En pessimist i sitt livs form.
Jag var inne i stan igår. Igen.
Jag är där så ofta nu att jag inte ens kommer på anledningar att ge mina föräldrar.
Det känns nästan mer hemma att vara där än att vara här. Jag kan gå runt i stan i timmar utan något mål, det är det mest fridfulla jag vet för tillfället.
Jag har aldrig något mål förutom att få komma bort.
I alla fall, jag träffade Rojk och Fridh och vi gick till Jam en stund.
Sen åkte Fridh hem och jag och Rojk hamnade såsmåningom på skivaffären på Drottninggatan, och det slutade med att jag köpte en José González-skiva. Den musikern har gett mig så mycket så det kändes som att jag nästan var skyldig honom det.
Eller så var jag skyldig mig själv det.
Det blev en ganska bra dag förutom att jag var tvungen att åka därifrån. (jag kan inte säga 'åka hem', det tar emot för det är inte sanning.)
Och så fick jag ont i ögonen för all sol.
Ge mig dimma, grå himmel och en anledning för mig att leva ut min dysterhet för det gör mig så lycklig.
Jag är där så ofta nu att jag inte ens kommer på anledningar att ge mina föräldrar.
Det känns nästan mer hemma att vara där än att vara här. Jag kan gå runt i stan i timmar utan något mål, det är det mest fridfulla jag vet för tillfället.
Jag har aldrig något mål förutom att få komma bort.
I alla fall, jag träffade Rojk och Fridh och vi gick till Jam en stund.
Sen åkte Fridh hem och jag och Rojk hamnade såsmåningom på skivaffären på Drottninggatan, och det slutade med att jag köpte en José González-skiva. Den musikern har gett mig så mycket så det kändes som att jag nästan var skyldig honom det.
Eller så var jag skyldig mig själv det.
Det blev en ganska bra dag förutom att jag var tvungen att åka därifrån. (jag kan inte säga 'åka hem', det tar emot för det är inte sanning.)
Och så fick jag ont i ögonen för all sol.
Ge mig dimma, grå himmel och en anledning för mig att leva ut min dysterhet för det gör mig så lycklig.
Blodbrist.
Av sorgen dricks vårt blod.
Av ovissheten äts vår förståelse.
Ett skrik så kraftfullt att det inte hörs.
Det kan inte uppfattas av våra öron
men det sticker hål på samvetet.
Det finns där och alla vet det. Känner det.
Så är allting som det brukar.
Så är allting såsom det inte skulle bli.
Vem ska trösta knyttet?
Sorgens törst är oändlig.
Vem kan leva med en ständig blodbrist?
Av ovissheten äts vår förståelse.
Ett skrik så kraftfullt att det inte hörs.
Det kan inte uppfattas av våra öron
men det sticker hål på samvetet.
Det finns där och alla vet det. Känner det.
Så är allting som det brukar.
Så är allting såsom det inte skulle bli.
Vem ska trösta knyttet?
Sorgens törst är oändlig.
Vem kan leva med en ständig blodbrist?
När trygghet blivit endast en önskedröm.
Jag är som en fot som sover.
Bortdomnad och till ingen nytta.
Oduglig.
Jag kan inte ens skriva längre.
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Och någon annan dag, men inte nu, ska jag visa dig den hemliga grottan, den porlande bäcken, jag aldrig fann som barn.
Åh, Jonas. Du har så rätt. Det har du alltid.
Jag önskar att jag en dag fick berätta för dig personligen hur mycket du faktiskt gjort för mig. Hur många gånger du tröstat mig, hur många gånger du fått mig att skratta när jag inte trodde att jag kunde, hur mycket du lärt mig om livet och verkligheten och om mig själv.
Hur mycket du fått mig att inse.
Om världen och verkligheten och livet. Om mig själv.
Jag vet att det är löjligt men ofta känns det som att Jonas är den enda som förstår mig. När jag läser hans böcker så blir det så... personligt, eftersom jag känner igen mig så mycket.
Rent känslomässigt men ibland även bokstavligt.
Som i Frestelsernas berg, en av få böcker skrivna av honom som jag inte läst men dock håller på att läsa nu. Den handlar om att leva ett liv nerpackat i kartonger, om svek, om att förlora det man trodde alltid skulle finnas där, och om att varje dag vara tvungen att handskas med en outhärdlig tillvaro.
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Ni kan kalla mig gnällspik hur mycket ni vill och påpeka hur många gånger som helst att det minsann finns folk som har det sämre än jag. Men det kommer inte hjälpa mig.
Istället kan ni krama om mig och försäkra mig om att det inte gör något ifall tröjan blir blöt av mina tårar. Istället kan ni säga att jag får dela med mig av hur mycket eller hur lite som helst av min historia men att ni hursomhelst kommer att lyssna och sedan hålla om mig tills jag slutar hulka och så småningom somnar.
Trygghet var något jag länge såg som en självklarhet men nu är det inte så och då får jag nöja mig med önskedrömmar.
Mycket av det är mina föräldrars fel. En del står mina vänner för.
Det gör ont att upptäcka hur några av mina närmaste vänner bara blir skrämda när jag behöver prata med dem om lite djupare saker. Hur de nekar mig...
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Bortdomnad och till ingen nytta.
Oduglig.
Jag kan inte ens skriva längre.
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Och någon annan dag, men inte nu, ska jag visa dig den hemliga grottan, den porlande bäcken, jag aldrig fann som barn.
Åh, Jonas. Du har så rätt. Det har du alltid.
Jag önskar att jag en dag fick berätta för dig personligen hur mycket du faktiskt gjort för mig. Hur många gånger du tröstat mig, hur många gånger du fått mig att skratta när jag inte trodde att jag kunde, hur mycket du lärt mig om livet och verkligheten och om mig själv.
Hur mycket du fått mig att inse.
Om världen och verkligheten och livet. Om mig själv.
Jag vet att det är löjligt men ofta känns det som att Jonas är den enda som förstår mig. När jag läser hans böcker så blir det så... personligt, eftersom jag känner igen mig så mycket.
Rent känslomässigt men ibland även bokstavligt.
