Memories made in the coldest winter.
Detta något är en någon och denna någon har egentligen funnits, gjort ett permanent och alldeles alldeles för djupt avtryck på mig och sedan varit tvungen att gå sin väg alldeles för tidigt. Jag väntar på att han ska återuppstå, att han ska komma tillbaka så att jag kan få möta honom igen och få älska honom färdigt. Det kommer inte vara han, såklart, och det vet jag och den vetskapen får jag leva med varje dag. Men jag väntar på att hitta någon som har ett element av honom i sig, något som kan påminna mig men samtidigt hjälpa mig glömma och hjälpa mig svälja min sorg.
Någonting i min tillvaro står ständigt still.
Jag vill inte ha någon jag kan leva med, jag vill ha någon jag inte kan leva utan.
Ändå vet jag ju hur komplex den situationen är. Hur farlig den är.
Att inget då kan vara enkelt i den här jävla världen.
Igen - jag känner igen mig i det här. Jag vet precis hur det känns, att förlora någon som man delat allt allt allt med, och som sedan helt oanat rycks ifrån en. Hur man längtar och inbillar sig att någon annan ska komma och ersätta det där tomrummet som bara tycks växa sig större och sörre för varje dag istället för att läka så som sår ska göra. Bli ett ärr, något som man kan leva med. Inte ett bottenlöst hål.
Och sedan - ett tillstånd av permanent stiltje. Hur allting tycks glida förbi som i oskärpa utan att framkalla några känslor alls. Och hur den här tomheten paradoxalt nog liksom övertar hela tillvaron, vars beståndsdelar utgörs av ingenting. Och allting. Ingenting blir allt, och allt blir ingenting.
Sjukt deppig kommentar. Ville egentligen bara säga att du har en förmåga att sätta ord på sådant som ofta är väldigt svårt att beskriva. Vackert.