LILLA MOLNTUSS.

Dagen därpå.

Igår såg jag bl.a Mando Diao, Mustasch, Maia Hirasawa (mys gånger trehundratolv upphöjt i åtta <3), Timo Räisänen och Ison och Fille.
Ison och Fille var bättre än förra gången.
De är roliga.
Jag blev konstig. Folk skrattade åt mig.
Någon klappar mig på huvudet och det visade sig vara Malin från min nya klass.
På väg till tåget hem grep någon tag i min arm och det visade sig vara Anton.
Sen såg vi någon vid busshållplatsen och det visade sig vara Astrid.
Sen ropade någon och det visade sig vara Astrids kompis.
Sen kom det två killar, den ena var väldigt väldigt glad.

Han visade sig vara väldigt väldigt väldigt full.
Men så är det väl.

Man måste visa sig vara något för att vara väldigt glad.

Allting var ju så bra.
Och sen gick jag 'hem'.

Diskussioner som bara får mig att vilja skrika och argument som bara är korkade, avdankade. Hot och sedan stänger jag dörren och tårarna bränner i mina ögon som svar.
Du behöver söka hjälp.
Håller andan och blundar det hårdaste jag kan, kniper ihop ansiktet så att det nästan gör ont och knyter nävarna.
Mitt tysta skrik som jag inte kan hålla inne.
Du behöver söka hjälp.

Och jag orkarorkarorkar inte mer.

Jag vet inte varför. Men jag såg en bild och blev så arg.
Stängde ner fönstret, till och med.

Jag vet inte om det var att du inte såg alls, eller att du inte ville se, eller vadfan det var.
Men det är försent nu, nästan helt säkert.

Du lämnade ett blanksteg i mitt liv och nu måste någon annan fylla det.



Nu ska jag sova och imorgon när jag sitter på tåget ska jag räkna i min nya mattebok. Bara för att jag vill vara duktig, för det har jag längtat efter.
Och min första lekton är fotografisk bild. I fyra timmar <3

Det är konstigt vad positiv jag känner mig, hur lätt jag tränger undan mina klump-i-bröstet-tankar. Det mesta är bra, och jag kan faktiskt se det.

Jag ser faktiskt fram emot skolan. Massor.
Det kommer att bli skitbra. Jag ska klara det här.
Jag ska sluta skjuta upp saker. På riktigt.




Sitter på plattan efter skolan och ritar, väntar på att Stefan ska dyka upp när jag får se någon jag tror att jag känner igen. Ganska övertygad men ändå smått osäker.
Ringer vederbörande.
Och visst fan är det Robbin :)

Ah, vad glad man kan bli. Fan vad jag hade saknat honom.
Tror vi satt på plattan i närmare tre timmar, och bara pratade. Skitmys.
Man känner sig så himla uppskattad när man är med honom, det är helt galet hur en person kan få en att må så bra. Bara sådär, genom att vara bredvid.

Mysmysmysmysmys <3

(och som sagt, jag skriver asdåligt när jag är glad. Ha överseende.)

På söndag åker jag hem till Stockholm igen, och sedan börjar skolan på torsdagen den 16e.
Sommaren kanske egentligen inte är slut riktigt än.

Eller, det vet jag att den inte är, kvar är ju Way out west på fredag och lördag. Redan imorgon åker jag till Göteborg. Det ska bli helt underbart att få andas stadsluft igen, det är ju på sådana ställen jag hör hemma.
Tre dagar med kompisar, musik, spårvagnar, frihet, storstadsliv...

Denna sommaren har inte varit så smärtsamt ensam som mina senaste somrar varit. Jag måste säga att jag är förvånad.
För liksom, vad har jag gjort annorlunda?
Okej, en orsak kan faktiskt vara att jag spenderat minre tid på Öland. Vilket i sin tur i och för sig berodde på en inte alls trevlig incident hemma hos pappa. Jag har gjort mitt bästa för att glömma vad som hände då, så jag är inte säker på när det inträffade. Men jag skulle tippa på ett par dagar efter skolan slutat.
Hursomhelst så kom vi inte iväg till Öland då mamma hade tänkt. Ja, eh... allt ont för något gott med sig, eller något sånt, right?

