Jag måste bara..
Det var allvarligt talat bland det konstigaste jag varit med om. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på ett bra sätt då drömmar alltid är svåra att berätta om i detalj så att man förstår, och nu är det dessutom ännu mer komplicerat. Men jag måste bara göra ett försök, kanske bara för att ha något arkiverat om den här händelsen.
Det var egentligen inte drömmarnas handling i sig som var det konstiga, utan sättet jag drömde dem på. Det var precis som en film eller en dramatisering av något slag, för jag hörde alltid en berättarröst i bakgrunden, som om någon läste från ett manus eller en bok, och karaktärerna hade repliker. Även förflyttningen genom drömmen var precis som i en film; allting var sett ur växlande vinklar och perspektiv. Och allting var faktiskt otroligt bra överlag, det liknade en dramatisering av en bra barnbok eller något av det slaget. Visst fanns det också många typiska dröminslag, saker som man inte riktigt kan förklara var de kommer ifrån och som bara är konstiga, men även de var väldigt väldigt... bra. De blev en del av historien på ett sätt som gjorde dem mycket mindre drömlika. Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Detta var sjukt för att:
- allting var verbalt och väldigt välformulerat
- allting var ovanligt klart och hängde ihop
- jag kan inte minnas att jag någonsin drömt en dröm där jag inte varit med på något sätt, men i den här drömmen var jag inte det
- jag kan inte koppla ihop något av det jag drömde om till egna upplevelser eller tankar, som man vanligtvis brukar kunna göra med drömmar
- jag minns att jag tänkte "oj, det här är väldigt dramaturgiskt för att vara en dröm" och "när jag vaknar måste jag skriva ner allt det här, kanske kan det bli en barnbok" medan drömmen pågick
Explicación.
OK, so suppose I drop out of school the rest of the year. No school means a lot of time, hence the question "what on earth am I going to do until next fall arrives?!"
Basically this is the idea:
I want to go to another country and work as a volunteer, probably at a school (teaching English) or at some place where they run some sort of nature care-project. The countries that I've particulary been looking at are Ghana and Mexico. I really want to go to both places, but it costs quite a lot to be there during a longer period (we're talking 8-12 weeks at each place) so maybe I'll have to narrow it down to either just one place or fewer weeks at both places. We'll see.
This whole volunteer-thingie is something that's been in the back of my head for a long time actually, but I didn't plan on making something out of it until I'd finished school and all that. I had (and still have) plans on joining the military to be able to work with the Swedish Peace Force in other countries and stuff like that.
So, why these two countries?
Mexico is a country that I've always wanted to go to someday, and both my parents have talked about going there soooo many times but it just never happened.
If I go to Mexico I'll work at a school in Mexico City, teaching English and helping out with other things. Since I already know their language pretty well I'll be able to benefit much more from this trip than the other ones going there with less language skills. I'll be able to teach better (they barely know any English at all in these areas) and maybe best of all; I'll be able to develope my Spanish an awful lot. I've been to Spain twice, living with families that didn't know any English at all and I learned SO MUCH even though I was there only one week at a time. Just imagine what 8 weeks would do for me!
Ghana, then?
When I was in primary school, my class rasied money in order for a school (or an orphanage, I don't remember) to be built somewhere in Ghana, and therefore just the name of that country remained in my brain. Whenever I think of Africa I think of Ghana in particulair.
It is also a country that, unlike many other African countries, doesn't have French as its official language. That's good, 'cus I'm very.. limited when it comes to French. Quite a lot of people speak English, and I would very much like the opportunity of studying an African language such as Twi or Ewe. Like in Mexico I would teach English in a local school and/or work with orphans.
My mother called my school today, and I've got an appointment tomorrow with the school nurse and some other people from there, and I really hope for some decisions to be made then. You have to book the trip at least two months before departure, so the sooner the better.
My life is really a mess right now with most things not what they used to be. All I know is that I haven't been this enthusiastic about anything the last couple of months which indicates that this may be something that could help me to move forward to a better state of mind and all that.
My sweetest downfall.
my heart) I am never without it (anywhere
I go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)
I fear
no fate (for you are my fate, my sweet) I want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you
Here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart
I carry your heart (I carry it in my heart)
- E.E Cummings
Ashes to ashes.
There is no easy way down.
Jag dagdrömmer mig till sömns och när jag sover är allt jag vill ha en drömlös och lugn sömn, men de få gånger när jag väl somnar har jag de mest morbida drömmar och vaknar ofta med hög puls och huvudvärk.
Jag hatar människor, jag hatar djur. Jag hatar ansvar och livets jävla helvetes fittvillkor.
Så jävla rädd för att bli ensam blir jag nu lämnad igen, och jag kan inte göra ett jävla skit för att ändra på det.
Jag kan inte göra någonting alls för att rädda min bästa vän, och jag hatar universum.
Min värld faller samman och allt jag känner är hat. Hat och den där ångesten som får magen att kännas som ett svart hål.
Way down.
Just det är något jag inte tänkt på under väldigt lång tid, men när jag hörde den låten mindes jag plötsligt precis allt det där jag kände då, speciellt det där vilsna. Kanske var det en slump att just Annas musik blev det jag tröstade mig med och som höll kvar mig i verkligheten, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skänkte mig en liten gnutta lugn i en tid där allt var totalt uppochnedvänt, och det är jag så obeskrivligt tacksam för.
Ja, i tider som dessa då? Jag vet inte riktigt.
Ena dagen plockar jag fram mina gamla t.A.T.u-skivor och drar upp stereon så högt det går och gör armhävningar tills jag spyr, nästa dag kryper jag upp nånstans och sitter helt stilla och lyssnar på Lars Eriksson på en nästan ohörbart låg volym. Fast det som allra oftast är fallet är att jag fastnar på Chemical vocation och Blindside och bara står och blundar. Hårdare musik har ofta den effekten på mig vid sånahär tillfällen, det är så skönt att få blåsa ur skallen lite. Göra de svarta molnen lite mindre eller i alla fall ge dem en lite mer gråaktig ton.
Det vidrigaste är hur mycket jag måste vara på min vakt när jag har iPoden på shuffle, hur försiktig jag måste vara med vad jag lyssnar på för att inte riskera att börja gråta helt plöstligt. Det är sjukt att en sån grej kan ta på krafterna så otroligt mycket, kanske är det mest av ren irritation. Men jag håller mig till den lite hårdare, hämningslösare musiken tillsvidare, för att slippa såndär skit.
Jag måste bara påpeka, hur konstigt det än låter, hur mycket bättre jag mår av vissa My chemical romance-låtar just nu. Stå och vänta på tåget till You know what they do to guys like us in prison, Cemetery drive eller The Ghost of You och bara stirra rakt ut i ingentinget liksom. Låta bli att bry sig lite för en stund.
Jag önskar så att stunderna kunde vara lite längre.