För att kyla inte sviker.
Igårkväll sov jag med öppet fönster.
Var bara tvungen att få höra regnet.
Men det är november ute nu. Och november tog sig in igenom mitt öppna fönster och...
Men om jag inte kan få värme, ge mig kyla.
Om jag inte har en varm famn att krypa ihop i, låt mig omsvepas av en kall novembervind.
Jag har fönstret öppet. I väntan på något. I hopp om något.
Något.
Något annat än det här.
Hejjagharknappttränatpåtreveckor.
Imorse vågade jag inte ställa mig på vågen.
Sjönk ner på golvet och började gråta. Moget.
Var bara tvungen att få höra regnet.
Men det är november ute nu. Och november tog sig in igenom mitt öppna fönster och...
Men om jag inte kan få värme, ge mig kyla.
Om jag inte har en varm famn att krypa ihop i, låt mig omsvepas av en kall novembervind.
Jag har fönstret öppet. I väntan på något. I hopp om något.
Något.
Något annat än det här.
Hejjagharknappttränatpåtreveckor.
Imorse vågade jag inte ställa mig på vågen.
Sjönk ner på golvet och började gråta. Moget.
Vi var alla en gång små.
Sitter och lyssnar på Kill Hannah. Stämningsmusik som bara får känslor att slå och spränga bakom revbenen.
Då plötsligt slår det mig. En sådan fruktansvärt oviktig självklarhet som jag bara inte tänkt närmare på förut.
När jag skriver om min sinnesstämning. Om känslorna i min bröstkorg.
De bestäms av musiken jag lyssnar på för tillfället, miljön och omständigheterna jag befinner mig i, hur jag mår, hur jag vaknade på morgonen, vad som försigår i mitt huvud, vem som ringde eller inte ringde, om jag lyckades med biologiprovet, hur kallt golvet känns mot mina bara fötter...
Ja, det som finns och hörs och märks och syns och inte syns.
Och om någon annan läser det jag skrev precis när min sinnerssämning var på ett visst sätt kan aldrig uppleva det på samma sätt. Känna sig in i det jag skriver, känna samma känslor i bröstkorgen. Det skulle nog vara omöjligt utan samma omständigheter. Samma misslyckade eller lyckade biologiprov. Samma telefonsamtal eller äckligt tysta telefon. Samma kalla fötter.
Samma musik. Framför allt inte utan samma musik.
Det är så synd, faktiskt.
För meningen med att skriva är väl att andra ska kunna känna sig in i just den situationen eller sinnesstämningen man skriver om? Är det inte det man vill uppnå om man som författare till exempel skriver en bok? Är det inte det man tänker på? Att förmedla det man känner så tydligt som möjligt?
Haha, det låter jättelöjligt nu när jag väl inser vad det är jag skriver. Onödigt alltihopa. Så jävla onödigt.
Men jag kunde inte låta bli. Ni får väl se hur löjlig jag är då.
Många gånger kanske folk som läser det jag skriver tänker att de känner precis det jag beskrivit med just den texten, den sinnesstämning jag försökt att beskriva just då.
Men jag har insett att det nog är omöjligt.
Och sen tänker jag att det ändå kanske inte gör så mycket. Om någon kan tycka om att läsa det jag skriver för att de kan känna igen sig i det är det väl ganska fantastiskt som det är.
Dock hoppas jag för alla andras skull att jag är ensam om att känna som jag gör ibland.
Det låter lite som du-är-glad-om-du-inte-har-det-lika-jävligt-som-jag, men så menar jag inte.
Det är nog bara jag som fattar vad jag menar. Om ens det.
KILL HANNAH <3Då plötsligt slår det mig. En sådan fruktansvärt oviktig självklarhet som jag bara inte tänkt närmare på förut.
När jag skriver om min sinnesstämning. Om känslorna i min bröstkorg.
De bestäms av musiken jag lyssnar på för tillfället, miljön och omständigheterna jag befinner mig i, hur jag mår, hur jag vaknade på morgonen, vad som försigår i mitt huvud, vem som ringde eller inte ringde, om jag lyckades med biologiprovet, hur kallt golvet känns mot mina bara fötter...
Ja, det som finns och hörs och märks och syns och inte syns.
Och om någon annan läser det jag skrev precis när min sinnerssämning var på ett visst sätt kan aldrig uppleva det på samma sätt. Känna sig in i det jag skriver, känna samma känslor i bröstkorgen. Det skulle nog vara omöjligt utan samma omständigheter. Samma misslyckade eller lyckade biologiprov. Samma telefonsamtal eller äckligt tysta telefon. Samma kalla fötter.
Samma musik. Framför allt inte utan samma musik.
Det är så synd, faktiskt.
För meningen med att skriva är väl att andra ska kunna känna sig in i just den situationen eller sinnesstämningen man skriver om? Är det inte det man vill uppnå om man som författare till exempel skriver en bok? Är det inte det man tänker på? Att förmedla det man känner så tydligt som möjligt?
Haha, det låter jättelöjligt nu när jag väl inser vad det är jag skriver. Onödigt alltihopa. Så jävla onödigt.
