brick by boring brick.
Stress, panikångest och bisarra mängder tårar varvas med små till medelstora doser förhoppningsfullhet, "världskärlek" och förväntan. Jag vet inte riktigt hur jag ska definera min tillvaro, inte ens om den är bättre eller sämre jämfört med tidigare. Nya inslag i vardagen har uppstått, inslag som är så himla fina och projicerar lycka och kärlek på mig men som ändå på något sätt förvärrar allt till tusen ibland. Varför är det alltid så krångligt?
Vissa saker är så himla mycket bättre nu.
Vissa saker sliter mig i stycken.
Vissa saker är fortfarande och kommer alltid vara ett hål i mig och det känns så jobbigt att inte veta hur jag ska dämpa allt det.
Men det rullar på. Hackigt, men ändå. Inom mig har jag liksom stannat upp för att försöka göra vägen fri från alla känslor och allt grus jag bär runt på som förut spytts ut i så stora mängder. Får inte låta allt det där stanna upp saker igen. Måste bli klar med skolan, sen får vi se vad som händer. Måste åstakomma något, måste komma vidare och inte bara trampa runt. Måste hitta ett sätt att orka.
Ännu har jag ärligt talat ingen aning om hur allt det här kommer sluta. Och det skrämmer mig.
Vissa saker är så himla mycket bättre nu.
Vissa saker sliter mig i stycken.
Vissa saker är fortfarande och kommer alltid vara ett hål i mig och det känns så jobbigt att inte veta hur jag ska dämpa allt det.
Men det rullar på. Hackigt, men ändå. Inom mig har jag liksom stannat upp för att försöka göra vägen fri från alla känslor och allt grus jag bär runt på som förut spytts ut i så stora mängder. Får inte låta allt det där stanna upp saker igen. Måste bli klar med skolan, sen får vi se vad som händer. Måste åstakomma något, måste komma vidare och inte bara trampa runt. Måste hitta ett sätt att orka.
Ännu har jag ärligt talat ingen aning om hur allt det här kommer sluta. Och det skrämmer mig.
Kommentarer
Trackback