LILLA MOLNTUSS.

Min lillebror fyller år idag, och snart kommer mormor och morfar + kusinerna på mammas sida hit.
Jag bara hatar det.

Jag har 5 kusiner, och är äldst av alla. Den enda av mina kusiner som jag står ut med är Pontus, min fasters son. Han är ett år yngre än mig, har jävligt bra musiksmak, och jag tycker väldigt bra om honom.
Men resten... Hua. >_<

Jag hatar att umgås med min släkt. I alla fall dem på mammas sida.
På pappas sida finns farmor, och min faster. Och Pontus såklart då.

På mammas däremot...
Visst, jag har haft mormor och morfar runt mig väldigt mycket under min uppväxt, och jag tycker inte alls illa om dem. Tvärtom. Men de kan vara så... jobbiga. Man bara väntar på 'nämen-vad-har-du-gjort-med-håret'- utropen, och det känns nästan lite som att jag sårar dem där jag sitter med min tyska hårdrock i hörlurarna och det halvröda håret i ett enda rufs.
Så känner jag aldrig annars. Inte ens med farmor, när jag tänker efter.
Jag gillar farmor. Mycket. Hon liksom... accepterar saker, bara sådär. Det är så skönt.

Sen har vi kusinerna på mammas sida, alltså min morbrors barn. De som kommer hit snart.
Jag får migrän bara av att tänka på dem -.-

Tre stycken. Känns ofta som om de i själva verket är tio.
De är 13, 11 och 4 år. Och helt utan känsla för gränser.

"Vad är det häääär?" (Får jag ha sönder den här omtåliga saken?)
"Varför har du håret sådääär?" (Nä jag har aldrig funderat på att det kanske är för att du vill det.)
"Blir katten arg om man gör såhääär?" (Äh skitsamma, den är ju ändå bara som en leksak.)
"Varför har du en svart stjärna nedanför ögaaat?" (Inte heller för att du vill det, varför skulle det vara så?)
"Får jag kolla på dina skivooor?" (Får jag repa dina skivfodral?)

Såna frågor varvat med avgudan. Och så frågar de jämt hur gammal jag är ^^
Hahahaaaa. Helt underbart, jag älskar det!

De fattar liksom ingenting. De försöker inte ens fatta.
De tänker inte ens.

Man får bara lust att stoppa en strumpa i munnen på dem och binda fast dem vid varsin stol.