Som i Frestelsernas berg, en av få böcker skrivna av honom som jag inte läst men dock håller på att läsa nu. Den handlar om att leva ett liv nerpackat i kartonger, om svek, om att förlora det man trodde alltid skulle finnas där, och om att varje dag vara tvungen att handskas med en outhärdlig tillvaro.
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Ni kan kalla mig gnällspik hur mycket ni vill och påpeka hur många gånger som helst att det minsann finns folk som har det sämre än jag. Men det kommer inte hjälpa mig.
Istället kan ni krama om mig och försäkra mig om att det inte gör något ifall tröjan blir blöt av mina tårar. Istället kan ni säga att jag får dela med mig av hur mycket eller hur lite som helst av min historia men att ni hursomhelst kommer att lyssna och sedan hålla om mig tills jag slutar hulka och så småningom somnar.
Trygghet var något jag länge såg som en självklarhet men nu är det inte så och då får jag nöja mig med önskedrömmar.
Mycket av det är mina föräldrars fel. En del står mina vänner för.
Det gör ont att upptäcka hur några av mina närmaste vänner bara blir skrämda när jag behöver prata med dem om lite djupare saker. Hur de nekar mig...
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Det räcker.
Jag vet inte om jag någonsin varit så arg och frustrerad...
Mina föräldrar klagar jämt på att jag är asocial.
Jag är inte asocial.
Det de menar med "asocial" är i princip att inte dela med sig av varenda liten tanke som rör sig i skallen på en. Och de kan inte acceptera att jag inte är sån, jag kan inte göra så.
I alla fall inte med dem.
Relationen mellan oss är verkligen jättedålig. Och den har bara blivit sämre sen de flyttade isär.
Jag har nog aldrig haft en riktigt bra relation till någon av dem. Mamma har jag aldrig varken tyckt speciellt mycket om eller kommit överens med så vitt jag kan minnas.
Det största problemet är att de inte kan acceptera att jag behöver vara ensam.
"Så fort du kommer innanför dörren så går du antingen in på ditt rum och stänger dörren, eller så sätter du dig vid den där jävla datorburken och säger inte ett knyst. Du pratar aldrig med oss, det är alltid vi som startar en konversation och du säger minsta möjliga."
Men förlåt då. Jag försöker bara överleva.
"Du bara stänger in dig hela tiden och vi vet aldrig vart vi har dig."
Det får jag höra hela tiden. Varenda jävla dag.
Varför fattar de inte?!
Och är jag ledsen eller allmänt nere så ska de veta varför.
Jag vill vara ifred med mina sorger ifall jag har några. Jag hanterar dem bäst själv, och om jag behöver tröst eller hjälp så går jag till någon av mina kompisar. Jag försöker förtvivlat få dem att förstå att jag inte vill vända mig till dem, att det bara skulle göra saken värre men de fattar inte.
De vill att jag ska berätta. Sen skiter de fullständigt i vad som jag vet är bäst att göra.
Att de inte förstår. De försöker inte ens förstå.
Jag hatar dem just nu. Hatar.
Det är ett stark ord men det är fan rätt.
Jag är 16 år. 16 år.
Och de säger jämt att jag behöver ta mer ansvar för att de ska lita på mig. Jag måste vara mer social hemma för att de ska lita på mig. De måste "få veta vad som händer."
Men vet ni vad, det är mitt liv.
Och det delar jag med dem jag vill, vilket inte inkluderar er speciellt mycket.
Så låt mig vara, ni är inte bjudna.
Träng er inte på för ni förvärrar bara allting.
Det är konstigt hur de inte kan förstå att de bara gör saker värre när de gör vad de påstår är "hjälpa".
När jag upplyser dem om och om igen.
Jag är 16 år. Jag vill möta världen.
Men de stänger in mig. Vrider och vänder på världen för att få den att se så mörk och farlig ut som möjligt. Och jag har insett för längesen att det inte är av oro.
Det är för att de bestämt sig för det, helt enkelt.
Släpp mig, jag vill ut!
Jag är 16 år. Jag klarar inte att bli instängd sålänge jag inte väljer det själv.Men då är det inte instängdhet, utan ensamhet och det är två helt olika tillstånd.
Hur kan de påstå att jag stänger in mig så när de inte ens låter mig möta världen?
Sluta jävlas, jag klarar det inte längre.
Låt mig leva för i helvete. Det är allt jag ber om.
"Jag vet att det du vill ha mest just nu är en egen lägenhet inne i stan att bo i så att du kan slippa oss, men du är fortfarande beroende av oss. Det kommer inte ske, det är bara att du inser det."
Ja mamma, du har så rätt så. Jag vill slippa er. Så in i helvete gärna att du inte kan föreställa dig.
Det känns så bra när du säger att drömmen om ett ställe att känna sig hemma på är alltför långt bort.
Mitt liv fick en tvär vändning på grund av att de flyttade isär. På grund av ett av deras beslut.
Det är de som försatt mig i den här situationen, och jag gör mitt bästa för att komma ur den. Men det är svårt och det blir inte alltid som jag vill.
Jag antar att jag trodde att jag var starkare än vad jag egentligen var, och det visade sig.
Jag försöker göra något av kaoset jag fortfarande lever i, jag vill så gärna kunna känna mig hemma någonstans men...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det finns ingenstans att rädda sig.
Jag är så jävla rädd och ensam för det finns ingenstans att ta vägen.
Mitt inre är helt splittrat och jag gör allt för att få bitarna på sina rätta platser igen och det måste jag får göra själv.
Jag är inte asocial. Jag försöker bara överleva.
Jag är svag och rädd och liten och allt det där jag inte vill vara.
Jag är sårbar och har en sönderslagen tillvaro som jag måste få reparera själv så att alla bitar kommer på rätt plats. Med stängd dörr så att ingen ser när jag gråter.
Jag fryser så och det enda som är varmt är de där jävla tårarna som envisas med att fortsätta komma fastän jag bestämt att de inte skulle få ta över.
Helvete.
Allt jag försöker göra med den där stängda dörren är att rädda mig själv från undergång.
