LILLA MOLNTUSS.

När jag var liten hade jag en bästa kompis. Hon hette Jessica. Jessica och jag gjorde allting tillsammans. Vi var oskiljaktiga. Ingen tvekan om saken, det var alltid hon och jag. Jag och hon. Vi.
Så lika, men ändå fruktansvärt olika.

Där den ena var, där var den andra i 99 fall utav 100. Vi lekte tillsammans, vi hade hemligheter tillsammans, vi grät, vi skrattade, vi sjöng, vi grubblade, vi delade allt. Ett tag tror jag till och med att vi hade likadana skor ^^

Jag var halvpedant och äventyrslysten. Jessica däremot, hon var lite mer försiktig och ganska slarvig. Jag tog alltid vi-är-bästa-kompisar-grejen på största allvar, vilket hon kanske inte alltid gjorde. Visst bråkade vi med varandra, det gjorde vi såklart. Bråken var få, men i regel stora. Och de slutade alltid i försoning.
Även fast vi var så små, dumma och ovetandes, så älskade vi varandra. Och vi var helt övertygade om att vi skulle vara bästaste kompisar för evigt. Varje gång jag kastade ett mynt i en lyckobrunn eller en källa var det precis vad jag önskade mig.
Jag önskar att jag och Jessica alltid kommer vara bästisar.

Men självklart blev det inte så.
Under mellanstadiet började vi långsamt glida ifrån varandra. Jessica började umgås mer och mer med tjejerna i det tuffa gänget, medans jag höll mig kvar på min kant. Det som förut hade varit vår kant.
Hur mycket jag än ville behålla det vi hade, allt det vi delade, kunde jag inte förmå mig att blanda mig med alla de där korkade bimbosarna. Men på något sätt accepterade jag att hon gjorde det. Vadå, hon var snygg och det var inte jag. Självklart platsade hon där, bland de mest populära, de mest eftertraktade, men det gjorde inte jag. Jag hade inte det som krävdes. Dessutom tänkte jag för mycket och brydde mig om skolan, till skillnad från resten. Självklart var det jag som skulle ta emot dagliga pikar om hur jag klädde mig och hur udda jag var, inte hon.

På min och hennes egna lilla kant hade bara vi platsat. Där hade det bara varit vi som dög. Men på den populära kanten dög bara hon.

När jag drygt fyra år senare tänker tillbaka på gruppbildningen som rådde i klass 5c inser jag hur absurt och sjukt det egentligen var. Det är läskigt att barn kan bete sig så mot varandra. Reglerna som man måste följa för att bli accepterad? jag fattar det inte.
Du är med, du är inte.
Jag fattar inte hur något sådant kan uppstå. Hur kan 11-åriga barn ställa sådana krav på varandra? Det är helt obegripligt för mig. Och det var det redan då, för fyra år sedan. Därför efterlevde jag aldrig reglerna. Därför blev jag dömd till att inte bli behandlad som en värdig. Jag var ingen, för jag valde att sticka ut. Jag var ingen, för jag vägrade anpassa mig. Jag var ingen, för jag vägrade vara som alla andra. Jag var ingen, för jag krävde respekt fastän jag inte efterlevde tuffa gängets regler.
Men jag tänkte minsann inte finna mig i att pojkarna såg efter vilken färg jag hade på mina trosor.
Istället för att se fånig ut och fnittra, precis som alla andra, slog jag till pojken i fråga. Sedan var det ingen som längre var intresserad av att se vad det var för färg på mina trosor.

Anledningen till att jag skriver allt det här är ett samtal jag och pappa hade för ett par dagar sedan. Av någon anledning började vi prata om skoltiden innan högstadiet, och Jessica kom upp. Vi pratade om vad vi hade hittat på tillsammans, och jag log vid tanken på alla minnen. Vi hade verkligen varit tajta.
"Ja-a ja" sa pappa. "Fast du var nog mer beroende av henne än vad hon var av dig."
Då slutade jag le.

För av någon anledning finns alla de där åren kvar i mig. Alla åren som vi lekte tillsammans, som vi hade hemligheter tillsammans. De åren då vi delade allt. De betyder fortfarande någonting. När pappa sa det där började jag undra om den tanken var överdriven.

Om någon frågar mig hur jag står ut med alla pikar och sneda blickar om min stil, svarar jag alltid att diskusar går bättre i motvind.

Fortfarande är jag en sådan som vägrar anpassa mig, även fast jag är långtifrån densamma som för fyra år sedan. När jag tänker efter har nog den tiden till stor del påverkat den jag är idag. För det var under den tiden som jag insåg hur någon som jag måste bära sig åt för att överleva i en värld som den här.

Diskusar går bättre i motvind. Och jag vägrar fortfarande finna mig i att pojkar ser efter vilken färg jag har på mina trosor.