Det räcker.
Jag vet inte om jag någonsin varit så arg och frustrerad...
Mina föräldrar klagar jämt på att jag är asocial.
Jag är inte asocial.
Det de menar med "asocial" är i princip att inte dela med sig av varenda liten tanke som rör sig i skallen på en. Och de kan inte acceptera att jag inte är sån, jag kan inte göra så.
I alla fall inte med dem.
Relationen mellan oss är verkligen jättedålig. Och den har bara blivit sämre sen de flyttade isär.
Jag har nog aldrig haft en riktigt bra relation till någon av dem. Mamma har jag aldrig varken tyckt speciellt mycket om eller kommit överens med så vitt jag kan minnas.
Det största problemet är att de inte kan acceptera att jag behöver vara ensam.
"Så fort du kommer innanför dörren så går du antingen in på ditt rum och stänger dörren, eller så sätter du dig vid den där jävla datorburken och säger inte ett knyst. Du pratar aldrig med oss, det är alltid vi som startar en konversation och du säger minsta möjliga."
Men förlåt då. Jag försöker bara överleva.
"Du bara stänger in dig hela tiden och vi vet aldrig vart vi har dig."
Det får jag höra hela tiden. Varenda jävla dag.
Varför fattar de inte?!
Och är jag ledsen eller allmänt nere så ska de veta varför.
Jag vill vara ifred med mina sorger ifall jag har några. Jag hanterar dem bäst själv, och om jag behöver tröst eller hjälp så går jag till någon av mina kompisar. Jag försöker förtvivlat få dem att förstå att jag inte vill vända mig till dem, att det bara skulle göra saken värre men de fattar inte.
De vill att jag ska berätta. Sen skiter de fullständigt i vad som jag vet är bäst att göra.
Att de inte förstår. De försöker inte ens förstå.
Jag hatar dem just nu. Hatar.
Det är ett stark ord men det är fan rätt.
Jag är 16 år. 16 år.
Och de säger jämt att jag behöver ta mer ansvar för att de ska lita på mig. Jag måste vara mer social hemma för att de ska lita på mig. De måste "få veta vad som händer."
Men vet ni vad, det är mitt liv.
Och det delar jag med dem jag vill, vilket inte inkluderar er speciellt mycket.
Så låt mig vara, ni är inte bjudna.
Träng er inte på för ni förvärrar bara allting.
Det är konstigt hur de inte kan förstå att de bara gör saker värre när de gör vad de påstår är "hjälpa".
När jag upplyser dem om och om igen.
Jag är 16 år. Jag vill möta världen.
Men de stänger in mig. Vrider och vänder på världen för att få den att se så mörk och farlig ut som möjligt. Och jag har insett för längesen att det inte är av oro.
Det är för att de bestämt sig för det, helt enkelt.
Släpp mig, jag vill ut!
Jag är 16 år. Jag klarar inte att bli instängd sålänge jag inte väljer det själv.Men då är det inte instängdhet, utan ensamhet och det är två helt olika tillstånd.
Hur kan de påstå att jag stänger in mig så när de inte ens låter mig möta världen?
Sluta jävlas, jag klarar det inte längre.
Låt mig leva för i helvete. Det är allt jag ber om.
"Jag vet att det du vill ha mest just nu är en egen lägenhet inne i stan att bo i så att du kan slippa oss, men du är fortfarande beroende av oss. Det kommer inte ske, det är bara att du inser det."
Ja mamma, du har så rätt så. Jag vill slippa er. Så in i helvete gärna att du inte kan föreställa dig.
Det känns så bra när du säger att drömmen om ett ställe att känna sig hemma på är alltför långt bort.
Mitt liv fick en tvär vändning på grund av att de flyttade isär. På grund av ett av deras beslut.
Det är de som försatt mig i den här situationen, och jag gör mitt bästa för att komma ur den. Men det är svårt och det blir inte alltid som jag vill.
Jag antar att jag trodde att jag var starkare än vad jag egentligen var, och det visade sig.
Jag försöker göra något av kaoset jag fortfarande lever i, jag vill så gärna kunna känna mig hemma någonstans men...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det finns ingenstans att rädda sig.
