LILLA MOLNTUSS.

Mina första fem dagar hemma har förflutit ganska lugnt, med mycket musik (fastnat på Mew och Hawthorne Heights <3) och allmänt fixande lite överallt.Till exempel har mitt annars så pedantiskt ordningssamma rum sett ut som en ren katastrof, något jag började åtgärda direkt då jag kom innanför dörren.
Nåja, sålänge det går åt rätt håll är det okej ifall det tar lite tid att få ordning på det.

Jag tar allt lite som det kommer.
Det gör jag ju i och för sig nästan alltid, men just nu kanske lite mer än vanligt. Det känns bäst så.

I fredags kväll skulle många jag känner ner till Ängsholmsbadet och grilla, eller något. Åh vad bra, tänkte jag. Då går jag dit en stund och kramar lite på dem. Vi skulle ju ha så mycket att prata om när vi varit ifrån varandra hela sommaren.
När jag kom dit kände jag direkt att det var något som inte var som det varit förut. Något hade förändrats.
Förändringen satt i luften mellan dem och mig. Som en tjock, suddig vägg.

Jag vet inte precis vad det berodde på. Kanske var det faktumet att jag endast umgåtts med überintressanta människor under min vistelse i Göteborg, och att mina faktiskt inte så jätteintressanta kompisar blev ännu mer ointressanta jämför med dem jag träffade i där.

Alla kändes så... avlägsna. Så jävla långt bort.
Vi befann oss inte på samma våglängd. Vi förstod inte varandra.

Den tanke som kom upp i mitt huvud när jag reflekterade över det hela var "vi har växt ifrån varandra nu, vi har inga tankar gemensamt längre."

Frågan är bara vem som växt ifrån vem.

Jag orkade inte stanna längre än en halvtimme där med dem. Satte mig på cykeln och tog mig därifrån. Jag ville bara bort, bort, bort.

Cyklade under en befriande tystnad längs med de upplysta gatorna. Förbi rödljusen och övergångsställena. Över tågrälsen och under tunnlar. Träffade inte en enda människa på de 20 minuterna jag cyklade runt, påväg mot ingenstans alls.
Det är märkligt hur långt man hinner cykla på 20 minuter.

Jag älskar att cykla när det är mörkt, utan att ha något speciellt mål. Älskar känslan av frihet som det ger. Att se gatlyktorna brinna ikapp med stjärnorna och känna den svala nattluften i ansiktet. Veta att man för en gångs skull inte har några krav ställda på sig.
Det är nog bland det härligaste jag upplevt i mitt drygt 15-åriga liv.

Jag har en svag känsla av att vara övergiven.

Skulle lekt med Ema och Cassandra i stan igår, men det blev inget av det :/
Synd. Jag hade verkligen velat träffa henne.
Ringde en massa andra människor och frågade om de ville åka in till stan med mig, men hittade ingen som kunde (eller ville?). Det hela slutade med att jag åkte in med pappa. Min mobil har levt sitt egna lilla liv de senaste dagarna, så jag fick inte åka in själv på grund av att den är så opålitlig >.<

Jaja, det blev en ganska lyckad utflykt i alla fall. Jag inhandlade en lila-vit palestinasjal och lyckades få tag på två Red Hot Chili Peppers-affischer :) Brukar inte plocka ner affischer sådär när jag är i Stockholm, bara när jag är i mindre städer (Kalmar är ett mycket bra exempel ^^) Men jag kunde inte låta bli när jag såg dem. Mwah, vad snygga de är alltså <3 Tejp i kanterna och revor lite här och där, men de gör dem bara mer charmiga tycker jag.

Är jag ensam och övergiven?
Antagligen inte. Även fast det känns lite så just nu.