LILLA MOLNTUSS.

Torsdagen förra veckan, näst sista dagen på min prao på caféet inne i stan.

Gå till tunnelbanan.
Tunnelbanan.
Gå upp till tåget.
Killen som går en bit framför mig går exakt i takt med min musik. Magisk syn.
Tåget.

Jag vet inte varför, men den tågresan var så underbar.
Kanske berodde det på det där underbart gråa och dystra vädret som alltid gör mig så stämningsfull.
Kanske berodde det på att det var något speciellt i luften den dagen.

Åh, jag ville inte gå av det tåget. Jag ville inte gå hem.
Men jag gick av. En station för tidigt, med flit.
Bara för att få gå den där extra biten, sväva runt bland gruset på gatorna under den grå himlen.

Och där var det. Huset.
Det gamla femtiotalshuset som man inte riktigt är det första man lägger märke till när man går igenom villaområdet. Men när man väl ser det, så lägger man verkligen verkligen märke till det.
Det tog mig inte så länge att verkligen lägga märke till det. Och sen dess har det funnits någonstans i mitt bakhuvud.

I början av gatan som går genom hela området, där står det som en stor skugga med knivskarpa konturer.
Och nu står det tomt.

Den där torsdagen kom jag på mig själv med att stanna utanför det huset. Jag såg upp emot fönstrena, där de vita gardinerna var fördragna. Alla fönster utom ett, det största.
Mörkret lyste ut genom det, svart och klart. En stor och inbjudande tomhet fanns bakom glaset.
Man kunde verkligen se tystnaden där inne.

Vet inte hur länge jag stod så, och bara tittade. Längtade.
Allt var stilla, förutom tiden som bara flög förbi.