LILLA MOLNTUSS.

Vi flyttar imorgon.
Hela mitt liv ska packas ner i banankartonger.

Undra hur många banankartonger som krävs för att rymma ett liv?
Undra hur lång tid det kommer ta innan jag slutar se det här huset, som jag bott i under 13 år, som hemma? Jag kommer känna mig hemlös till en början, det är jag säker på.
 
 
Packade ner mina gamla foton, och ur ett kuvert ramlade en gammal bild på dig och mig ut. Att döma på våra obekymrade ögon var det länge sen, innan vi började förstå. Att döma av datumet på baksidan är det nästan 7 år sedan.
Så länge. En lång tystnad har pågått mellan dig och mig. Jag är inte densamma som då, och jag vet att du inte är det heller. Ändå vet jag inte vad jag ska tro. Vet inte vad jag vill tro. Vet inte om jag vill ta reda på vem du har blivit. Vet inte om jag vågar se dig i ögonen efter alla dessa år.

Jag ville inte sakna dig. Ville inte glömma dig. Ville inte gråta...

Har du någonsin undrat vad som hände med alla våra minnen, på samma sätt som jag gör nu?
Har du någonsin sett upp mot den svarta himlen en klar och kall vinternatt, och undrat ifall jag just då haft blicken fäst på exakt samma stjärna som du?

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar?
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?

Du vet inget, för jag har inte berättat. Du har inte funnits i mitt liv de senaste fyra åren. Och skulle jag förklara allt för dig nu skulle jag bli tvungen att berätta om allt, precis allt som hänt sedan den dagen vi torkade varandras tårar på skolavslutningen för fyra år sedan.
Och jag vet inte ens om du skulle förstå. Jag vet inte om du skulle orka lyssna, vet inte om du ens skulle bry dig.
 
 
Förlåt mig. Åh, förlåt mig!
För du var värd så mycket mer. Du var värd att bli ihågkommen.
Och det glömde jag bort.

Men inget kan bli som förut nu. Och vi vet det båda två.
Kanske bara bäst att låta det vara. Bara låta det bli så som vi lovade varandra att det aldrig skulle bli.
Även fast det känns. För bästa kompisars löften är inte till för att brytas.