Sen så var det Pier Pressure med Sille och Cissi i början av juli. Den lyckan levde jag på ett tag, för fan vad kul vi hade där.

Åkt till Kalmar en del har jag också gjort, och lekt med Emmie och Julia & co <3
Och Emmaboda. Det var fan outstanding.
Och nästan bra fungerande internet! ^^
Och musik. Jävligt mycket musik.
OCH FLER TV-KANALER ÄN 1AN, 2AN OCH 4AN <333 Det måste ha dödat ett oerhört stort antal timmar, kanske inte det hälsosammaste sättet, men vafan...

Och. Jag har faktiskt tränat en del.
Långt ifrån så mycket som jag lovade mig själv att göra, och långt ifrån så mycket jag hade behövt. Men jag har tränat, och det har gått bra.
Desvärre är det för varmt för att fortsätta med det nu -.-'

~

Solen skiner, det är snorvarmt ute och vinden märks inte av överhuvudtaget, om det finns någon idag. Luften är på gränsen till kvav.
Jag sitter inne med dörren stängd, takfläkten snurrar och bladen speglas i den nersläckta mobilskärmen på bordet.
Klädd i seglarskor och klänning, vet inte riktigt varför för det är rätt onödigt. Jag ska ju inte någonstans, jag ska inte träffa någon alls idag.
Jag är helt ensam och kunde lika gärna ha behållt pyjamasen på hela dagen.

Blindsidelåt efter Blindsidelåt kommer ut ur högtalarna. Tittar ut genom fönstret precis bredvid mig, och ser att solen avtagit en aning. Himlen ovanför havet är ljusgrå och luddig, och jag får en känsla av att vilja sträcka mig fram och puffa på den.
Havet har för tillfället lagt sin djupblåa färg åt sidan, och antagit en mer blå-grå-streckad variant. Någon rör sig nere vid sjöbodarna, långt bort. 'Någon' förblir bara en någon,
Det blir tyst en liten sekund och sedan sätter högtalarna igång med att leverera Blindside's Roads. En helmysig och ovanligt fin låt, och den kunde inte ha kommit mer lägligt.

Jag tittar ut igen, tänker.
Låten ebbar ut och ersätts med en ny.
Jag har klarat mig bra denna sommaren.

'Jag klarar mig alltid' hade antagligen följt efter föregående mening, om jag hade skrivit det här för ett år sedan eller två.
Men jag har slutat inbilla mig såna saker nu.

Läste om Ett UFO gör entré. Igen.
Jag upphör aldrig att häpnas över Jonas skrivförmåga. Hans böcker är som en blandning av en rehabiliteringsguide för själen, en sanslös komedi, ett gripande drama, och den bästa lärobok om livet du kan få.
Men det de är allra mest är rena konstverk.

Den boken har lärt mig mycket. Alla Jonas böcker har lärt mig mer än jag tror att jag förstår.
De betyder mer än mycket annat.

Men den här gången var det annorlunda.
Jag kom fram till vad den boken hade gjort för mig om jag hade läst den för fem år sedan.



Jag var på gränsen till mobbad i mellanstadiet, värst var det i femman. Retad är inte rätt ord, snarare... 'utsatt'. Jag var någon att sucka åt, någon att skylla på, någon att undvika. Av den enkla anledningen att jag ifrågasatte.
Enligt dem var jag utom all räddning, bortom allt hopp på att någonsin nå upp till dem där de befann sig uppe på översta skafferihyllan.
Dömd till ett liv nere vid spishyllan, med kylskåpskalla känslor som vägrade försvinna.