Jag har alltid varit en sån som känt en skyldighet att finnas där för andra oavsett när. Så fruktansvärt typiskt oss som är födda i fiskarna.
Och jag forstätter med det. Ofta är mitt största problem egentligen någon annans. Ofta är min sorg egentligen någon annans.
My weakness is that I care too much. Så är det.
Och samtidigt.
Samtidigt ska jag sköta mig själv. Och skolan.
Skolan...
Alltså, åh. Jag orkar inte bry mig längre.
Och jag orkar inte bry mig om att jag inte orkar bry mig.
Medianen på min linje ligger för närvarande på 180 poäng. Jag har 310 men kommer antagligen sänka mig i minst två ämnen.
Jag orkar inte. Jag är för svag och jag har insett det nu så jag står inte längre sårad och arg när andra upplyser mig om det.
Skolan har kontrollerat mig totalt i två år. Stressat upp mig, gett mig något som kan liknas vid panikångest, fått mig att spy av nervositet jag vet inte hur många gånger...
Men näej, inte mer.
Det finns viktigare/värre saker att bry sig om just nu och det har jag lärt mig att acceptera.
Och alltid säger de att man ska tro på sig själv.
Varför då?
Man blir ju bara besviken.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker nu.
Mina föräldrar klagar jämt på att jag är asocial.
Jag är inte asocial.
Det de menar med "asocial" är i princip att inte dela med sig av varenda liten tanke som rör sig i skallen på en. Och de kan inte acceptera att jag inte är sån, jag kan inte göra så.
I alla fall inte med dem.
Relationen mellan oss är verkligen jättedålig. Och den har bara blivit sämre sen de flyttade isär.
Jag har nog aldrig haft en riktigt bra relation till någon av dem. Mamma har jag aldrig varken tyckt speciellt mycket om eller kommit överens med så vitt jag kan minnas.
Det största problemet är att de inte kan acceptera att jag behöver vara ensam.
"Så fort du kommer innanför dörren så går du antingen in på ditt rum och stänger dörren, eller så sätter du dig vid den där jävla datorburken och säger inte ett knyst. Du pratar aldrig med oss, det är alltid vi som startar en konversation och du säger minsta möjliga."
Men förlåt då. Jag försöker bara överleva.
"Du bara stänger in dig hela tiden och vi vet aldrig vart vi har dig."
Det får jag höra hela tiden. Varenda jävla dag.
Varför fattar de inte?!
Och är jag ledsen eller allmänt nere så ska de veta varför.
Jag vill vara ifred med mina sorger ifall jag har några. Jag hanterar dem bäst själv, och om jag behöver tröst eller hjälp så går jag till någon av mina kompisar. Jag försöker förtvivlat få dem att förstå att jag inte vill vända mig till dem, att det bara skulle göra saken värre men de fattar inte.
De vill att jag ska berätta. Sen skiter de fullständigt i vad som jag vet är bäst att göra.
Att de inte förstår. De försöker inte ens förstå.
Jag hatar dem just nu. Hatar.
Det är ett stark ord men det är fan rätt.
Jag är 16 år. 16 år.
Och de säger jämt att jag behöver ta mer ansvar för att de ska lita på mig. Jag måste vara mer social hemma för att de ska lita på mig. De måste "få veta vad som händer."
Men vet ni vad, det är mitt liv.
Och det delar jag med dem jag vill, vilket inte inkluderar er speciellt mycket.
Så låt mig vara, ni är inte bjudna.
Träng er inte på för ni förvärrar bara allting.
Det är konstigt hur de inte kan förstå att de bara gör saker värre när de gör vad de påstår är "hjälpa".
När jag upplyser dem om och om igen.
Jag är 16 år. Jag vill möta världen.
Men de stänger in mig. Vrider och vänder på världen för att få den att se så mörk och farlig ut som möjligt. Och jag har insett för längesen att det inte är av oro.
Det är för att de bestämt sig för det, helt enkelt.
Släpp mig, jag vill ut!
Jag är 16 år. Jag klarar inte att bli instängd sålänge jag inte väljer det själv.Men då är det inte instängdhet, utan ensamhet och det är två helt olika tillstånd.
Hur kan de påstå att jag stänger in mig så när de inte ens låter mig möta världen?
Sluta jävlas, jag klarar det inte längre.
Låt mig leva för i helvete. Det är allt jag ber om.
"Jag vet att det du vill ha mest just nu är en egen lägenhet inne i stan att bo i så att du kan slippa oss, men du är fortfarande beroende av oss. Det kommer inte ske, det är bara att du inser det."
Ja mamma, du har så rätt så. Jag vill slippa er. Så in i helvete gärna att du inte kan föreställa dig.
Det känns så bra när du säger att drömmen om ett ställe att känna sig hemma på är alltför långt bort.
Mitt liv fick en tvär vändning på grund av att de flyttade isär. På grund av ett av deras beslut.
Det är de som försatt mig i den här situationen, och jag gör mitt bästa för att komma ur den. Men det är svårt och det blir inte alltid som jag vill.
Jag antar att jag trodde att jag var starkare än vad jag egentligen var, och det visade sig.
Jag försöker göra något av kaoset jag fortfarande lever i, jag vill så gärna kunna känna mig hemma någonstans men...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det finns ingenstans att rädda sig.
Jag är så jävla rädd och ensam för det finns ingenstans att ta vägen.
Mitt inre är helt splittrat och jag gör allt för att få bitarna på sina rätta platser igen och det måste jag får göra själv.
Jag är inte asocial. Jag försöker bara överleva.
Jag är svag och rädd och liten och allt det där jag inte vill vara.
Jag är sårbar och har en sönderslagen tillvaro som jag måste få reparera själv så att alla bitar kommer på rätt plats. Med stängd dörr så att ingen ser när jag gråter.
Jag fryser så och det enda som är varmt är de där jävla tårarna som envisas med att fortsätta komma fastän jag bestämt att de inte skulle få ta över.
Helvete.
Allt jag försöker göra med den där stängda dörren är att rädda mig själv från undergång.
Jag har alltid varit en sån som känt en skyldighet att finnas där för andra oavsett när. Så fruktansvärt typiskt oss som är födda i fiskarna.
