LILLA MOLNTUSS.

Två av de bästa dagarna, hittils, på hela sommaren har just förflutit.
Jag och Pontus (kusin) hälsade på farmor i Kalmar de två dagarna. Kalmar är en så liten stad, oerhört speciell och charmig på sitt egna lilla vis. Och jag har inte låta bli att älska den. Speciellt när man går hem genom staden klockan tio på kvällen, precis när solen är på väg ner, med en bunt Thåström-planscher i famnen. 

 Har ingen aning om hur vi kom på det där med planscherna, det började väl med att jag sa att de var fina, mest för mig själv. Pontus sa "men ta en då, vi är ju för fan i Kalmar och inte i Stockholm nu!"
Och det gjorde jag. Jag tog ner första bästa, den satt på en anslagstavla en liten bit från torget. Den gick sönder rätt rejält i kanterna, eftersom någon pappskalle fått för sig att häfta upp den med minst fem häftklamrar i varje hörn. Men en Thåström-plansch var det.
"Äh, vafan" sa Pontus lagom när jag fått ner den. "Ta en lite snyggare. Därborta sitter en till."
Vi plockade ner den. Och nästa vi fick syn på. Och nästa. Och nästa.
Tillslut stod vi med sju Thåström-planscher i händerna. Lyckligt fnissande bestämde vi oss för att kvällen nog inte kunde bli så mycket bättre, så vi började gå hemåt.
Vid farmors port kom vi på en liten hake.
Hur skulle vi förklara det här?

Jag har inte skrattat så mycket på länge, länge. Hela läget var bara så komiskt, och dessutom var jag trött. Allt var som gjort för att jag skulle tappa fattningen.
Men åh, vad skulle vi säga?

"Eh, hej farmor. Det stod en människa och delade ut planscher på torget, så vi tog ett gäng."
Nope. Ingen skulle ställa sig och dela ut planscher med häftstift eller tejp i hörnen.

"Det var en kille som sa att man fick ta ner dem."
Nej. Aldrig att hon går på nåt så dumt.

"Vi hittade dem i en container."
Hmm....  yäpp. Skulle kunna gå. Värt att testas, då det var det bästa vi kunde komma på.
Och funkade gjorde det, trots våra skrattanfall som blev galnare allt eftersom natten kröp sig på.
Den kvällen somnade jag med tanken på att i hallen låg sju stycken Thåström-planscher. Den kvällen var jag lycklig.

Nästa dag åkte jag hem. Då var jag inte lycklig. För då påminndes jag om hur mycket jag saknar en massa folk.
Dessutom är jag förbannad på Paulas mormor.
För hon har sett till så att jag inte får bo hos Paula när jag ska till Göteborg. Hon är halvsenil och jäkligt envis, och vill under inga som helst omständigheter ha mig tillsammans med Paula i deras sommarstuga. Paulas mamma tyckte att det var helt okej, men det påverkade ingenting. Sommarstugans portar är stängda för mig.
Jag ska ringa Anna idag, och fråga om hon hört med sina frälds ifall jag kan bo hos henne istället. Hoppas hoppas hoppas.

Palestinasjal. Kakmonstertröja. Nedklottrade skor.

Jag saknar Anna.