Jag är så jävla rädd och ensam för det finns ingenstans att ta vägen.
Mitt inre är helt splittrat och jag gör allt för att få bitarna på sina rätta platser igen och det måste jag får göra själv.
Jag är inte asocial. Jag försöker bara överleva.
Jag är svag och rädd och liten och allt det där jag inte vill vara.
Jag är sårbar och har en sönderslagen tillvaro som jag måste få reparera själv så att alla bitar kommer på rätt plats. Med stängd dörr så att ingen ser när jag gråter.
Jag fryser så och det enda som är varmt är de där jävla tårarna som envisas med att fortsätta komma fastän jag bestämt att de inte skulle få ta över.
Helvete.
Allt jag försöker göra med den där stängda dörren är att rädda mig själv från undergång.
Jag har alltid varit en sån som känt en skyldighet att finnas där för andra oavsett när. Så fruktansvärt typiskt oss som är födda i fiskarna.
Och jag forstätter med det. Ofta är mitt största problem egentligen någon annans. Ofta är min sorg egentligen någon annans.
My weakness is that I care too much. Så är det.
Och samtidigt.
Samtidigt ska jag sköta mig själv. Och skolan.
Skolan...
Alltså, åh. Jag orkar inte bry mig längre.
Och jag orkar inte bry mig om att jag inte orkar bry mig.
Medianen på min linje ligger för närvarande på 180 poäng. Jag har 310 men kommer antagligen sänka mig i minst två ämnen.
Jag orkar inte. Jag är för svag och jag har insett det nu så jag står inte längre sårad och arg när andra upplyser mig om det.
Skolan har kontrollerat mig totalt i två år. Stressat upp mig, gett mig något som kan liknas vid panikångest, fått mig att spy av nervositet jag vet inte hur många gånger...
Men näej, inte mer.
Det finns viktigare/värre saker att bry sig om just nu och det har jag lärt mig att acceptera.
Och alltid säger de att man ska tro på sig själv.
Varför då?
Man blir ju bara besviken.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker nu.
Mina föräldrar klagar jämt på att jag är asocial.
Jag är inte asocial.
Det de menar med "asocial" är i princip att inte dela med sig av varenda liten tanke som rör sig i skallen på en. Och de kan inte acceptera att jag inte är sån, jag kan inte göra så.
I alla fall inte med dem.
Relationen mellan oss är verkligen jättedålig. Och den har bara blivit sämre sen de flyttade isär.
Jag har nog aldrig haft en riktigt bra relation till någon av dem. Mamma har jag aldrig varken tyckt speciellt mycket om eller kommit överens med så vitt jag kan minnas.
Det största problemet är att de inte kan acceptera att jag behöver vara ensam.
"Så fort du kommer innanför dörren så går du antingen in på ditt rum och stänger dörren, eller så sätter du dig vid den där jävla datorburken och säger inte ett knyst. Du pratar aldrig med oss, det är alltid vi som startar en konversation och du säger minsta möjliga."
Men förlåt då. Jag försöker bara överleva.
"Du bara stänger in dig hela tiden och vi vet aldrig vart vi har dig."
Det får jag höra hela tiden. Varenda jävla dag.
Varför fattar de inte?!
Och är jag ledsen eller allmänt nere så ska de veta varför.
Jag vill vara ifred med mina sorger ifall jag har några. Jag hanterar dem bäst själv, och om jag behöver tröst eller hjälp så går jag till någon av mina kompisar. Jag försöker förtvivlat få dem att förstå att jag inte vill vända mig till dem, att det bara skulle göra saken värre men de fattar inte.
De vill att jag ska berätta. Sen skiter de fullständigt i vad som jag vet är bäst att göra.
Att de inte förstår. De försöker inte ens förstå.
Jag hatar dem just nu. Hatar.
Det är ett stark ord men det är fan rätt.
Jag är 16 år. 16 år.
Och de säger jämt att jag behöver ta mer ansvar för att de ska lita på mig. Jag måste vara mer social hemma för att de ska lita på mig. De måste "få veta vad som händer."
Men vet ni vad, det är mitt liv.
