Be mig så går jag.
Det här har gnagt i mig någon vecka nu och jag känner att jag bara måste få ur mig det.
It's scary when people you thought you knew so well do, or say, something you never thought they would, and then they kind of turn out to be total strangers.
It's scary when people you thought you knew so well do, or say, something you never thought they would, and then they kind of turn out to be total strangers.
(visste inte hur jag skulle formulera den meningen på svenska, så ni får stå ut med engelska istället)
Jag har förlåtit så många gånger nu, och för samma sak hela tiden känns det som. Så nu sista tiden har jag förlåtit av ren vana. Bara sådär. Jag har blivit arg, fått hundögon som svar och sedan har orden 'det gör inget' hoppat ut ur min mun utan att jag tänkt vidare på det.
Sen när jag är ensam igen så hinner ilskan och besvikelsen ikapp mig. Och den här gången vill den inte lämna mig.
Det är mycket besvikelse nu också.
När man inser att ens kompis, eller överhuvudtaget någon som betyder något för en, inte litar på en, inte har lust att träffa en, eller har glömt bort en; kan man låta bli att känna sig sårad då?
Det kommer från så många håll. Och samtidigt.
Det är märkligt hur x antal av dem som betyder mest för mig är de som får mig att känna mig sådär totalt värdelös. Även fast jag vet med mig att jag verkligen ansträngt mig för deras skull. Även fast jag verkligen bryr mig, och visat att jag bryr mig.
Det är som en smäll på nosen.
Och den som står framför en har ett leende på läpparna och säger 'förlåt' direkt efter det har smällt.
Sen smäller det igen.
Och de ler och ler och ler.
Förlåt. Förlåt för fan, förlåt!
Jag är trött på väl genomtänkta ursäkter, jag vill inte ha fler smällar på nosen.
Är verkligen lite respekt och tillit så jävla mycket begärt?
Om jag stör, om ni inte vill ha mig nära.
Smit inte.
Säg bara till istället så går jag.
Den respekten tycker jag fan att jag kan kräva.
Sen när jag är ensam igen så hinner ilskan och besvikelsen ikapp mig. Och den här gången vill den inte lämna mig.
Det är mycket besvikelse nu också.
När man inser att ens kompis, eller överhuvudtaget någon som betyder något för en, inte litar på en, inte har lust att träffa en, eller har glömt bort en; kan man låta bli att känna sig sårad då?
Det kommer från så många håll. Och samtidigt.
Det är märkligt hur x antal av dem som betyder mest för mig är de som får mig att känna mig sådär totalt värdelös. Även fast jag vet med mig att jag verkligen ansträngt mig för deras skull. Även fast jag verkligen bryr mig, och visat att jag bryr mig.
Det är som en smäll på nosen.
Och den som står framför en har ett leende på läpparna och säger 'förlåt' direkt efter det har smällt.
Sen smäller det igen.
Och de ler och ler och ler.
Förlåt. Förlåt för fan, förlåt!
Jag är trött på väl genomtänkta ursäkter, jag vill inte ha fler smällar på nosen.
Är verkligen lite respekt och tillit så jävla mycket begärt?
Om jag stör, om ni inte vill ha mig nära.
Smit inte.
Säg bara till istället så går jag.
Den respekten tycker jag fan att jag kan kräva.
Kommentarer
Postat av: Amna
jag gillar din layout, verkligen. rätta färger :*
Postat av: Jordan
Oj vad jag kände igen mig.
Trackback