Ett tyst telefonsamtal.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag mår jättedåligt.
Kanske är det vid såna här tillfällen jag behöver skriva. Då allt är skit, då jag behöver någon att berätta för och en axel att gråta ut på, men då det inte finns någon.
Här finns ingen som ser.
Ingen som orkar. Ingen som vill.
Men just nu...
Jag har inget att skriva. Eller jo, det har jag. Men...
Jag fullkomligt hatar att tycka synd om mig själv, men just nu erkänner jag att jag inte kan låta bli.
Dock är det framför allt somliga andra jag tycker synd om at the moment. Och det är främst det som får mig att må så fruktansvärt. Jag är långt, långt ifrån alla.
Det blev jag verkligen medveten om idag när jag ringde Paula.
Ska inte gå in på varför hon mådde som hon gjorde, det är faktiskt ganska irrelevant här.
Vi sa vädigt lite faktiskt, om man tänker på hur länge vi hade varandra på linjen. Men jag hörde verkligen på hennes röst hur ledsen hon var, hur mycket hon led.
Och jag lovar, jag led minst lika mycket.
Åh, så fruktansvärt hjälplös och liten jag kände mig då!
Paula hade ingen som kunde krama henne, ingen som kunde sitta där brevid henne och trösta.
Och jag befann mig 60 mil ifrån henne.
Visst, jag har ingen som kan krama eller trösta mig här heller, men det känns faktiskt inte lika viktigt. Jag skulle må tusen gånger bättre ifall jag visste att Paula och alla de andra ledsna vännerna jag har mådde bra.
Jag?
Jag vill bara hem...