Men jag kunde inte låta bli. Ni får väl se hur löjlig jag är då.
Många gånger kanske folk som läser det jag skriver tänker att de känner precis det jag beskrivit med just den texten, den sinnesstämning jag försökt att beskriva just då.
Men jag har insett att det nog är omöjligt.
Och sen tänker jag att det ändå kanske inte gör så mycket. Om någon kan tycka om att läsa det jag skriver för att de kan känna igen sig i det är det väl ganska fantastiskt som det är.
Dock hoppas jag för alla andras skull att jag är ensam om att känna som jag gör ibland.
Det låter lite som du-är-glad-om-du-inte-har-det-lika-jävligt-som-jag, men så menar jag inte.
Det är nog bara jag som fattar vad jag menar. Om ens det.
Spöket på vinden i huset.
Jag hatar att vara hemma nuförtiden, mer än vad jag brukar. Jag passar inte här. Mitt hem består för närvarande av kyla, påklistrade miner och samtal som är så ansträngda att man blir full i skratt. Eller gråtfärdig.
Lika oönskad som en bildörr som stängs med en högljudd smäll klockan fem en söndagsmorgon. Så känner jag mig när jag är hemma. För allting är bara fel fel fel.
Jag vill flytta nu. Få bort den här dämpade atmosfären.
Men jag tänker lite till, och påminns om hur jobbigt det kommer vara innan allting är färdigt, innan allting är på plats i mitt nya liv, innan omställningens plågor ebbat ut. Jag tänker lite till, och allting känns bara så tungt.
Mina besvärande tankars BMI är högre än mitt eget.
De måste gå på diet. Eller utrotas...
Snälla, avliva mig.
Lika oönskad som en bildörr som stängs med en högljudd smäll klockan fem en söndagsmorgon. Så känner jag mig när jag är hemma. För allting är bara fel fel fel.
Jag vill flytta nu. Få bort den här dämpade atmosfären.
Men jag tänker lite till, och påminns om hur jobbigt det kommer vara innan allting är färdigt, innan allting är på plats i mitt nya liv, innan omställningens plågor ebbat ut. Jag tänker lite till, och allting känns bara så tungt.
Mina besvärande tankars BMI är högre än mitt eget.
De måste gå på diet. Eller utrotas...
Snälla, avliva mig.
Mor och dotter - ironin personifierad.
Ibland är min mamma helt okej. Lite småjobbig, sådär "mammig" som nog alla mammor är. Men helt okej.
Ibland, alltså.
Oftast är hon helt totalt fruktansvärt helvetes otroligt mycket förjävla hemsk.
Visst är det kul att ständigt få veta vilken asocial jävla bitch man är?
JÄTTEKUL. TACK MAMMA.
Visst är det kul att ständigt bli påminnd om hur dålig man faktiskt är egentligen?
JÄTTEKUL. TACK MAMMA.
Visst finns det inget bättre än att ha någon som skriker på en jämt och ständigt?
SUPERMASSAJÄTTEKUL. TUSEN TACK, MAMMA.
Vi är så olika att det verkligen är ironiskt -.-
Yeyeh, de närmaste två veckorna ska jag praoa på Wayne's coffee inne i stan. Får se hur det går. Första dagen var i alla fall helt okej. Helt klart bättre än skolköket och varuupplockningen på ICA, vilket var pretty much vad skolan hade att erbjuda.
Men så påminns jag, och kommer att tänka på det. Det underbaaaara :D
Ochdåblirmanglad <3
Ibland, alltså.
Oftast är hon helt totalt fruktansvärt helvetes otroligt mycket förjävla hemsk.
Visst är det kul att ständigt få veta vilken asocial jävla bitch man är?
JÄTTEKUL. TACK MAMMA.
Visst är det kul att ständigt bli påminnd om hur dålig man faktiskt är egentligen?
JÄTTEKUL. TACK MAMMA.
Visst finns det inget bättre än att ha någon som skriker på en jämt och ständigt?
SUPERMASSAJÄTTEKUL. TUSEN TACK, MAMMA.
Vi är så olika att det verkligen är ironiskt -.-
Yeyeh, de närmaste två veckorna ska jag praoa på Wayne's coffee inne i stan. Får se hur det går. Första dagen var i alla fall helt okej. Helt klart bättre än skolköket och varuupplockningen på ICA, vilket var pretty much vad skolan hade att erbjuda.
Men så påminns jag, och kommer att tänka på det. Det underbaaaara :D
Ochdåblirmanglad <3
LALALA LOVE SHINE. YEAHYEAHYEAH <3
m-yes.
Hjälp.
Jag är trött. Psykiskt utmattad. Typ... lite glad, kanske.
Gymnasiemässan i Älvsjö idag. Vi fick ledigt från alla lektioner efter lunch, så att vi kunde gå på den. Det var väldigt givande, det kändes absolut som om jag kom lite närmare beslutet om vilken utbildning jag ska välja.
Men bara lite. Jag är fortfarande totalt kluven när det gäller att välja. Och det är inte långt kvar nu.