Och jag forstätter med det. Ofta är mitt största problem egentligen någon annans. Ofta är min sorg egentligen någon annans.
My weakness is that I care too much. Så är det.
Och samtidigt.
Samtidigt ska jag sköta mig själv. Och skolan.
Skolan...
Alltså, åh. Jag orkar inte bry mig längre.
Och jag orkar inte bry mig om att jag inte orkar bry mig.
Medianen på min linje ligger för närvarande på 180 poäng. Jag har 310 men kommer antagligen sänka mig i minst två ämnen.
Jag orkar inte. Jag är för svag och jag har insett det nu så jag står inte längre sårad och arg när andra upplyser mig om det.
Skolan har kontrollerat mig totalt i två år. Stressat upp mig, gett mig något som kan liknas vid panikångest, fått mig att spy av nervositet jag vet inte hur många gånger...
Men näej, inte mer.
Det finns viktigare/värre saker att bry sig om just nu och det har jag lärt mig att acceptera.
Och alltid säger de att man ska tro på sig själv.
Varför då?
Man blir ju bara besviken.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker nu.
Rubbade rytmer och längtan.
Rubbad dygnsrytm är ju ett bekant begrepp. Men just nu upplever jag detsamma, fast med mat.
Eh. Rubbad ätrytm?
I förrgår åt jag ett par varma mackor vid typ... elva på förmiddagen. Nästa gång jag åt efter det var igårkväll. Och sen dess har jag bara ätit lite nudlar när jag kom hem från skolan, samt lite majs (<3) och en såndär konstig pizzabulle till middag.
Inte speciellt mycket mat på sistonde, alltså. Och gud vad skönt det är.
Jag blir så... glad av att inte vara hungrig eller sötsugen. För det är jag inte, trots att jag inte ätit så mycket.
Jag tänker mycket klarare och mitt självförtroende nästan växer litegrann. Jag känner mig allmänt bra och mår allmänt bra helt enkelt.
Det är skönt :)
En annan grej som är bra är att det nu är fixat och klart att jag och Soph ska till Gbg till LisebergsIRLet :D Ser massa fram emot det, ska bli så himla kul.
Hoppas bara Uttern får möjlighet att komma då. I miss her to death, really.
ARGH vad jag hatar skolan.
Eh. Rubbad ätrytm?
I förrgår åt jag ett par varma mackor vid typ... elva på förmiddagen. Nästa gång jag åt efter det var igårkväll. Och sen dess har jag bara ätit lite nudlar när jag kom hem från skolan, samt lite majs (<3) och en såndär konstig pizzabulle till middag.
Inte speciellt mycket mat på sistonde, alltså. Och gud vad skönt det är.
Jag blir så... glad av att inte vara hungrig eller sötsugen. För det är jag inte, trots att jag inte ätit så mycket.
Jag tänker mycket klarare och mitt självförtroende nästan växer litegrann. Jag känner mig allmänt bra och mår allmänt bra helt enkelt.
Det är skönt :)
En annan grej som är bra är att det nu är fixat och klart att jag och Soph ska till Gbg till LisebergsIRLet :D Ser massa fram emot det, ska bli så himla kul.
Hoppas bara Uttern får möjlighet att komma då. I miss her to death, really.
ARGH vad jag hatar skolan.
Grusmoln.
Traska hem.
Thåström och Elliott Smith. Bob Hund.
Grus och grus grus grus. Under skorna, det är bättre än att gå på moln.
Vart tog mitt grus vägen?
Bortsopat av kommunen.
Jag har inget grus att traska på men det finns moln på andra håll.
Sakna gruset kan jag inte låta bli att göra, men samtidigt så är den bara asfalten så tyst och fin att jag inte kan låta bli att älska asfalt utan grus.
Jag har moln i mitt huvud, som mina tankar kan svävar på när det behövs.
Thåström och Elliott Smith. Bob Hund.
Grus och grus grus grus. Under skorna, det är bättre än att gå på moln.
Vart tog mitt grus vägen?
Bortsopat av kommunen.
Jag har inget grus att traska på men det finns moln på andra håll.
Sakna gruset kan jag inte låta bli att göra, men samtidigt så är den bara asfalten så tyst och fin att jag inte kan låta bli att älska asfalt utan grus.
Jag har moln i mitt huvud, som mina tankar kan svävar på när det behövs.
Ångestsöndag. Igen.
Jahapp.
Söndag igen. Imorgon börjar skolan.
Ångesten och oron bildar tjocka, hotfulla moln ovanför mitt huvud och jag har svårt att andas. De stänger in mig och jag kommer inte undan.
Vem hade kunnat tro att jag av alla människor skulle ha en sådan 'relation' till skolan som jag har nu.
Sålänge jag kan minnas har jag alltid varit den lilla pluggisen som haft äckligt lätt för sig. Som aldrig klagat på läxor, som aldrig misslyckats anmärkningsvärt på ett prov.
Jag har nog fortfarande ganska lätt för mig. Men problemet är att jag helt enkelt inte orkar.
Sen att jag varit borta jättemycket och att min tillvaro varit ganska uppochnervänd, det har nog påverkat mig mer än jag tror. Mer än jag vill erkänna.
Kollapsen skrämmer mig fortfarande men den vill jag bara glömma. Jag tänker inte låta någon sticka nålar i mina armar oavsett vad mamma säger. Det ska mycket till innan det händer, kan jag tala om.
Jag är så arg på mamma för att hon inte fattar.
Hon fattar aldrig.
Jag var i Göteborg i tre dagar. Visserligen med mamma och min bror, men ändå.
Vet inte vad jag hade förväntat mig av den resan, som verkligen blev en bestämma-sig-i-sista-minuten-resa p.g.a mina söta små besök på akuten och mammas överdrivna oro. Men ja, den blev nog inte riktigt som jag trott.
Det var mycket som inte blev som det skulle. Mike jobbade, och Ema fick jag inte tag på förrens det var försent. Så där brast mycket, eftersom det är genom dem som jag känner de flesta av människorna i Gbg.
