LILLA MOLNTUSS.

Bara för att pojken som befinner sig på bild i förra inlägget säger att han stavas med S och inte C.
DÅ BLIR DET JU SILL FÖR FAN.

Jaja. Får la stava honom med S i fortsättningen då ^^

Hade skittråkigt igårkväll, det fanns inget på tv och mamma hade slarvat bort laptopen. Fisk.
Jag var mindre upplagd för en hemmakväll med mamma och min bror framför ett uruselt tv-program och en massa godis jag inte borde äta.
Men sen pratade jag med Cille och han frågade om jag inte ville komma över istället.

Jaha, vips så var man där i hans soffa och tittade på Tenacious D-filmen :) Den var skitsöt faktiskt.
Sen satt vi mest och pratade, jag petade lite på hans elgitarr och upptäckte till min förtjusning att den var vänsterställd ^^ Tog upp den och vände på den så att jag hade den som en vänsterhänt, och försökte spela.
Ojoj säger jag bara xD Det var som att vara nybörjare igen, fast hundra gånger värre. Det gick bara inte.
Hm, sen lekte jag lite med hans enorma gröna boll, en sån där man kan sitta på ni vet. Den var asrolig :D

Vi masade oss så småningom bort till hans dator. Lyssnade på musik, kollade söta videos på youtube, dreglade lite över googlebilder på Pete (basisten i Fall out boy, som jag för övrigt såg i tisdags med Stefan och Jessica :D Dom var så bäst. Jag stod näst längst fram hela konserten och fick ögonkontakt med Pete två gånger. Lyckaaa.)

Men jaa, vi pratade mest. Cille är så jävla bra för man blir så glad av att vara med honom :) Han lyssnar. Han säger precis lagom mycket, ochv nästan alltid rätt saker. Utan att det känns krystat eller tillgjort. Utan att det är krystat eller tillgjort.

 

En klad Cillefisk :D                                         Fiskfot och knä, boll och sepegitarr :D



Han är en av ganska få jag verkligen kommer sakna, från min skola, när jag slutar nian. Och en jag bestämt mig för att hålla kontakten med.
Jag kommer knappt sakna någon från min egen klass. Det ska bli så jävla skönt att slippa dem.
Eller ja, Paula och Elina kommer jag sakna mycket. Och Anton, såklart. Men honom saknar jag redan...
Det har verkligen altid varit vi fyra i vår klass som... haft kul. Fattat. Sett.
Resten av vår störda klass fattar ju inte. De tänker inte.
Jag vet att det låter jättedrygt, men det är sant.

Jag kommer nog sakna Johanna också.
Hon är så olik mig, ingen skulle nog kunna gissa att jag ens kände henne om de såg oss.
Men jag kommer sakna henne, tror jag.
Och Aksel. Vi har upplevt för mycket för att jag ska kunna glömma honom. Och vi har alltför många gemensamma kompisar ^^

Folk jag kommer sakna från övriga klasser... Hm.
Cissi. Mycket. Jag vet inte vad det är, vi känner inte varandra speciellt bra och vi pratar inte överdrivet mycket med varandra. Ändå så känns hon så himla speciell.
Vi hade ett samtal häromdagen, om att glida ifrån varandra och inte hålla kontakten med folk man lovat. Jag tror att vi slöt något slags tyst löfte då, om att fortsätta höra av oss till varandra efter terminens slut.
Eva, såklart. Hon är en av mina tryggaste punkter just nu.
Kakis, Karl, Markus, Peroch Classe, bara för att de är så jävla roliga ^^
Elin och Carro, för att de är lika störda som jag ^^ Söta är de dessutom.

Men om terminen tog slut imorgon skulle jag helt klart sakna Cille mest av alla. Faktiskt.



Jag kom på att jag inte kommer känna någon, vilken av gymnasieskolorna jag funderat på jag än väljer.
Lite skrämmande kändes det när jag väl började fundera närmare på det, måste jag erkänna.

På sommaren tänker man alltid att man ska komma tillbaka till skolan som en annan person, den personen man verkligen är. Och alla ska få se och häpnas och tycka en massa om en.
Men det blir aldrig så.
Men den här gången...

Ny skola. Inne i stan. Nya människor, antagligen tusen gånger mer intressanta än de som går på min nuvarande skola (medialinjen, vafan!)
Jag ska verkligen börja om, visa vem jag verkligen är från början. Låta dem se och skita i om de häpnas eller inte för jag orkar inte dalta runt längre. Nu ska jag vara rak och rakt på.

Lite skraj är jag faktiskt.
Så om någon som läser det här mot förmodan också ska börja på Riddarfjärdens gymnasium till hösten kan ni ju höra av er eller något? :)

Jag orkade inte gå till skolan idag.

Jag orkar inte göra någonting.

Även fast jag slutat gråta så känns det inte bättre. Snarare tvärtom.
Allt som finns kvar nu är salt på kinderna och en äcklig, tom känsla som inte vill försvinna.

Det är mars, jag fyller år. Men min feber gör det svårt. Designerdrömmar, ny frisyr. Det här är början på en ny tid.

Kent har orden när inte jag har dem.

Det är vid den här tiden på dygnet som jag är som mest sugen på att skriva.
Och det är alltid då som jag inte får ur mig något.

Jag vill skriva. Jag vill sjunga. Jag vill spela gitarr. Jag vill rita. Skapa något fint.
Vissa läser, vissa lyssnar, vissa ser. Lägger huvudet på sned och ler.

Jag hatar att vara en sån som alltid söker bekräftelse.

Ensamheten har blivit min närmaste vän igen och jag hatar den mer än någonsin.

När jag tänker på allt jag ångrar att jag gjorde får det mig att må illa.
När jag tänker på att jag ångrar att jag inte gjorde får det mig att bara vilja spy.

Jag hatar allt jag är, allt jag inte är och allt jag så gärna skulle vilja vara.
Drömmare som jag är har jag alltid flytt verkligheten i tid och otid, och nu orkar jag inte komma tillbaka. Orkar inte öppna ögonen för nuet. Det hela håller på att ta över och förstöra hela min framtid men jag kan inte sluta. Verkligheten har sprungit förbi mig och bättrat på sitt försprång så länge nu, och klen som jag blivit av allt det som hänt orkar jag inte springa ifatt.
Dagdrömmarna ville dränka mig och rätt som det var upptäckte jag att jag utvecklat gälar.

Ge mig en käftsmäll och dra upp mig ovanför ytan igen.



Jag vet att jag lovade mig själv att skärpa mig.
Jag vet att jag misslyckades.
Jag vet att jag är dömd att misslyckas men jag vill inte inse det.

Sparka omkull mig då! Då har jag åtminstonde någon att skylla på när jag faller.