaren där när jag var mindre, men nowadays ser jag sommarstugan mer som ett fängelse än som ett trevligt litet fritidshus. Därute kommer alla tankar ikapp mig, och långsamt börjar de äta upp mig innifrån.
Jag har nog alltid varit en tänkare, på gott och ont.
Regnet kom lagom tills vi hunnit innanför dörren. Ett kallt och renande regn. Förbannat av somliga, uppskattat av mig. Det kändes som att lite av allt det jag hållit inom mig hela sommaren fördes bort med det regnet. Men det finns fortfarande mycket kvar.
Främst är det den där saknaden som ligger och gnager.
Måste ringa Ema idag, reda ut hur det blir med lekandet inne i Sthlm.
Men det är faktiskt inte henne jag saknar mest. Främsta anledningen är väl att jag inte känner henne så bra. Men visst saknar jag henne :)
Det är så typiskt att jag måste envisas med att sakna de personerna som är svårast att träffa mest. Det är så typiskt mig, antar jag.
Men whiej, Anna och Henrik kommer antagligen upp hit när Red Hot Chili Peppers spelar i Globen :)
I och för sig är det inte förräns i december .___.
December. Varför december?!
Nyckel i fickan. Saknad i flickan.
En resa som länge varit planerad och efterlängtad.
En resa till Göteborg.
Nu är resan rest.
Och jag är tom. Tom, men fylld av en oändlig lycka. Jag hoppas kunna leva länge på den, men det ser inte ljust ut. Saknaden har redan börjat riva och slita i mig. Den gör så ont att frågan om det var värt det kort kommer upp i mitt huvud, men jag slår genast undan den. Jag vet redan svaret. Det är inget jag ens behöver fundera över.
Jag hade det underbart. Jag ångrar inget. Upplevelserna jag haft och människorna jag träffat går inte att beskriva på ett värdigt sätt. Ordet "underbart" är egentligen inte på långa vägar bra nog.
Ett stort, stort tack till Anna, som gjorde allt detta möjligt. Jag tror inte att hon förstår hur mycket det betydde för mig. Det här är något jag kommer minnas resten av mitt liv.
Om jag skulle skriva om allt jag varit med om skulle det ta hela natten för någon att läsa klart det. Så jag låter bli. Det får bli någon sorts känslomässig berättelse istället, eller vad man ska kalla det. Samt händelserna i grova drag.
De två första dagarna var jag hos Anna på Orust. Det hände inte så jättemycket, vi badade, bakade björnbärspaj och retades med småbarnen i huset. Anna vägrade sjunga när jag spelade gitarr ^^
Jaja, hon är förlåten.
Sent på fredag kväll åkte vi till Annas hus utanför Göteborg. Det var stort och jättefint.
Morgonen därpå gick vi upp relativt tidigt, för att ta oss in till Göteborg. Väl framme där bytte vi till ett tåg mot Varberg.
I Varberg väntade Henrik.
Fan, så jag längtat efter att träffa honom. Äntligen fick jag det. Och jag blev inte besviken.
Han var precis så trevlig, söt och genomsnäll som jag förväntade mig. Vi tre hade jättekul den dagen, i alla fall enligt min åsikt. Dock blev nog Anna nte så glad på mig när jag kastade en potatis på henne. Men vadå, hon skvätte vatten på mig och Henrik. Så... ja ^^
Henrik gav mig en nyckel som han hade hittat. Den är jättefin och ligger fortfarande i min ficka. Jag ska göra mitt bästa för att ta reda på vart den går.
Jag saknar Henrik något fruktansvärt just nu.
På lördagskvällen åkte jag och Anna in till Göteborg och mötte Mike och en massa folk som han kände, vilket motsvarade ungefär halva Göteborg. Snacka om många nya ansikten.
Men den kvällen var jättebra. Mike är verkligen en människa som sprider glädje och får en att känna sig bra. Han hade en svart tröja som var nästan lika söt som han själv, och den lånade jag när det började regna. Att den var så stor att jag nästan försvann i den gjorde inte så mycket.
Den kvällen var jag riktigt glad och lycklig. Jag skrattade och log mer än jag gjort på länge.
Söndag. Sista dagen.
Vi gick upp ganska sent, och åkte iväg för att hälsa på Ema. Hon var jättesöt och trevlig som få, hennes kompis Cassandra också.