Anna ringde jag inte ens. Var ändå nästan säker på att hon var i Skåne. Hon vill nog ändå inte träffa mig, verkar det som.
Det enda som egentligen gjorde resan till något riktigt bra var att åka till Varberg och hälsa på Henrik när han fyllde år.
Har dock fortfarande ganska dålig samvete för att jag inte kunde köpa något till honom >_< Menmen, hade jag köpt något hade jag inte haft råd att åka till Varberg, så...
Dilemmaaaa.
Skulle ta ett tåg tillbaka till Gbg som gick 15:19 och det var till att börja med tio minuter försenat.
Det slutade med att jag åkte från Varberg mer än två och en halv timme försent. Aldrig varit med om något liknande.
Det var tydligen någon som blivit påkörd av tåget längre fram så polisen var tvungna att komma och göra en utredning och dom stängde av strömmen och blablabla. Så tåget blev stående.
Och Henrik hade åkt hem för längesen så jag kunde inte göra annat än vänta.
Tillslut kom ett annat tåg som också gick mot Göteborg, fast på ett annat spår (också det försenat, såklart -.-) så alla som varit på det tåget som jag först skulle åkt med fick ta det andra tåget istället, tillsammans med alla som redan befann sig på det tåget. Trångt, no shit...
En bit ifrån mig på tåget satt en flicka på golvet. Jag vet inte vad det var som fick mig att lägga märke till henne, kanske var det Mew-tröjan hon hade på sig.
Hon hade relativt kort, rakt, brunrött hår, antagligen färgat. En snedlugg täckte ögonen. Hon hade snakebite-piercing i läppen och ett par baggy-jeans. Hon var ganska lång och lite småbred över axlarna, men absolut inte kraftig eller fet eller något. Hur gammal kan hon ha varit... som jag, plus minus ett år?
Först trodde jag faktiskt att det var en pojke. Vet inte varför, det kanske berodde på att hon var osminkad och att man knappt såg ögonen för luggen som hängde ivägen. Sen rörde hon sig lite som en pojke också, och var som sagt ganska lång.
Jag vet inte vad det var med just den flickan som kändes så speciellt.
Jag visste inte vem hon var eller varifrån eller till vad hon reste med det tåget. Hon såg inte ut att vara ledsen eller ensam eller något sånt men ändå fick jag en sån lust att bara gå fram och krama henne.
Kanske för att lindra min egen saknad som eskallerade allt eftersom tåget fick upp farten och lämnade så mycket där bakom.
Jag ville inte.
Söndag igen. Imorgon börjar skolan.
Ångesten och oron bildar tjocka, hotfulla moln ovanför mitt huvud och jag har svårt att andas. De stänger in mig och jag kommer inte undan.
Vem hade kunnat tro att jag av alla människor skulle ha en sådan 'relation' till skolan som jag har nu.
Sålänge jag kan minnas har jag alltid varit den lilla pluggisen som haft äckligt lätt för sig. Som aldrig klagat på läxor, som aldrig misslyckats anmärkningsvärt på ett prov.
Jag har nog fortfarande ganska lätt för mig. Men problemet är att jag helt enkelt inte orkar.
Sen att jag varit borta jättemycket och att min tillvaro varit ganska uppochnervänd, det har nog påverkat mig mer än jag tror. Mer än jag vill erkänna.
Kollapsen skrämmer mig fortfarande men den vill jag bara glömma. Jag tänker inte låta någon sticka nålar i mina armar oavsett vad mamma säger. Det ska mycket till innan det händer, kan jag tala om.
Jag är så arg på mamma för att hon inte fattar.
Hon fattar aldrig.
Jag var i Göteborg i tre dagar. Visserligen med mamma och min bror, men ändå.
Vet inte vad jag hade förväntat mig av den resan, som verkligen blev en bestämma-sig-i-sista-minuten-resa p.g.a mina söta små besök på akuten och mammas överdrivna oro. Men ja, den blev nog inte riktigt som jag trott.
Det var mycket som inte blev som det skulle. Mike jobbade, och Ema fick jag inte tag på förrens det var försent. Så där brast mycket, eftersom det är genom dem som jag känner de flesta av människorna i Gbg.
Anna ringde jag inte ens. Var ändå nästan säker på att hon var i Skåne. Hon vill nog ändå inte träffa mig, verkar det som.
Det enda som egentligen gjorde resan till något riktigt bra var att åka till Varberg och hälsa på Henrik när han fyllde år.
Har dock fortfarande ganska dålig samvete för att jag inte kunde köpa något till honom >_< Menmen, hade jag köpt något hade jag inte haft råd att åka till Varberg, så...
Dilemmaaaa.
Skulle ta ett tåg tillbaka till Gbg som gick 15:19 och det var till att börja med tio minuter försenat.
Det slutade med att jag åkte från Varberg mer än två och en halv timme försent. Aldrig varit med om något liknande.
Det var tydligen någon som blivit påkörd av tåget längre fram så polisen var tvungna att komma och göra en utredning och dom stängde av strömmen och blablabla. Så tåget blev stående.
Och Henrik hade åkt hem för längesen så jag kunde inte göra annat än vänta.
Tillslut kom ett annat tåg som också gick mot Göteborg, fast på ett annat spår (också det försenat, såklart -.-) så alla som varit på det tåget som jag först skulle åkt med fick ta det andra tåget istället, tillsammans med alla som redan befann sig på det tåget. Trångt, no shit...
En bit ifrån mig på tåget satt en flicka på golvet. Jag vet inte vad det var som fick mig att lägga märke till henne, kanske var det Mew-tröjan hon hade på sig.
Hon hade relativt kort, rakt, brunrött hår, antagligen färgat. En snedlugg täckte ögonen. Hon hade snakebite-piercing i läppen och ett par baggy-jeans. Hon var ganska lång och lite småbred över axlarna, men absolut inte kraftig eller fet eller något. Hur gammal kan hon ha varit... som jag, plus minus ett år?
Först trodde jag faktiskt att det var en pojke. Vet inte varför, det kanske berodde på att hon var osminkad och att man knappt såg ögonen för luggen som hängde ivägen. Sen rörde hon sig lite som en pojke också, och var som sagt ganska lång.
