>_<
Jaha ja, så efter idag kommer jag inte att ha internet på ca 5 veckor.
YEY.
Well, låt oss säga att det hade blivit lättare med intenret tillgängligt. Allt det här hade varit lättare om jag hade haft någonstans att fly sen när allting runtom mig är kaos.
Haha, det är i och för sig redan kaos. Överallt är väggarna kala och tomma och det ligger enstaka gejor lite här och var. Det enda jag har kvar är datorn (som snart ska packas ner) och mitt piano. Min säng har precis flyttats och det finns ingen som helst mat hemma. Bara lite pepparkakssmulor på golvet och mandarinskal på diskbänken.
Uh. Kill me.
YEY.
Well, låt oss säga att det hade blivit lättare med intenret tillgängligt. Allt det här hade varit lättare om jag hade haft någonstans att fly sen när allting runtom mig är kaos.
Haha, det är i och för sig redan kaos. Överallt är väggarna kala och tomma och det ligger enstaka gejor lite här och var. Det enda jag har kvar är datorn (som snart ska packas ner) och mitt piano. Min säng har precis flyttats och det finns ingen som helst mat hemma. Bara lite pepparkakssmulor på golvet och mandarinskal på diskbänken.
Uh. Kill me.
They'll cast some light and I'll be alright, for now.
José González - Crosses
Det finns inget mer att säga.
Jag drunknar.
Åh, ja. Jag drunknar.
Sprängs.
Tappar orden.
Tappar känslorna.
Tappar modet.
Tappar tårarna.
Tappar leendet.
Ge mig det tillbaka.
Jag drunknar.
Åh, ja. Jag drunknar.
Sprängs.
Tappar orden.
Tappar känslorna.
Tappar modet.
Tappar tårarna.
Tappar leendet.
Ge mig det tillbaka.
Kyla.
Typiskt att kylan och frosten skulle komma just idag, jag har inte tid att beundra den.
Öppnar fönstret så fort jag vaknar, luften jag andas ut förvandlas genast till vit rök som stolt tar sig upp mot himlen men nästan direkt tunnas ut och blir till ingenting alls.
Jag skulle vilja göra som min andedräkt.
Öppnar fönstret så fort jag vaknar, luften jag andas ut förvandlas genast till vit rök som stolt tar sig upp mot himlen men nästan direkt tunnas ut och blir till ingenting alls.
Jag skulle vilja göra som min andedräkt.
Låt mig vara dum.
Imorse vaknade jag av lastbilens tut när den backade uppför vår uppfart.
Gick upp och tog katten med mig in på toaletten. Låste dörren och sjönk ner på golvet.
Satt där tyst och lyssnade. Väntade. Hörde dörren öppnas på nedervåningen, och sedan röster. Röster, röster, röster. De flesta kände jag inte ens igen. Vissa ringde små klockor, men jag brydde mig inte om att luska ut varifrån jag kände igen dem.
Orkade inte.
Brydde mig inte det minsta, faktiskt. Ville inte ha något med dem att göra i alla fall.
Katten, som tidigare oroligt vandrat runt i badrummet, lugnade sig tillslut och kröp upp i mitt knä. Jag borrade ner näsan djupt i hans päls. Försökte gömma mig. Försökte bli liten och slippa undan rösterna som bara blev högre och högre.
Hade helst velat sitta där hela dagen för att slippa engagera mig i flytten. Men det funkar inte så, och det vet jag ju så väl. Ingen bryr sig om önsketänkande. Ingen tar hänsyn till vad man vill sålänge det inte är realistiskt.
Jag är ganska bra på att tänka realistiskt, men vid såna här tillfällen är det som att allt det försvinner, som att den delen av hjärnan bara kortsluts. Mina tankar läggs i nivå med en femårings.
Tillåt mig att fly någonstans. Där jag inte syns eller märks eller hörs, där jag inte behöver bry mig för en stund. Där ingenting är har något värde och där allt står stilla.
Gick upp och tog katten med mig in på toaletten. Låste dörren och sjönk ner på golvet.
Satt där tyst och lyssnade. Väntade. Hörde dörren öppnas på nedervåningen, och sedan röster. Röster, röster, röster. De flesta kände jag inte ens igen. Vissa ringde små klockor, men jag brydde mig inte om att luska ut varifrån jag kände igen dem.
Orkade inte.
Brydde mig inte det minsta, faktiskt. Ville inte ha något med dem att göra i alla fall.
Katten, som tidigare oroligt vandrat runt i badrummet, lugnade sig tillslut och kröp upp i mitt knä. Jag borrade ner näsan djupt i hans päls. Försökte gömma mig. Försökte bli liten och slippa undan rösterna som bara blev högre och högre.
