LILLA MOLNTUSS.

Imorse vaknade jag av lastbilens tut när den backade uppför vår uppfart.
Gick upp och tog katten med mig in på toaletten. Låste dörren och sjönk ner på golvet.

Satt där tyst och lyssnade. Väntade. Hörde dörren öppnas på nedervåningen, och sedan röster. Röster, röster, röster. De flesta kände jag inte ens igen. Vissa ringde små klockor, men jag brydde mig inte om att luska ut varifrån jag kände igen dem.
Orkade inte.
Brydde mig inte det minsta, faktiskt. Ville inte ha något med dem att göra i alla fall.

Katten, som tidigare oroligt vandrat runt i badrummet, lugnade sig tillslut och kröp upp i mitt knä. Jag borrade ner näsan djupt  i hans päls. Försökte gömma mig. Försökte bli liten och slippa undan rösterna som bara blev högre och högre.
Hade helst velat sitta där hela dagen för att slippa engagera mig i flytten. Men det funkar inte så, och det vet jag ju så väl. Ingen bryr sig om önsketänkande. Ingen tar hänsyn till vad man vill sålänge det inte är realistiskt.
Jag är ganska bra på att tänka realistiskt, men vid såna här tillfällen är det som att allt det försvinner, som att den delen av hjärnan bara kortsluts. Mina tankar läggs i nivå med en femårings.
 
 
 
 
Tillåt mig att fly någonstans. Där jag inte syns eller märks eller hörs, där jag inte behöver bry mig för en stund. Där ingenting är har något värde och där allt står stilla.