Jag vet inte vad det var med just den flickan som kändes så speciellt.
Jag visste inte vem hon var eller varifrån eller till vad hon reste med det tåget. Hon såg inte ut att vara ledsen eller ensam eller något sånt men ändå fick jag en sån lust att bara gå fram och krama henne.
Kanske för att lindra min egen saknad som eskallerade allt eftersom tåget fick upp farten och lämnade så mycket där bakom.
Jag ville inte.
-
Tänkte skriva något här men ändrade mig.
What's there to wake up to?
What's there to wake up to?
Kusiner kusiner kusiner...
Min lillebror fyller år idag, och snart kommer mormor och morfar + kusinerna på mammas sida hit.
Jag bara hatar det.
Jag har 5 kusiner, och är äldst av alla. Den enda av mina kusiner som jag står ut med är Pontus, min fasters son. Han är ett år yngre än mig, har jävligt bra musiksmak, och jag tycker väldigt bra om honom.
Men resten... Hua. >_<
Jag hatar att umgås med min släkt. I alla fall dem på mammas sida.
På pappas sida finns farmor, och min faster. Och Pontus såklart då.
På mammas däremot...
Visst, jag har haft mormor och morfar runt mig väldigt mycket under min uppväxt, och jag tycker inte alls illa om dem. Tvärtom. Men de kan vara så... jobbiga. Man bara väntar på 'nämen-vad-har-du-gjort-med-håret'- utropen, och det känns nästan lite som att jag sårar dem där jag sitter med min tyska hårdrock i hörlurarna och det halvröda håret i ett enda rufs.
Så känner jag aldrig annars. Inte ens med farmor, när jag tänker efter.
Jag gillar farmor. Mycket. Hon liksom... accepterar saker, bara sådär. Det är så skönt.
Sen har vi kusinerna på mammas sida, alltså min morbrors barn. De som kommer hit snart.
Jag får migrän bara av att tänka på dem -.-
Tre stycken. Känns ofta som om de i själva verket är tio.
De är 13, 11 och 4 år. Och helt utan känsla för gränser.
"Vad är det häääär?" (Får jag ha sönder den här omtåliga saken?)
"Varför har du håret sådääär?" (Nä jag har aldrig funderat på att det kanske är för att du vill det.)
"Blir katten arg om man gör såhääär?" (Äh skitsamma, den är ju ändå bara som en leksak.)
"Varför har du en svart stjärna nedanför ögaaat?" (Inte heller för att du vill det, varför skulle det vara så?)
"Får jag kolla på dina skivooor?" (Får jag repa dina skivfodral?)
Såna frågor varvat med avgudan. Och så frågar de jämt hur gammal jag är ^^
Hahahaaaa. Helt underbart, jag älskar det!
De fattar liksom ingenting. De försöker inte ens fatta.
De tänker inte ens.
Man får bara lust att stoppa en strumpa i munnen på dem och binda fast dem vid varsin stol.
Jag bara hatar det.
Jag har 5 kusiner, och är äldst av alla. Den enda av mina kusiner som jag står ut med är Pontus, min fasters son. Han är ett år yngre än mig, har jävligt bra musiksmak, och jag tycker väldigt bra om honom.
Men resten... Hua. >_<
Jag hatar att umgås med min släkt. I alla fall dem på mammas sida.
På pappas sida finns farmor, och min faster. Och Pontus såklart då.
På mammas däremot...
Visst, jag har haft mormor och morfar runt mig väldigt mycket under min uppväxt, och jag tycker inte alls illa om dem. Tvärtom. Men de kan vara så... jobbiga. Man bara väntar på 'nämen-vad-har-du-gjort-med-håret'- utropen, och det känns nästan lite som att jag sårar dem där jag sitter med min tyska hårdrock i hörlurarna och det halvröda håret i ett enda rufs.
Så känner jag aldrig annars. Inte ens med farmor, när jag tänker efter.
Jag gillar farmor. Mycket. Hon liksom... accepterar saker, bara sådär. Det är så skönt.
Sen har vi kusinerna på mammas sida, alltså min morbrors barn. De som kommer hit snart.
Jag får migrän bara av att tänka på dem -.-
Tre stycken. Känns ofta som om de i själva verket är tio.
De är 13, 11 och 4 år. Och helt utan känsla för gränser.
"Vad är det häääär?" (Får jag ha sönder den här omtåliga saken?)
"Varför har du håret sådääär?" (Nä jag har aldrig funderat på att det kanske är för att du vill det.)
"Blir katten arg om man gör såhääär?" (Äh skitsamma, den är ju ändå bara som en leksak.)
"Varför har du en svart stjärna nedanför ögaaat?" (Inte heller för att du vill det, varför skulle det vara så?)
"Får jag kolla på dina skivooor?" (Får jag repa dina skivfodral?)
Såna frågor varvat med avgudan. Och så frågar de jämt hur gammal jag är ^^
Hahahaaaa. Helt underbart, jag älskar det!
De fattar liksom ingenting. De försöker inte ens fatta.
De tänker inte ens.
Man får bara lust att stoppa en strumpa i munnen på dem och binda fast dem vid varsin stol.
Be mig så går jag.
Det här har gnagt i mig någon vecka nu och jag känner att jag bara måste få ur mig det.
It's scary when people you thought you knew so well do, or say, something you never thought they would, and then they kind of turn out to be total strangers.
It's scary when people you thought you knew so well do, or say, something you never thought they would, and then they kind of turn out to be total strangers.
(visste inte hur jag skulle formulera den meningen på svenska, så ni får stå ut med engelska istället)
Jag har förlåtit så många gånger nu, och för samma sak hela tiden känns det som. Så nu sista tiden har jag förlåtit av ren vana. Bara sådär. Jag har blivit arg, fått hundögon som svar och sedan har orden 'det gör inget' hoppat ut ur min mun utan att jag tänkt vidare på det.
Sen när jag är ensam igen så hinner ilskan och besvikelsen ikapp mig. Och den här gången vill den inte lämna mig.
Det är mycket besvikelse nu också.