Hade helst velat sitta där hela dagen för att slippa engagera mig i flytten. Men det funkar inte så, och det vet jag ju så väl. Ingen bryr sig om önsketänkande. Ingen tar hänsyn till vad man vill sålänge det inte är realistiskt.
Jag är ganska bra på att tänka realistiskt, men vid såna här tillfällen är det som att allt det försvinner, som att den delen av hjärnan bara kortsluts. Mina tankar läggs i nivå med en femårings.
Tillåt mig att fly någonstans. Där jag inte syns eller märks eller hörs, där jag inte behöver bry mig för en stund. Där ingenting är har något värde och där allt står stilla.
Hallå hallå, låt mig vara dum. Det blir din tur om en liten stund.
En dag till.
Vi flyttar imorgon.
Hela mitt liv ska packas ner i banankartonger.
Undra hur många banankartonger som krävs för att rymma ett liv?
Undra hur lång tid det kommer ta innan jag slutar se det här huset, som jag bott i under 13 år, som hemma? Jag kommer känna mig hemlös till en början, det är jag säker på.
Packade ner mina gamla foton, och ur ett kuvert ramlade en gammal bild på dig och mig ut. Att döma på våra obekymrade ögon var det länge sen, innan vi började förstå. Att döma av datumet på baksidan är det nästan 7 år sedan.
Så länge. En lång tystnad har pågått mellan dig och mig. Jag är inte densamma som då, och jag vet att du inte är det heller. Ändå vet jag inte vad jag ska tro. Vet inte vad jag vill tro. Vet inte om jag vill ta reda på vem du har blivit. Vet inte om jag vågar se dig i ögonen efter alla dessa år.
Jag ville inte sakna dig. Ville inte glömma dig. Ville inte gråta...
Har du någonsin undrat vad som hände med alla våra minnen, på samma sätt som jag gör nu?
Har du någonsin sett upp mot den svarta himlen en klar och kall vinternatt, och undrat ifall jag just då haft blicken fäst på exakt samma stjärna som du?
Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar?
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?
Du vet inget, för jag har inte berättat. Du har inte funnits i mitt liv de senaste fyra åren. Och skulle jag förklara allt för dig nu skulle jag bli tvungen att berätta om allt, precis allt som hänt sedan den dagen vi torkade varandras tårar på skolavslutningen för fyra år sedan.
Och jag vet inte ens om du skulle förstå. Jag vet inte om du skulle orka lyssna, vet inte om du ens skulle bry dig.
Förlåt mig. Åh, förlåt mig!
För du var värd så mycket mer. Du var värd att bli ihågkommen.
Och det glömde jag bort.
Men inget kan bli som förut nu. Och vi vet det båda två.
Kanske bara bäst att låta det vara. Bara låta det bli så som vi lovade varandra att det aldrig skulle bli.
Även fast det känns. För bästa kompisars löften är inte till för att brytas.
Hela mitt liv ska packas ner i banankartonger.
Undra hur många banankartonger som krävs för att rymma ett liv?
Undra hur lång tid det kommer ta innan jag slutar se det här huset, som jag bott i under 13 år, som hemma? Jag kommer känna mig hemlös till en början, det är jag säker på.
Packade ner mina gamla foton, och ur ett kuvert ramlade en gammal bild på dig och mig ut. Att döma på våra obekymrade ögon var det länge sen, innan vi började förstå. Att döma av datumet på baksidan är det nästan 7 år sedan.
Så länge. En lång tystnad har pågått mellan dig och mig. Jag är inte densamma som då, och jag vet att du inte är det heller. Ändå vet jag inte vad jag ska tro. Vet inte vad jag vill tro. Vet inte om jag vill ta reda på vem du har blivit. Vet inte om jag vågar se dig i ögonen efter alla dessa år.
Jag ville inte sakna dig. Ville inte glömma dig. Ville inte gråta...
Har du någonsin undrat vad som hände med alla våra minnen, på samma sätt som jag gör nu?
Har du någonsin sett upp mot den svarta himlen en klar och kall vinternatt, och undrat ifall jag just då haft blicken fäst på exakt samma stjärna som du?
Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar?
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?
Du vet inget, för jag har inte berättat. Du har inte funnits i mitt liv de senaste fyra åren. Och skulle jag förklara allt för dig nu skulle jag bli tvungen att berätta om allt, precis allt som hänt sedan den dagen vi torkade varandras tårar på skolavslutningen för fyra år sedan.
Och jag vet inte ens om du skulle förstå. Jag vet inte om du skulle orka lyssna, vet inte om du ens skulle bry dig.
Förlåt mig. Åh, förlåt mig!
För du var värd så mycket mer. Du var värd att bli ihågkommen.
Och det glömde jag bort.
Men inget kan bli som förut nu. Och vi vet det båda två.
Kanske bara bäst att låta det vara. Bara låta det bli så som vi lovade varandra att det aldrig skulle bli.