Hur i helvete ska jag kunna bestämma vad jag vill göra med mitt liv när jag är knappt 16 år gammal?!
Hej ångest.
Jag vill ju så mycket. Jag vill se saker, jag vill uppleva saker.
Men konkurransen är så fruktansvärt stor inom de områden jag verkligen älskar. Som musiken, och skrivandet.
Det är bara att inse. Jag kommer att bli utslagen direkt.
Och då står jag där med en übersmal utbildning i bagaget. En utbildning som jag inte kommer någon vart på.
Det blir som...
Vad jag än gör, om jag följer hjärtat eller hjärnar eller vadfan som helst, så blir det fel. Hur jag än gör är det alltid något som känns fel. Alltid något som inte stämmer.
Men åh. Sluta.
Ge mig något jag vill ha. Något tryggt, kul och lagom svårt som tar mig framåt.
Framåt... mot vad?
Jag vet ju inte ens vad jag vill bli. Åh, om jag ändå visste.
Jag hatar ovissheten. Eller i alla fall den ovissheten.
Gymnasiemässan i Älvsjö idag. Vi fick ledigt från alla lektioner efter lunch, så att vi kunde gå på den. Det var väldigt givande, det kändes absolut som om jag kom lite närmare beslutet om vilken utbildning jag ska välja.
Men bara lite. Jag är fortfarande totalt kluven när det gäller att välja. Och det är inte långt kvar nu.
Hur i helvete ska jag kunna bestämma vad jag vill göra med mitt liv när jag är knappt 16 år gammal?!
Hej ångest.
Jag vill ju så mycket. Jag vill se saker, jag vill uppleva saker.
Men konkurransen är så fruktansvärt stor inom de områden jag verkligen älskar. Som musiken, och skrivandet.
Det är bara att inse. Jag kommer att bli utslagen direkt.
Och då står jag där med en übersmal utbildning i bagaget. En utbildning som jag inte kommer någon vart på.
Det blir som...
Vad jag än gör, om jag följer hjärtat eller hjärnar eller vadfan som helst, så blir det fel. Hur jag än gör är det alltid något som känns fel. Alltid något som inte stämmer.
Men åh. Sluta.
Ge mig något jag vill ha. Något tryggt, kul och lagom svårt som tar mig framåt.
Framåt... mot vad?
Jag vet ju inte ens vad jag vill bli. Åh, om jag ändå visste.
Jag hatar ovissheten. Eller i alla fall den ovissheten.
Poesin är min bästa vän när ingen finns här och rufsar mig i håret.
Det har varit en helt okej dag idag, faktiskt.
Början av dagen var jag väl ganska... nollställd. Varken happyface eller emo.
Hade världens jobbigaste och mest irriterande diskussion med Anton idag på slöjden, om kategorisering av personligheter. Han kallade mig envist för en "riktig poppare" och då blev jag arg, faktiskt. Åh, även fast han är en av mina bästa kompisar så står jag inte ut med honom när han är sådär. Hela diskussionen igenom var han ganska så barnslig och smådryg. Men jaja, det var bara en diskussion i mängden, lik de flesta andra så avslutar man den och är inte fientliga mot varandra när den är över.
Fick tillbaka mitt matteprov idag, ett poäng ifrån alla rätt :) Det muntrade upp mig lite.
Och jag är nästan klar med bildarbetet nu. Målade klart akvarellbilden idag, så det enda som är kvar är linoleumtrycket och de små lapparna med låttexter som ska agera beskrivningar till mina såkallade konstverk.
"Ujujuj så poetiskt då" var Olles kommentar när han fick nys om min idé och läste ett av låtcitaten.
Men jo, faktiskt. Jag är poetisk av mig.
Jag har äntligen gjort det. Jag har äntligen slutat knäcka mina fingrar.
Jag har skitont i dem nu, för jag har inte knäckt dem på fyra dagar. Så de är jättestela och... usch. Dessutom stukade jag lillfingret på träningen idag.
Men jag är duktig :)
Måste sluta knäcka min nacke också. Trots att jag vet att det är massa farligt så fortsätter jag att knäcka den hela tiden. Det är läskigt att inse hur stor ovana det blivit, hur beroende jag faktiskt är av det. Försökte sluta med att knäcka nacken för ett tag sen, men det gjorde mig jättestressad och nervös för allting.
Jag måste komma på ett sätt att lägga av med det, innan nacken går sönder och huvudet trillar av.
Men i alla fall...
Just nu känns det så tomt här.
Jag vill ha någon här som tar den tomheten i sin hand och kramar hårt, hårt. Förintar den en gång för alla, gör den till stjärndamm.
Jag vill ha någon här som kramar mig och ler mot mig så att jag tinar upp. Någon som tittar mig i ögonen och ler och rufsar mig i håret och säger att allt är bra. Någon som rufsar mig i håret sådär som Elin gör...
Åh, jag hatar saknaden som alltid ska göra sig påmind.
Början av dagen var jag väl ganska... nollställd. Varken happyface eller emo.