Vi stannade hos Ema en stund och pratade om lite allt möjligt. Sen ville jag åka till Varberg för att träffa Henrik en gång till. Men tiden räckte inte till, hur vi än försökte. Jättesynd var det, jag hade så gärna velat spendera mer tid med honom.
Vi åkte hem istället, och hämtade våra saker. Sen åkte vi in till Göteborg, och den sista tiden gick snabbt. Jag ringde Mike, och han kom förbi stationen för att säga hejdå till oss. Jag skulle hem, och Anna till Malmö.
Annas tåg gick före mitt. Det blev ett snabbt och slarvigt hejdå, men det kanske var bäst så. Minst jobbigt.
Med 10 minuter kvar av min vistelse i Göteborg gick jag mot mitt tåg, följd av Mike.
När jag stod där och kramade honom hejdå kändes allt väldigt, väldigt hopplöst. Jag ville verkligen inte åka. Hade jag kunnat göra något för att få stanna hade jag gjort det. Jag ville bara uppleva allt igen.
Jag ville stanna i allt det där lyckliga för alltid.
Att lämna det... det tog hårt på mig.
Det enda som återstår att säga om alltihopa är kanske att jag alltid kommer eftersträva den lyckokänslan som det gav. Jag vill göra om allt igen. Och jag tänker se till att göra det, innan saknaden av alla underbara människor jag träffat kväver mig.
Anna, Henrik, Mike, Ema och alla er jag bara lärde känna i all hast.
Jag saknar er. Jag saknar er!
Det här inlägget förtjänar ingen rubrik.
Det som startade glädjevågen var sms:et från Henrik i onsdags. Sen dess har det bara flytit på, med smärre avbrott lite här och där. Men vafan, det får man räkna med. Och det gör jag också.
På torsdagen åkte till Kalmar för att hälsa på farmor, men främst för att leka med Emmie och Julia <3 Vi hade massa kul, jag skrämde dem riktigt rejält till att börja med ^^ Sedan vandrade vi runt i staden, Emmie och Julia köpte glass och vi gick ner till hamnen och satte oss. Där satt vi länge och pratade om allt möjligt. Jag pratade nog mest >.<
Men är det så konstigt att jag blir översocial av att sitta härute in the middle of nowhere? Nej just det. Jag är ursäktad. I alla fall lite...
Dagen därpå fyllde Julias pappa år, så hon kunde inte ta sig in till Kalmar. Men det kunde Emmie och jag. Så vi gjorde det.
Den dagen gjorde vi inte så mycket. Gick runt, pratade, köpte glass, såg en emobil...
Ja, du läste rätt ^^ En emobil. Eller snarare emo-bil. Ja, så måste det vara. Annars blir det fel.
Det stod i alla fall EMO 591 på registreringsplåten. Så det var en emobil. Den var söt.
Och Emmie var jättesöt när hon hoppade upp och ner bredvid mig och skrek "Aaah, emo, emo, EMO!!!!" och pekade på bilen. Jag gjorde precis samma sak, men jag gjorde det nog inte riktigt lika sött som hon ^^
Nåja, vi fick ett par mobilkamera-bilder på den i alla fall. Sötsötsötbil <3
Idag pratade min pappa med Annas pappa om min resa till Göteborg i slutet av veckan.
Allt är så skönt nu, för allt har ordnat sig. Och det som inte har ordnat sig kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra. Jättebra.
På torsdag morgon kommer jag att sätta mig på ett tåg till Göteborg. Därifrån kommer jag att ta mig till Orust. På lördag kommer jag och Anna anlända till Göteborg och träffa en massa människor.
Alla dem jag saknat och längtat efter kommer jag att få träffa. (Ingen nämnd, ingen glömd <3)
På söndagen åker jag tillbaka till Öland, för att på tisdagen äntligen få åka hem till Täby igen.
Kan inte sätta ord på hur skönt det kommer att bli.
Usch. Det här blev ett sånt där "idag-har-jag-och-imorgon-ska-jag"-inlägg. Gillar inte att skriva såna. Men nu blev det så.
Men allt är så skönt och bra nu, nästan allt är bra. Det är sällan det är så. Så jag får lov att skriva dessa totalt meningslösa rader, även fast det är just så totalt meningslöst.
Men allt är så bra nu <3 Och jag är uppfylld av längtan.