När man inser att ens kompis, eller överhuvudtaget någon som betyder något för en, inte litar på en, inte har lust att träffa en, eller har glömt bort en; kan man låta bli att känna sig sårad då?
Det kommer från så många håll. Och samtidigt.
Det är märkligt hur x antal av dem som betyder mest för mig är de som får mig att känna mig sådär totalt värdelös. Även fast jag vet med mig att jag verkligen ansträngt mig för deras skull. Även fast jag verkligen bryr mig, och visat att jag bryr mig.
Det är som en smäll på nosen.
Och den som står framför en har ett leende på läpparna och säger 'förlåt' direkt efter det har smällt.
Sen smäller det igen.
Och de ler och ler och ler.
Förlåt. Förlåt för fan, förlåt!
Jag är trött på väl genomtänkta ursäkter, jag vill inte ha fler smällar på nosen.
Är verkligen lite respekt och tillit så jävla mycket begärt?
Om jag stör, om ni inte vill ha mig nära.
Smit inte.
Säg bara till istället så går jag.
Den respekten tycker jag fan att jag kan kräva.
Sen när jag är ensam igen så hinner ilskan och besvikelsen ikapp mig. Och den här gången vill den inte lämna mig.
Det är mycket besvikelse nu också.
När man inser att ens kompis, eller överhuvudtaget någon som betyder något för en, inte litar på en, inte har lust att träffa en, eller har glömt bort en; kan man låta bli att känna sig sårad då?
Det kommer från så många håll. Och samtidigt.
Det är märkligt hur x antal av dem som betyder mest för mig är de som får mig att känna mig sådär totalt värdelös. Även fast jag vet med mig att jag verkligen ansträngt mig för deras skull. Även fast jag verkligen bryr mig, och visat att jag bryr mig.
Det är som en smäll på nosen.
Och den som står framför en har ett leende på läpparna och säger 'förlåt' direkt efter det har smällt.
Sen smäller det igen.
Och de ler och ler och ler.
Förlåt. Förlåt för fan, förlåt!
Jag är trött på väl genomtänkta ursäkter, jag vill inte ha fler smällar på nosen.
Är verkligen lite respekt och tillit så jävla mycket begärt?
Om jag stör, om ni inte vill ha mig nära.
Smit inte.
Säg bara till istället så går jag.
Den respekten tycker jag fan att jag kan kräva.
Händelserik dag, jappjapp.
Vad jag har gjort idag?
Tagit panodil.
Tittat på tecknade Tarzan <3
Druckit vatten.
Mått illa.
Tittat på tv.
Skickat sms till Sille.
Försökt sova.
Tagit mera panodil.
Tittat på tv.
Ätit saker jag inte borde äta.
Tittat på tv.
Insett att panodil inte hjälper.
Tittat på tv.
Skrivit lite på mitt arbete om Jonas Gardell. (eller ja, öppnat word-dokumentet i alla fall...)
Tittat på tv.
Tittat på tv.
Ätit mat.
Druckit Loka päron <3
Tittat på tv.
Tittat på tv.
Tittat på tv.
Alltså absolut ingenting.
Videon till How to save a life med the Fray dök plötsligt upp på MTV, och väckte mig ur apatin. Jag drog efter andan och satte mig upp i soffan, med filten tätt omkring mig. Ändå rös jag genom hela videon.
Det var fan bland det vackraste jag sett.
Jag var jättefast på the Fray för ett par år sen, men långsamt glömdes det bandet bort allt eftersom jag hittade nya band att älska. Men för ett tag sen fick jag upp ögonen för dem igen. Nu kan jag knappt sluta lyssna på dem.
MCR avlöste the Fray, med videon till I don't love you. En otroligt fin video den med.
Jag lovade mig själv att inte börja lyssna på MCR, men det löftet har jag inte lyckats hålla.
Jag ville helt enkelt inte räknas till alla de tusentals små 'hej-vi-är-alternativa-och-älskar-MCR'-ungarna. Men sen laddade jag ner the Black Parade, bara för att se vad det var. Och jag blev kär i Mama, och sedan i resten av låtarna. Och sedan tog jag fram allt gammalt jag hade på datorn, och lyssnade igenom det ordentligt bara för att inse att jag måste erkänna att de är riktigt jävla bra.
But still, jag älskar dem inte. Jag säger inte ens att jag gillar dem sålänge någon inte frågar.
Jag medger bara att de är bra, och att jag gillar dem. Och jaa, det kan jag inte låta bli att skämmas för ^^
De två videorna fick huvudvärken att inte kännas så väldans plågsam, och de fick min tillvaro att verka lite lättare att handskas med.
Tagit panodil.
Tittat på tecknade Tarzan <3
Druckit vatten.
Mått illa.
Tittat på tv.
Skickat sms till Sille.
Försökt sova.
Tagit mera panodil.
Tittat på tv.
Ätit saker jag inte borde äta.
Tittat på tv.
Insett att panodil inte hjälper.
Tittat på tv.
Skrivit lite på mitt arbete om Jonas Gardell. (eller ja, öppnat word-dokumentet i alla fall...)
Tittat på tv.
Tittat på tv.
Ätit mat.
Druckit Loka päron <3
Tittat på tv.
Tittat på tv.
Tittat på tv.
Alltså absolut ingenting.
Videon till How to save a life med the Fray dök plötsligt upp på MTV, och väckte mig ur apatin. Jag drog efter andan och satte mig upp i soffan, med filten tätt omkring mig. Ändå rös jag genom hela videon.
Det var fan bland det vackraste jag sett.
Jag var jättefast på the Fray för ett par år sen, men långsamt glömdes det bandet bort allt eftersom jag hittade nya band att älska. Men för ett tag sen fick jag upp ögonen för dem igen. Nu kan jag knappt sluta lyssna på dem.
MCR avlöste the Fray, med videon till I don't love you. En otroligt fin video den med.
Jag lovade mig själv att inte börja lyssna på MCR, men det löftet har jag inte lyckats hålla.