Hade världens jobbigaste och mest irriterande diskussion med Anton idag på slöjden, om kategorisering av personligheter. Han kallade mig envist för en "riktig poppare" och då blev jag arg, faktiskt. Åh, även fast han är en av mina bästa kompisar så står jag inte ut med honom när han är sådär. Hela diskussionen igenom var han ganska så barnslig och smådryg. Men jaja, det var bara en diskussion i mängden, lik de flesta andra så avslutar man den och är inte fientliga mot varandra när den är över.
Fick tillbaka mitt matteprov idag, ett poäng ifrån alla rätt :) Det muntrade upp mig lite.
Och jag är nästan klar med bildarbetet nu. Målade klart akvarellbilden idag, så det enda som är kvar är linoleumtrycket och de små lapparna med låttexter som ska agera beskrivningar till mina såkallade konstverk.
"Ujujuj så poetiskt då" var Olles kommentar när han fick nys om min idé och läste ett av låtcitaten.
Men jo, faktiskt. Jag är poetisk av mig.
Jag har äntligen gjort det. Jag har äntligen slutat knäcka mina fingrar.
Jag har skitont i dem nu, för jag har inte knäckt dem på fyra dagar. Så de är jättestela och... usch. Dessutom stukade jag lillfingret på träningen idag.
Men jag är duktig :)
Måste sluta knäcka min nacke också. Trots att jag vet att det är massa farligt så fortsätter jag att knäcka den hela tiden. Det är läskigt att inse hur stor ovana det blivit, hur beroende jag faktiskt är av det. Försökte sluta med att knäcka nacken för ett tag sen, men det gjorde mig jättestressad och nervös för allting.
Jag måste komma på ett sätt att lägga av med det, innan nacken går sönder och huvudet trillar av.
Men i alla fall...
Just nu känns det så tomt här.
Jag vill ha någon här som tar den tomheten i sin hand och kramar hårt, hårt. Förintar den en gång för alla, gör den till stjärndamm.
Jag vill ha någon här som kramar mig och ler mot mig så att jag tinar upp. Någon som tittar mig i ögonen och ler och rufsar mig i håret och säger att allt är bra. Någon som rufsar mig i håret sådär som Elin gör...
Åh, jag hatar saknaden som alltid ska göra sig påmind.
Bära eller brista.
Idag gick armbandet Emmie gjorde till mig i Landskrona sönder. Den svarta, dubbelvikta sytråden brast plötsligt, gav upp. Och plastpärlorna i olika färger, som suttit fängslade på den, flydde ner på golvet.
Pärlorna smattrade mot golvet. Tumult uppstod.
Tumult uppstod i mitt huvud.
Livet kan liknas mycket vid ett armband gjort av svart, dubbelvikt sytråd och plastpärlor i olika färger.
Tråden kan brista.
Livet kan brista precis lika lätt. Precis lika plötsligt.
Åh, brustna hjärtan och trötta leder. Vart tog stoltheten vägen? Ner på golvet, tillsammans med pärlorna?
Pärlarmbandet brister, och likaså gör livet. Har du tur hittar du alla pärlorna igen. Eller så gör du det inte. Då får du köpa nya.
Om du har råd.
Men även om du nu hittar alla pärlorna, och plockar upp dem från golvet, så kan du aldrig återskapa precis samma pärlarmband. Du kan aldrig trä på pärlorna i precis samma ordning som förut.
Livet är som ett pärlarmband.
Går det sönder kan du aldrig återskapa det till precis detsamma som förut. Med de gamla pärlorna, och kanske några nya, kan du däremot skapa ett nytt.
Kanske bättre.
Kanske sämre.
Kanske likt det förra.
Men aldrig likadant som förut.
Pärlorna smattrade mot golvet. Tumult uppstod.
Tumult uppstod i mitt huvud.
Livet kan liknas mycket vid ett armband gjort av svart, dubbelvikt sytråd och plastpärlor i olika färger.
Tråden kan brista.
Livet kan brista precis lika lätt. Precis lika plötsligt.
Åh, brustna hjärtan och trötta leder. Vart tog stoltheten vägen? Ner på golvet, tillsammans med pärlorna?
Pärlarmbandet brister, och likaså gör livet. Har du tur hittar du alla pärlorna igen. Eller så gör du det inte. Då får du köpa nya.
Om du har råd.
Men även om du nu hittar alla pärlorna, och plockar upp dem från golvet, så kan du aldrig återskapa precis samma pärlarmband. Du kan aldrig trä på pärlorna i precis samma ordning som förut.
Livet är som ett pärlarmband.
Går det sönder kan du aldrig återskapa det till precis detsamma som förut. Med de gamla pärlorna, och kanske några nya, kan du däremot skapa ett nytt.
Kanske bättre.
Kanske sämre.
Kanske likt det förra.
Men aldrig likadant som förut.
Svammelsvammelsvammel. Jag får seriöst lust att strypa mig själv.
Jag är så lugn nu. Vet inte om jag gillar det.
Även fast inspirationen och nyskapandet frodas i mitt huvud så är jag lugn. Eller ja, fridfull kanske man borde säga.
Hm... Att säga mitt namn och ordet "fridfull" i samma mening skulle inte låta rätt ^^
Men jo, så är det.