Hade jag läst den boken då, så hade den gjort mig så stark.
Den hade gjort mig oövervinnerlig, jag hade kunnat bryta mig loss från deras skoningslösa hierarki som inte lämnade någon ifred. Den hade gjort mig stark nog att vända ryggen till det som så länge kontrollerat mig, hindrat mig från att leva på det sätt som barn egentligen ska.
Jag blev vuxen för tidigt, och helt i onödan.

Ingen i den åldern förtjänar att ständigt få höra att man inte duger.

Hade jag läst den boken hade jag förstått deras brist på rätt att göra det de gjorde,
Jag hade sett att de inte hade kunnat hindra mig, bara jag bestämt mig för att vända dem ryggen och sluta försöka anpassa mig. Om jag bara hade förstått...

Så länge som jag gick runt, så olycklig, och undrade vad jag gjorde för fel.
Jag såg inte, jag förstod aldrig att skammen aldrig var min.

Allt det där var ju egentligen så enkelt.
Om bara Jonas hade fått chansen att visa mig att jag faktiskt inte behövde leva efter deras IQ-befriade mallar, att jag hade kunnat upptäcka så mycket mer än den smärtsamma känslan av att inte räcka till, och allt som följde med den.
Jag visste ju att de hade fel, men jag hade inte vad som behövdes för att bryta mig loss. Men vem har det vid en sådan ålder?

Han hade kunnat få mig att inse så mycket, som egentligen var så självklart.
Jag hade kunnat skratta åt dem istället för att gråta över mig själv.




Visst, den boken är inte anpassad för elvaåringar.
Språket är inte anpassat, historien innehåller en onekligen stor mängd pubertetssnack (mestadels från den manliga sidan) och sex och boken är... djup. Stundvis på gränsen till mörk.

Det är svårt, även för mig själv, att veta ifall jag som elvaåring hade klarat av den boken, det är svårt att veta hur mycket jag hade förstått av den och vad jag skulle ha tyckt om den.
Jag måste också erkänna att det till och med är svårt att säga hurvida den ens hade kunnat göra något för mig, om jag hade läst den vid elva års ålder. Visst, jag var en av dem som låg alltid steget före sina jämnåriga; jag läste svårare böcker än någon annan elvaåring jag kände, och jag tänkte. Jag tänkte mycket.
Men när man är elva år så är man ändå liten.

Jag kan argumentera runt med mig själv hur länge som helst om hur mycket jag hade kunnat ta in av Ett UFO gör entré ifall jag hade läst den när jag var elva år och utsatt för gängregeringen och grupptrycket. Men det spelar faktiskt ingen roll, för jag vet att jag hade förstått det viktigaste av den; budskapet att vända ryggen åt det som sålänge styrde, men som faktiskt inte betyder något alls.
I boken så inser Juha plötsligt att han kan säga ifrån, och lämna alla som styrt och utnyttjat honom fullkomligt handfallna. Han lämnar dem alla bakom sig, glömmer dem, suddar ut varje spår. (Alla ni som har läst boken vet vilken del jag menar.)

Den boken hade räddat mig, även om jag kanske inte hade förstått hur just då.
Men den hade räddat mig.

Åh, tänk om någon bara hade satt den boken i händerna på mig när jag började femman, tänk hur annorlunda allt hade blivit. Tänk vad enkelt allt hade varit.
Jag önskar att alla barn/ungdomar/alla andra, som behandlas som jag behandlades av mina jämnåriga i mellanstadiet, läste Ett UFO gör entré. Det skulle hjälpa dem så himla mycket, det skulle ge dem chansen jag aldrig fick.
Skitsamma om ungen inte vill läsa, hade det varit min son/dotter hade jag nog nästan tvingat dem eller i alla fall gjort allt som stod i min makt för att förmå personen i fråga att läsa den.

Sålänge de hade fått slippa det jag gick igenom, så hade det varit värt det.



Nu ska jag skriva ett brev till Jordan.

I still wasn't kissed at sixteen,
and I still need a friend,