Även fast det känns. För bästa kompisars löften är inte till för att brytas.
Tystnad i D-moll.
December har börjat utan att ha gjort sig speciellt uppmärksammad. Närmare hälften av månaden har gått utan att det mäkts, utan att jag tänkt på det speciellt mycket.
För ingenting är vad det brukar vara.
Det känns inte det minsta som vinter. Inte som höst heller, för den delen. Den där tunga, fuktiga och gråa höstlukten finns inte i luften. Värmen och bristen på snö talar mot vintern.
Mest av allt liknar detta något slags mellanting. Man blandar allt och får inget.
Tomhet.
Jag saknar snön, även fast jag älskar regnet.
Allt blir så mjukt men får ändå skarpa konturer, och tystnaden blir så genomträngande att den är vacker.
Omgivningen bäddas in, blir något stort och vitt och svårdefinerat. Allting finns där men det märks inte.
När snön faller gör sig tystnaden hörd.
Härute blir det aldrig riktigt tyst. Motorvägen gör sig påminnd med sitt sus, man kommer aldrig undan det.
Förortens förbannelse.
Men snön isolerar och låter förorten vila från motorvägens sus. Snön skänker tystnad som är befriande och vacker. Det stora vita ser till att allt blir som det ska, och tillåter omgivningen att vara vacker.
Förorten drar en suck. Kan äntligen slappna av och känna sig vacker.
Min roll är att iaktta. Att lyssna på tystnaden.
Jag älskar regnet men vill inte tröttna på det. Just nu vill jag ha snöns tystnad och förmåga att göra allt vackert.
Snälla, kom och gör mig vacker. Låt mig dansa i takt med tystnaden.
För ingenting är vad det brukar vara.
Det känns inte det minsta som vinter. Inte som höst heller, för den delen. Den där tunga, fuktiga och gråa höstlukten finns inte i luften. Värmen och bristen på snö talar mot vintern.
Mest av allt liknar detta något slags mellanting. Man blandar allt och får inget.
Tomhet.
Jag saknar snön, även fast jag älskar regnet.
Allt blir så mjukt men får ändå skarpa konturer, och tystnaden blir så genomträngande att den är vacker.
Omgivningen bäddas in, blir något stort och vitt och svårdefinerat. Allting finns där men det märks inte.
När snön faller gör sig tystnaden hörd.
Härute blir det aldrig riktigt tyst. Motorvägen gör sig påminnd med sitt sus, man kommer aldrig undan det.
Förortens förbannelse.
Men snön isolerar och låter förorten vila från motorvägens sus. Snön skänker tystnad som är befriande och vacker. Det stora vita ser till att allt blir som det ska, och tillåter omgivningen att vara vacker.
Förorten drar en suck. Kan äntligen slappna av och känna sig vacker.
Min roll är att iaktta. Att lyssna på tystnaden.
Jag älskar regnet men vill inte tröttna på det. Just nu vill jag ha snöns tystnad och förmåga att göra allt vackert.
Snälla, kom och gör mig vacker. Låt mig dansa i takt med tystnaden.
Underbart.
Bara för att jag är så glad att jag vill skrika nu.
Skrika och glömma hur det kändes förr. Skrika ut den gamla smärtan och låta regnet och värmen komma.
Skrika och glömma hur det kändes förr. Skrika ut den gamla smärtan och låta regnet och värmen komma.
Loppan goes *o.O?!*
Haha, fyfan vad förvånad jag blev när jag upptäcker ett nytt inlägg i min blogg. Speciellt som jag inte ens skrivit det själv xD Skulle velat se mitt eget ansiktsuttryck just då, bara för att ha något att skratta åt.
Total förvåning. Bland det roligaste man kan beskåda, faktiskt.
Total förvåning. Bland det roligaste man kan beskåda, faktiskt.
Jag ska våldta dig och göra macka av din häst.
Hej loppans blogg. *vinka åt*
Känn dig våldtagen.
Det är Apelsinbarn som skriver, hon är jag.
Jag bor hos loppan nu. I fem dagar. Obeskrivlig lycka.
Även om vi inte alltid pratar jättemycket, även om vi inte har världens bästa kontakt så kan jag ärligt säga att hon är en av de absolut bästa vännerna jag har. En av de tre.
För när vi väl pratar, när vi väl är nära varann så är allting så jävla bra. Det känns nästan som att vara en del i duon som kan förvandla allt de rör till guld. Dock var ju den lilla flickan inte så glad. Allting faller.
Suttit i hennes rum och läst Jenny. Allt känns så jävla vackert med gardell i närheten, jag tror att loppan håller med mig.
Hon ska gå författarlinjen. Hon borde gå författarlinjen. Ni läser alla hennes blogg, ni vet hur vackert hon skriver. Dock verkar det vara lite problem med gymnasiet. Tack gode gud att jag har ett år kvar.