Det är nog bara tillfälligt. Precis som allt annat.
Hm. Eller så är jag bara tom på känslor. Så skulle det mycket väl kunna vara, det är ofta känslorna som rör till.
Men jag har en massa känslor under huden. När jag väl tittar efter, lyfter på känslan högst upp ser jag alla de andra.
Åjo. De finns. Nog finns de där alltid. Det märks så väl när jag börjar skriva, då kommer de fram och går igenom mina fingrar. Ut till tangentbordet. Blir till svarta bokstäver på den vita skärmen.
De blir till svart som inte reflekterar något ljus. Det du egentligen ser när du läser är allt det vita som är runtomkring. Om det nu hade varit så väl att den här texten hade varit svart, men det är den ju faktiskt inte.
Den är grå.
HAHAHAHA.
Känslorna går ut genom mina fingrar och blir till svart eller grått eller det vita som är runtomkring. Blir lästa av folk som nog inte förstår det budskap de förmedlar. Jag är nog inte ens själv säker på vad det är för budskap. Det är nog inget. Bara svammel. Meningslös shit som ingen ändå orkar läsa. Varför? frågar jag mig själv varje gång. Vad vill jag med det här?
Jomen det är skönt att skriva. Och dessutom får det mig att glömma bort att jag är sugen på en varm chokladmuffins.
Blogg är det sättet att skriva som jag trivs bäst med. Sätter jag mig med en vanlig blyertspenna och ett randat papper får jag inte ner ett ord nuförtiden. Tvärnit direkt. Det tar bara emot.
Jag antar att mina fingrar är så fulla av känslor att de inte klarar av att använda pennan.
Och det vita pappret är för vackert för att bli förstört av mina försök till att berätta saker som andra lyckats säga så många gånger bättre.
Det är väl därför jag endast lyckas åstakomma något genom ett tangentbord och en datorskärm. Eller åstakomma och åstakomma... Man kan inte säga att jag åstakommit något när ordet "svammel" blir förnedrat av att jag använder det för att beskriva det jag håller på med.
Det är väl därför ingen orkar läsa.
De begriper ändå inte, och det är inget jag alls klandrar dem för. Den som begriper minst är ju jag själv.
Det är väl därför min text är grå.
Måste avsluta med att citera en visdomens kvinna (jag själv då alltså, för er sega satar som inte förstod det):
"Det är nog bara tillfälligt."
Huhuhu. Jag förtjänar pris för min träffsäkerhet när det gäller förutsägelser.
Men förlåt. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag alltid har rätt.
Även fast inspirationen och nyskapandet frodas i mitt huvud så är jag lugn. Eller ja, fridfull kanske man borde säga.
Hm... Att säga mitt namn och ordet "fridfull" i samma mening skulle inte låta rätt ^^
Men jo, så är det.
Det är nog bara tillfälligt. Precis som allt annat.
Hm. Eller så är jag bara tom på känslor. Så skulle det mycket väl kunna vara, det är ofta känslorna som rör till.
Men jag har en massa känslor under huden. När jag väl tittar efter, lyfter på känslan högst upp ser jag alla de andra.
Åjo. De finns. Nog finns de där alltid. Det märks så väl när jag börjar skriva, då kommer de fram och går igenom mina fingrar. Ut till tangentbordet. Blir till svarta bokstäver på den vita skärmen.
De blir till svart som inte reflekterar något ljus. Det du egentligen ser när du läser är allt det vita som är runtomkring. Om det nu hade varit så väl att den här texten hade varit svart, men det är den ju faktiskt inte.
Den är grå.
HAHAHAHA.
Nu blev jag bitter.
Känslorna går ut genom mina fingrar och blir till svart eller grått eller det vita som är runtomkring. Blir lästa av folk som nog inte förstår det budskap de förmedlar. Jag är nog inte ens själv säker på vad det är för budskap. Det är nog inget. Bara svammel. Meningslös shit som ingen ändå orkar läsa. Varför? frågar jag mig själv varje gång. Vad vill jag med det här?
Jomen det är skönt att skriva. Och dessutom får det mig att glömma bort att jag är sugen på en varm chokladmuffins.
Blogg är det sättet att skriva som jag trivs bäst med. Sätter jag mig med en vanlig blyertspenna och ett randat papper får jag inte ner ett ord nuförtiden. Tvärnit direkt. Det tar bara emot.
Jag antar att mina fingrar är så fulla av känslor att de inte klarar av att använda pennan.
Och det vita pappret är för vackert för att bli förstört av mina försök till att berätta saker som andra lyckats säga så många gånger bättre.
Det är väl därför jag endast lyckas åstakomma något genom ett tangentbord och en datorskärm. Eller åstakomma och åstakomma... Man kan inte säga att jag åstakommit något när ordet "svammel" blir förnedrat av att jag använder det för att beskriva det jag håller på med.
Det är väl därför ingen orkar läsa.
De begriper ändå inte, och det är inget jag alls klandrar dem för. Den som begriper minst är ju jag själv.
Det är väl därför min text är grå.
"Det är nog bara tillfälligt."