Jag ville helt enkelt inte räknas till alla de tusentals små 'hej-vi-är-alternativa-och-älskar-MCR'-ungarna. Men sen laddade jag ner the Black Parade, bara för att se vad det var. Och jag blev kär i Mama, och sedan i resten av låtarna. Och sedan tog jag fram allt gammalt jag hade på datorn, och lyssnade igenom det ordentligt bara för att inse att jag måste erkänna att de är riktigt jävla bra.
But still, jag älskar dem inte. Jag säger inte ens att jag gillar dem sålänge någon inte frågar.
Jag medger bara att de är bra, och att jag gillar dem. Och jaa, det kan jag inte låta bli att skämmas för ^^
De två videorna fick huvudvärken att inte kännas så väldans plågsam, och de fick min tillvaro att verka lite lättare att handskas med.
Jag kan inte förneka allt.
Jag skulle vilja fråga mig själv 'vafan är det som händer?'
För nu börjar jag bli ganska rädd.
Jag har haft huvudvärk nästan varje dag under lite mer än tre månaders tid. Jag reagerar inte längre på alvedon, och det är ofta de starkare grejerna inte har någon verkan heller. Jag somnar ofta med huvudvärk under skoldagarna och vaknar då med huvudvärk som är tio gånger värre än den var när jag gick och la mig.
Mamma har tjatat jättelänge om att jag ska gå till doktorn. speciellt nu när jag varit hemma från skolan så mycket. Men jag har bara tyckt att det varit onödigt.
Nästan hela förra veckan var jag hemma från skolan p.g.a sjukdom. Jag hostade som en galning och mådde allmänt kasst.
I måndags var jag tillbaka i skolan igen och mådde ganska mycket bättre. Gick dock hem innan sista lektionen för att jag hade huvudvärk och glömt min medicin hemma.
Sen igår vaknade jag med huvudvärk, men gick till skolan ändå.
Drygt 20 minuter in på första lektionen kollapsade jag. Medan jag satt ner, dessutom.
Läraren körde hem mig och fick mig att lova att inte gå till skolan något resten av den här veckan,
Mamma såg jätteallvarligt på saken och ville genast dra med mig till akuten. Det ville inte jag.
Men jag gick tillslut med på att följa med för att bara göra en grundundersökning.
När jag väl gått igenom den utan anmärkningar ville ju doktorn såklart ta en massa blodprov och andra tester, och som många kanske vet är jag fullkomligt livrädd för sånt. Och jag vet att det egentligen är skitfånigt, men jag kan inte hjälpa det. Det går bara inte att komma över.
Skulle nog vilja påstå att det nästan är det enda jag är rädd för (som om det vore någon slags ursäkt...)
Men liksom, jag har inget alls emot ormar, och jag tycker spindlar är jättesöta. Jag har inga problem med varken blod eller smärta. Min smärtgräns är tvärtemot ganska hög, men det är liksom... själva grejen med nålar som jag inte klarar. Jag blir panikslagen bara av att tänka på det.
Man skulle nästan kunna likna det vid känslan många andra har angående naglar som dras mot krittavlor.
Det är själva obehaget det handlar om, den speciella känslan man får när man föreställer sig scenariot, upplever det själv eller hör/ser någon annan göra det.
However, jag sa att jag inte ville göra något sånt och han sa att han inte kunde tvinga mig men poängterade att det kanske skulle vara ganska bra med tanke på hur jag mått senaste tiden.
Och visst, det skrämmer mig. Hela grejen skrämmer mig.
Ja, jag är rädd. Det kan jag inte förneka hur mycket jag än försöker.
För nu börjar jag bli ganska rädd.
Jag har haft huvudvärk nästan varje dag under lite mer än tre månaders tid. Jag reagerar inte längre på alvedon, och det är ofta de starkare grejerna inte har någon verkan heller. Jag somnar ofta med huvudvärk under skoldagarna och vaknar då med huvudvärk som är tio gånger värre än den var när jag gick och la mig.
Mamma har tjatat jättelänge om att jag ska gå till doktorn. speciellt nu när jag varit hemma från skolan så mycket. Men jag har bara tyckt att det varit onödigt.
Nästan hela förra veckan var jag hemma från skolan p.g.a sjukdom. Jag hostade som en galning och mådde allmänt kasst.
I måndags var jag tillbaka i skolan igen och mådde ganska mycket bättre. Gick dock hem innan sista lektionen för att jag hade huvudvärk och glömt min medicin hemma.
Sen igår vaknade jag med huvudvärk, men gick till skolan ändå.
Drygt 20 minuter in på första lektionen kollapsade jag. Medan jag satt ner, dessutom.
Läraren körde hem mig och fick mig att lova att inte gå till skolan något resten av den här veckan,
Mamma såg jätteallvarligt på saken och ville genast dra med mig till akuten. Det ville inte jag.
Men jag gick tillslut med på att följa med för att bara göra en grundundersökning.
När jag väl gått igenom den utan anmärkningar ville ju doktorn såklart ta en massa blodprov och andra tester, och som många kanske vet är jag fullkomligt livrädd för sånt. Och jag vet att det egentligen är skitfånigt, men jag kan inte hjälpa det. Det går bara inte att komma över.
Skulle nog vilja påstå att det nästan är det enda jag är rädd för (som om det vore någon slags ursäkt...)
Men liksom, jag har inget alls emot ormar, och jag tycker spindlar är jättesöta. Jag har inga problem med varken blod eller smärta. Min smärtgräns är tvärtemot ganska hög, men det är liksom... själva grejen med nålar som jag inte klarar. Jag blir panikslagen bara av att tänka på det.
Man skulle nästan kunna likna det vid känslan många andra har angående naglar som dras mot krittavlor.
Det är själva obehaget det handlar om, den speciella känslan man får när man föreställer sig scenariot, upplever det själv eller hör/ser någon annan göra det.
However, jag sa att jag inte ville göra något sånt och han sa att han inte kunde tvinga mig men poängterade att det kanske skulle vara ganska bra med tanke på hur jag mått senaste tiden.
Och visst, det skrämmer mig. Hela grejen skrämmer mig.
Ja, jag är rädd. Det kan jag inte förneka hur mycket jag än försöker.