Tror att hon kan ersätta gardell.
Oja, jag jämför henne med gardell.
Jag jämför henne med henrik.
Och vet ni vad?
För det mesta så får jag mer rysningar av vad hon skriver än de båda andra.
Känn dig våldtagen.
Det är Apelsinbarn som skriver, hon är jag.
Jag bor hos loppan nu. I fem dagar. Obeskrivlig lycka.
Även om vi inte alltid pratar jättemycket, även om vi inte har världens bästa kontakt så kan jag ärligt säga att hon är en av de absolut bästa vännerna jag har. En av de tre.
För när vi väl pratar, när vi väl är nära varann så är allting så jävla bra. Det känns nästan som att vara en del i duon som kan förvandla allt de rör till guld. Dock var ju den lilla flickan inte så glad. Allting faller.
Suttit i hennes rum och läst Jenny. Allt känns så jävla vackert med gardell i närheten, jag tror att loppan håller med mig.
Hon ska gå författarlinjen. Hon borde gå författarlinjen. Ni läser alla hennes blogg, ni vet hur vackert hon skriver. Dock verkar det vara lite problem med gymnasiet. Tack gode gud att jag har ett år kvar.
Tror att hon kan ersätta gardell.
Oja, jag jämför henne med gardell.
Jag jämför henne med henrik.
Och vet ni vad?
För det mesta så får jag mer rysningar av vad hon skriver än de båda andra.
En vinterdrog i en vinter som aldrig kommer.
Torsdagen förra veckan, näst sista dagen på min prao på caféet inne i stan.
Gå till tunnelbanan.
Tunnelbanan.
Gå upp till tåget.
Killen som går en bit framför mig går exakt i takt med min musik. Magisk syn.
Tåget.
Jag vet inte varför, men den tågresan var så underbar.
Kanske berodde det på det där underbart gråa och dystra vädret som alltid gör mig så stämningsfull.
Kanske berodde det på att det var något speciellt i luften den dagen.
Åh, jag ville inte gå av det tåget. Jag ville inte gå hem.
Men jag gick av. En station för tidigt, med flit.
Bara för att få gå den där extra biten, sväva runt bland gruset på gatorna under den grå himlen.
Och där var det. Huset.
Det gamla femtiotalshuset som man inte riktigt är det första man lägger märke till när man går igenom villaområdet. Men när man väl ser det, så lägger man verkligen verkligen märke till det.
Det tog mig inte så länge att verkligen lägga märke till det. Och sen dess har det funnits någonstans i mitt bakhuvud.
I början av gatan som går genom hela området, där står det som en stor skugga med knivskarpa konturer.
Och nu står det tomt.
Den där torsdagen kom jag på mig själv med att stanna utanför det huset. Jag såg upp emot fönstrena, där de vita gardinerna var fördragna. Alla fönster utom ett, det största.
Mörkret lyste ut genom det, svart och klart. En stor och inbjudande tomhet fanns bakom glaset.
Man kunde verkligen se tystnaden där inne.
Vet inte hur länge jag stod så, och bara tittade. Längtade.
Allt var stilla, förutom tiden som bara flög förbi.
Gå till tunnelbanan.
Tunnelbanan.
Gå upp till tåget.
Killen som går en bit framför mig går exakt i takt med min musik. Magisk syn.
Tåget.
Jag vet inte varför, men den tågresan var så underbar.
Kanske berodde det på det där underbart gråa och dystra vädret som alltid gör mig så stämningsfull.
Kanske berodde det på att det var något speciellt i luften den dagen.
Åh, jag ville inte gå av det tåget. Jag ville inte gå hem.
Men jag gick av. En station för tidigt, med flit.
Bara för att få gå den där extra biten, sväva runt bland gruset på gatorna under den grå himlen.
Och där var det. Huset.
Det gamla femtiotalshuset som man inte riktigt är det första man lägger märke till när man går igenom villaområdet. Men när man väl ser det, så lägger man verkligen verkligen märke till det.
Det tog mig inte så länge att verkligen lägga märke till det. Och sen dess har det funnits någonstans i mitt bakhuvud.
I början av gatan som går genom hela området, där står det som en stor skugga med knivskarpa konturer.
Och nu står det tomt.
Den där torsdagen kom jag på mig själv med att stanna utanför det huset. Jag såg upp emot fönstrena, där de vita gardinerna var fördragna. Alla fönster utom ett, det största.
Mörkret lyste ut genom det, svart och klart. En stor och inbjudande tomhet fanns bakom glaset.
Man kunde verkligen se tystnaden där inne.
Vet inte hur länge jag stod så, och bara tittade. Längtade.
Allt var stilla, förutom tiden som bara flög förbi.