Huhuhu. Jag förtjänar pris för min träffsäkerhet när det gäller förutsägelser.
Men förlåt. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag alltid har rätt.
En dröm.
Jag vet inte om detta pågick i huvudet på mig när jag verkigen sov, eller om jag befann mig i något slags mellanting mellan att sova och att vara vaken. Kanske har det inte så stor betydelse. Jag blir ändå rädd, för det har hänt förut att jag har drömt saker som senare har inträffat i verkligen. Och den här drömmen får inte vara en sån dröm.
En av mina bästa vänner, Paula, var död. Det var begravning. Jag stod längst fram i en kyrka med kinderna varma av tårar. Jag läste upp en dikt, jag minns fortfarande vartenda ord så väl.
Jag kan så otroligt tydligt återskapa min egen röst i huvudet, som stakade sig av gråt på de sista raderna. Även fast det bara var en dröm kände jag sorgen värka i bröstet som ett stort, svart hål. Jag kände chocken, jag minns tanken "det här sker inte på riktigt, det här är så overkligt det kan bli".
Det kunde bara vara en dröm.
Ingen präst, ingen musik, inga andra tal förutom min dikt. Allt var så... konstigt.
I nästa stund var jag med Henrik på kyrkogården. Jag stod och tittade ner på Paulas svarta kista i gropen framför gravstenen. På den låg blommor och kort från människorna som varit inne i kyrkan.
Henrik gick en bit bort och jag satte mig på huk med ena handen som stöd på den gräsbevuxta marken. Sorgen jag kände var så enorm att jag inte visste vad jag skulle göra. Tårarna rann och blev till pärlor på kistan.
Jag böjde mig framåt och la en vit ros på kistan. Den luktade av min hårspray, den Paula hade tyckt luktat så gott. Och jag hade aldrig förstått varför, för enligt mig luktade den hemskt.
Tillsammans med rosen la jag också ett av mina armband, ett sånt med färgglada pärlor i form av nallar, hjärtan, stjärnor, hästar och delfiner m.m. Ni vet såna man missbrukade när man var liten och gick på dagis.
Jag var helt tom, men ändå full av en sån värkande sorg att jag inte visste vad jag skulle göra av mig. Ett skrik kom innifrån mitt inre, men var så kraftfullt att det inte gjorde sig hört.
Jag tittade åt sidan, och där satt Anton. Den svarta luggen döljde delvis det tårdränkta ansiktet. Han lyfte på huvudet, och när hans ögon mötte mina...
I hans ögon såg jag en obeskrivlig smärta. Åh, den synen. Den vill inte lämna min näthinna, den plågar mig fortfarande.
Anton sjönk gråtande ihop i min famn och jag vaggade honom en stund i mina armar. Jag tittade upp mot himlen, väntade på ett tecken från tystnaden. Anton grät, åh vad han grät. Som ett ensamt barn grät han, som ett ensamt barn som visste att han inte hade någonting kvar längre.
Jag reste mig, lämnade Anton ensam stirrandes ner på Paulas kista. Vid en bänk längre bort på kyrkogården möttes jag av Henriks famn.
Åh, så jag grät. Och fullkomligt skrek av gråt.
Det kändes som att jag hade försvunnit ut i intet med den gråten, om han inte hade hållt i mig.
Och då kom regnet.
Som en renande kaskad av pilar störtade det från himlen.
Ena sekunden var allt kristallklart, alla konturer så tydliga. Nästa sekund försvann det.
Och jag vaknade upp...
På engelskalektionen idag minndes jag dikten, och skrev ner den. Vet inte om jag ska lämna den till läraren.
Det var trots allt bara en dröm?
Bara en dröm..?
En av mina bästa vänner, Paula, var död. Det var begravning. Jag stod längst fram i en kyrka med kinderna varma av tårar. Jag läste upp en dikt, jag minns fortfarande vartenda ord så väl.
They say memories are golden,
well, maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you,
you never would have died.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
to bring you back again.
well, maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you,
you never would have died.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
to bring you back again.
Det kunde bara vara en dröm.
Ingen präst, ingen musik, inga andra tal förutom min dikt. Allt var så... konstigt.
I nästa stund var jag med Henrik på kyrkogården. Jag stod och tittade ner på Paulas svarta kista i gropen framför gravstenen. På den låg blommor och kort från människorna som varit inne i kyrkan.
Henrik gick en bit bort och jag satte mig på huk med ena handen som stöd på den gräsbevuxta marken. Sorgen jag kände var så enorm att jag inte visste vad jag skulle göra. Tårarna rann och blev till pärlor på kistan.
Jag böjde mig framåt och la en vit ros på kistan. Den luktade av min hårspray, den Paula hade tyckt luktat så gott. Och jag hade aldrig förstått varför, för enligt mig luktade den hemskt.
Tillsammans med rosen la jag också ett av mina armband, ett sånt med färgglada pärlor i form av nallar, hjärtan, stjärnor, hästar och delfiner m.m. Ni vet såna man missbrukade när man var liten och gick på dagis.
