Tystnad i D-moll.
December har börjat utan att ha gjort sig speciellt uppmärksammad. Närmare hälften av månaden har gått utan att det mäkts, utan att jag tänkt på det speciellt mycket.
För ingenting är vad det brukar vara.
Det känns inte det minsta som vinter. Inte som höst heller, för den delen. Den där tunga, fuktiga och gråa höstlukten finns inte i luften. Värmen och bristen på snö talar mot vintern.
Mest av allt liknar detta något slags mellanting. Man blandar allt och får inget.
Tomhet.
Jag saknar snön, även fast jag älskar regnet.
Allt blir så mjukt men får ändå skarpa konturer, och tystnaden blir så genomträngande att den är vacker.
Omgivningen bäddas in, blir något stort och vitt och svårdefinerat. Allting finns där men det märks inte.
När snön faller gör sig tystnaden hörd.
Härute blir det aldrig riktigt tyst. Motorvägen gör sig påminnd med sitt sus, man kommer aldrig undan det.
Förortens förbannelse.
Men snön isolerar och låter förorten vila från motorvägens sus. Snön skänker tystnad som är befriande och vacker. Det stora vita ser till att allt blir som det ska, och tillåter omgivningen att vara vacker.
Förorten drar en suck. Kan äntligen slappna av och känna sig vacker.
Min roll är att iaktta. Att lyssna på tystnaden.
Jag älskar regnet men vill inte tröttna på det. Just nu vill jag ha snöns tystnad och förmåga att göra allt vackert.
Snälla, kom och gör mig vacker. Låt mig dansa i takt med tystnaden.
För ingenting är vad det brukar vara.
Det känns inte det minsta som vinter. Inte som höst heller, för den delen. Den där tunga, fuktiga och gråa höstlukten finns inte i luften. Värmen och bristen på snö talar mot vintern.
Mest av allt liknar detta något slags mellanting. Man blandar allt och får inget.
Tomhet.
Jag saknar snön, även fast jag älskar regnet.
Allt blir så mjukt men får ändå skarpa konturer, och tystnaden blir så genomträngande att den är vacker.
Omgivningen bäddas in, blir något stort och vitt och svårdefinerat. Allting finns där men det märks inte.
När snön faller gör sig tystnaden hörd.
Härute blir det aldrig riktigt tyst. Motorvägen gör sig påminnd med sitt sus, man kommer aldrig undan det.
Förortens förbannelse.
Men snön isolerar och låter förorten vila från motorvägens sus. Snön skänker tystnad som är befriande och vacker. Det stora vita ser till att allt blir som det ska, och tillåter omgivningen att vara vacker.
Förorten drar en suck. Kan äntligen slappna av och känna sig vacker.
Min roll är att iaktta. Att lyssna på tystnaden.
Jag älskar regnet men vill inte tröttna på det. Just nu vill jag ha snöns tystnad och förmåga att göra allt vackert.
Snälla, kom och gör mig vacker. Låt mig dansa i takt med tystnaden.
Kommentarer
Trackback