Och det delar jag med dem jag vill, vilket inte inkluderar er speciellt mycket.
Så låt mig vara, ni är inte bjudna.
Träng er inte på för ni förvärrar bara allting.
Det är konstigt hur de inte kan förstå att de bara gör saker värre när de gör vad de påstår är "hjälpa".
När jag upplyser dem om och om igen.
Jag är 16 år. Jag vill möta världen.
Men de stänger in mig. Vrider och vänder på världen för att få den att se så mörk och farlig ut som möjligt. Och jag har insett för längesen att det inte är av oro.
Det är för att de bestämt sig för det, helt enkelt.
Släpp mig, jag vill ut!
Jag är 16 år. Jag klarar inte att bli instängd sålänge jag inte väljer det själv.Men då är det inte instängdhet, utan ensamhet och det är två helt olika tillstånd.
Hur kan de påstå att jag stänger in mig så när de inte ens låter mig möta världen?
Sluta jävlas, jag klarar det inte längre.
Låt mig leva för i helvete. Det är allt jag ber om.
"Jag vet att det du vill ha mest just nu är en egen lägenhet inne i stan att bo i så att du kan slippa oss, men du är fortfarande beroende av oss. Det kommer inte ske, det är bara att du inser det."
Ja mamma, du har så rätt så. Jag vill slippa er. Så in i helvete gärna att du inte kan föreställa dig.
Det känns så bra när du säger att drömmen om ett ställe att känna sig hemma på är alltför långt bort.
Mitt liv fick en tvär vändning på grund av att de flyttade isär. På grund av ett av deras beslut.
Det är de som försatt mig i den här situationen, och jag gör mitt bästa för att komma ur den. Men det är svårt och det blir inte alltid som jag vill.
Jag antar att jag trodde att jag var starkare än vad jag egentligen var, och det visade sig.
Jag försöker göra något av kaoset jag fortfarande lever i, jag vill så gärna kunna känna mig hemma någonstans men...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det finns ingenstans att rädda sig.
Jag är så jävla rädd och ensam för det finns ingenstans att ta vägen.
Mitt inre är helt splittrat och jag gör allt för att få bitarna på sina rätta platser igen och det måste jag får göra själv.
Jag är inte asocial. Jag försöker bara överleva.
Jag är svag och rädd och liten och allt det där jag inte vill vara.
Jag är sårbar och har en sönderslagen tillvaro som jag måste få reparera själv så att alla bitar kommer på rätt plats. Med stängd dörr så att ingen ser när jag gråter.
Jag fryser så och det enda som är varmt är de där jävla tårarna som envisas med att fortsätta komma fastän jag bestämt att de inte skulle få ta över.
Helvete.
Allt jag försöker göra med den där stängda dörren är att rädda mig själv från undergång.
Jag har alltid varit en sån som känt en skyldighet att finnas där för andra oavsett när. Så fruktansvärt typiskt oss som är födda i fiskarna.
Och jag forstätter med det. Ofta är mitt största problem egentligen någon annans. Ofta är min sorg egentligen någon annans.
My weakness is that I care too much. Så är det.
Och samtidigt.
Samtidigt ska jag sköta mig själv. Och skolan.
Skolan...
Alltså, åh. Jag orkar inte bry mig längre.
Och jag orkar inte bry mig om att jag inte orkar bry mig.
Medianen på min linje ligger för närvarande på 180 poäng. Jag har 310 men kommer antagligen sänka mig i minst två ämnen.
Jag orkar inte. Jag är för svag och jag har insett det nu så jag står inte längre sårad och arg när andra upplyser mig om det.
Skolan har kontrollerat mig totalt i två år. Stressat upp mig, gett mig något som kan liknas vid panikångest, fått mig att spy av nervositet jag vet inte hur många gånger...
Men näej, inte mer.
Det finns viktigare/värre saker att bry sig om just nu och det har jag lärt mig att acceptera.
Och alltid säger de att man ska tro på sig själv.
Varför då?
Man blir ju bara besviken.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker.
Jag vill stå ut.
Nej, stopp det räcker nu.
Kommentarer
Trackback