Jag var helt tom, men ändå full av en sån värkande sorg att jag inte visste vad jag skulle göra av mig. Ett skrik kom innifrån mitt inre, men var så kraftfullt att det inte gjorde sig hört.
Jag tittade åt sidan, och där satt Anton. Den svarta luggen döljde delvis det tårdränkta ansiktet. Han lyfte på huvudet, och när hans ögon mötte mina...
I hans ögon såg jag en obeskrivlig smärta. Åh, den synen. Den vill inte lämna min näthinna, den plågar mig fortfarande.
Anton sjönk gråtande ihop i min famn och jag vaggade honom en stund i mina armar. Jag tittade upp mot himlen, väntade på ett tecken från tystnaden. Anton grät, åh vad han grät. Som ett ensamt barn grät han, som ett ensamt barn som visste att han inte hade någonting kvar längre.
Jag reste mig, lämnade Anton ensam stirrandes ner på Paulas kista. Vid en bänk längre bort på kyrkogården möttes jag av Henriks famn.
Åh, så jag grät. Och fullkomligt skrek av gråt.
Det kändes som att jag hade försvunnit ut i intet med den gråten, om han inte hade hållt i mig.
Och då kom regnet.
Som en renande kaskad av pilar störtade det från himlen.
Ena sekunden var allt kristallklart, alla konturer så tydliga. Nästa sekund försvann det.
Och jag vaknade upp...
En tår. En tår i min ögonvrå, det enda som fanns kvar som var verkligt.
På engelskalektionen idag minndes jag dikten, och skrev ner den. Vet inte om jag ska lämna den till läraren.
Det var trots allt bara en dröm?
Bara en dröm..?
Men hallå. Jag vill också ha en lista.
Namn: Lina.
Din ålder: 16 om... fyra månader.
Födelsedag: 12 mars.
Civilstatus: Why don't you tell me? ^^
Feelings right now: All fucked up. Ingenting känns bra. (Ja, jag vet att jag låter som en emofjortis nu.)
Bor: Haha, i en låda.
Syskon: Lillebror, bli inte som jag när du blir stor.
Hårfärg: Blont med rött underhår just nu.
Ögonfärg: Blå.
Skostorlek: Beror på skorna. 37, oftast.
Längd: 1,60. Nästan.
Läser: Ofta. Gardell är tveklöst den som berör mest.
Har du en bästa vän? Vet inte.
Har du en pojkvän/flickvän? Nej.
Var shoppar du helst? Har aldrig råd att shoppa.
Har du några tatueringar eller piercings? Nej. Men piercing i läppen skulle inte sitta helt fel.
Fav. Färg: Vet inte.
Fav. Mat: Gillar inte mat.
Fav. Ämne i skolan: Något av de nio ämnena jag har MVG i, antagligen. Dock inte matte.
Sport: Run Forrest, run!
Fras/mening/utryck: "Men, HAHA!"
Raggningsreplik: Euh... o.O
Varit kär? Ja.
Tar du droger? Aldrig.
Vad använder du för schampoo? För färgat hår, Dove tror jag. Fast det glömde jag hemma hos Anna i Göteborg xD
Vad lyssnar du på just nu? Panic! At the disco - The only difference between martyrdom and suicide is press coverage.
Vill du gifta dig? Med rätt person, varför inte?
Din första cd? Oj. Det var längesen. En med bröderna Hanson, tror jag xD Ni vet de som sjöng Mmm-bop, någonting. Söta var de i alla fall ^__^
Någonsin varit i Kalifornien? Ja, flera gånger.
Någonsin tapetserat något med toalettpapper? Självklart. Inte.
Varit med om en bilolycka? Nope.
Är du romantisk? Hehu. Skulle inte tro det.
Kan du nudda din näsa med tungan? Nästan :)
Hur många MSN-kontakter har du? Vet inte.
Pizza eller choklad? Äter inte sånt.
Guld eller silver? Sånt där är överskattat. Silver, om jag måste välja.
Är du kär? Vågar inte känna efter. Kanske.
Hur tidigt går du upp? Beror på. Tidigt, enligt andra.
Vem pratade du senast i telefon med? Ehum... *tänka efter* Tror faktiskt att det var g00lan :)
Vad har du för färger på naglarna? Rött lite här och där. Slitet nagellack is my bitch.
Har du några homosexuella vänner? Ja.
Bob Hund? Åh yes <3 De är helt underbara. Lite kul att den här punkten var med, med tanke på att min blogg är döpt efter en av deras låtar ^^
Din ålder: 16 om... fyra månader.
Födelsedag: 12 mars.
Civilstatus: Why don't you tell me? ^^
Feelings right now: All fucked up. Ingenting känns bra. (Ja, jag vet att jag låter som en emofjortis nu.)
Bor: Haha, i en låda.
Syskon: Lillebror, bli inte som jag när du blir stor.
Hårfärg: Blont med rött underhår just nu.
Ögonfärg: Blå.
Skostorlek: Beror på skorna. 37, oftast.
Längd: 1,60. Nästan.
Läser: Ofta. Gardell är tveklöst den som berör mest.
Har du en bästa vän? Vet inte.
