LILLA MOLNTUSS.

Jag insåg nyss vilken otrolig skillnad det faktiskt är för mig att skriva med penna och papper jämfört med ett tangentbort och en skärm. Och då menar jag inte bara det faktum att texterna i min svarta notebook blivit till för att jag ska kunna spy ur mig mina tankar på ett papper som kan ligga i tryggt förvar i min väska för ingen att läsa, till skillnad från den här bloggen (som ju trots att ingen läser den längre faktiskt ligger tillgänglig och blottar mig). Skillnaden sitter inte bara i tillgängligheten och den ju då tillhörande censuren, utan också vad jag får ur mig och hur mycket.
Svammel. Jag vet. Men jag fick ett infall och kände för lite tangenter istället för min fula gröna stiftpenna som fått gå varm de senaste veckorna.

Jag har bott i min stora bohem-tygväska den senaste tiden, och kastat mig lite mellan mamma och Olle. Mest Olle. Främst på kvällarna har jag ofta flytt till honom eftersom jag verkligen avskyr att sova hemma hos mamma. Igår sov jag där för första gången på nån vecka och vaknade med en sån ångest att jag bokstavligt talat fick kväljningar. Sen kom tuten från flaken och jag trodde att jag skulle kräkas på hela världen.

Jag har ett otroligt begär efter tillfällig dövhet och en paus från den här planeten.
Grejen är den att ibland orkar man inte ens försöka att vara glad.