Har du en pojkvän/flickvän? Nej.
Var shoppar du helst? Har aldrig råd att shoppa.
Har du några tatueringar eller piercings? Nej. Men piercing i läppen skulle inte sitta helt fel.
Fav. Färg: Vet inte.
Fav. Mat: Gillar inte mat.
Fav. Ämne i skolan: Något av de nio ämnena jag har MVG i, antagligen. Dock inte matte.
Sport: Run Forrest, run!
Fras/mening/utryck: "Men, HAHA!"
Raggningsreplik: Euh... o.O
Varit kär? Ja.
Tar du droger? Aldrig.
Vad använder du för schampoo? För färgat hår, Dove tror jag. Fast det glömde jag hemma hos Anna i Göteborg xD
Vad lyssnar du på just nu? Panic! At the disco - The only difference between martyrdom and suicide is press coverage.
Vill du gifta dig? Med rätt person, varför inte?
Din första cd? Oj. Det var längesen. En med bröderna Hanson, tror jag xD Ni vet de som sjöng Mmm-bop, någonting. Söta var de i alla fall ^__^
Någonsin varit i Kalifornien? Ja, flera gånger.
Någonsin tapetserat något med toalettpapper? Självklart. Inte.
Varit med om en bilolycka? Nope.
Är du romantisk? Hehu. Skulle inte tro det.
Kan du nudda din näsa med tungan? Nästan :)
Hur många MSN-kontakter har du? Vet inte.
Pizza eller choklad? Äter inte sånt.
Guld eller silver? Sånt där är överskattat. Silver, om jag måste välja.
Är du kär? Vågar inte känna efter. Kanske.
Hur tidigt går du upp? Beror på. Tidigt, enligt andra.
Vem pratade du senast i telefon med? Ehum... *tänka efter* Tror faktiskt att det var g00lan :)
Vad har du för färger på naglarna? Rött lite här och där. Slitet nagellack is my bitch.
Har du några homosexuella vänner? Ja.
Bob Hund? Åh yes <3 De är helt underbara. Lite kul att den här punkten var med, med tanke på att min blogg är döpt efter en av deras låtar ^^
Och det svider som klor, som nya munsår.
Idag luktar världen Kent.
Och Kent får mig alltid att bli... så mycket mig själv som det bara är möjligt.
Kent är mitt syre, mitt sätt att se på och möta världen jag lever i. Kent finns ständigt i mig. I varje blodkärl susar melodierna, på insidan av ögonlocken finns texterna. I varje andetag finns det där. Det är bara saker man vet.
Och när ingen annan finns där, när ingen annan ser tårarna eller leendet.
Då är det där, som en hand på axeln eller en vind i mina steg.
Åh, det gör så ont. Det är så smärtsamt vackert. Ni kan inte förstå...
Det är det underbaraste, det finaste, det som gör mig lyckig. Som att kasta en sten högt över taken, och klättra dit ingen kan nå.
Samtidigt är det det hemskaste, det mörkaste, det mest smärtsamma du kan tänka dig.
Kent blev mitt sår. Och jag blöder ihjäl.
Jag vill bara fly från mig själv.
Och Kent får mig alltid att bli... så mycket mig själv som det bara är möjligt.
Kent är mitt syre, mitt sätt att se på och möta världen jag lever i. Kent finns ständigt i mig. I varje blodkärl susar melodierna, på insidan av ögonlocken finns texterna. I varje andetag finns det där. Det är bara saker man vet.
Och när ingen annan finns där, när ingen annan ser tårarna eller leendet.
Då är det där, som en hand på axeln eller en vind i mina steg.
Tystnaden som tårar mot min kind.
Åh, det gör så ont. Det är så smärtsamt vackert. Ni kan inte förstå...
Det är det underbaraste, det finaste, det som gör mig lyckig. Som att kasta en sten högt över taken, och klättra dit ingen kan nå.
Samtidigt är det det hemskaste, det mörkaste, det mest smärtsamma du kan tänka dig.
Så smärtsamt vackert...
Kent blev mitt sår. Och jag blöder ihjäl.
Jag vill bara fly från mig själv.
SKÄR BORT MIN OTILLRÄCKLIGHET!
Men jag är redan dömd. Allt var ett misstag.
Och glädjen fräts bort med thinner.
Aldrig förr har jag varit så nära att ge upp allt. Aldrig förr har det känts så lockande.
För jag har ingen lust med någonting alls längre.
Den lyckan som fanns. Åh, den lyckan...
Aldrig förr har en sån stor mängd lycka tunnats ut så snabbt. Trots att jag höll så hårt, för den lyckan var min.
Förstår du varför jag inte orkar le?
Ser du igenom händerna jag gömmer mitt ansikte i?
För jag har ingen lust med någonting alls längre.
Den lyckan som fanns. Åh, den lyckan...
Aldrig förr har en sån stor mängd lycka tunnats ut så snabbt. Trots att jag höll så hårt, för den lyckan var min.
Förstår du varför jag inte orkar le?
Ser du igenom händerna jag gömmer mitt ansikte i?
Åh, vad jag saknar Henrik.