LILLA MOLNTUSS.

Vad är kärlek värd när den inte är besvarad?
Man säger att all kärlek är vacker, men gäller det också obesvarad, olycklig kärlek som river och klöser och sårar? För mig låter det orimligt. Totalt jälva sinnessjukt, rent ut sagt.

Kärleken gör mig rädd. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för att låta någon komma åt mitt inre. Jag är rädd för att bli beroende av någon, bygga upp hela min värld runt någon för att sedan finna mig själv ensam, förstörd och fallandes när denna värld rasar samman. För när denna någon försvinner ur världen jag byggt upp, försvinner också världen. Då står jag där utan någonting. Tom, misslyckad. Eller ja, mer misslyckad än vanligt.

Ändå blir jag kär. Ändå lovar jag mig själv gång på gång att det aldrig mer ska hända igen. Ändå sviker jag mig själv, för det händer igen. Likt förbannad händer det igen, och jag glömmer genast alla löften gjorda till den Lina som grät och som frös och som inte ville leva. Den Lina som hatade kärleken över allt annat, som förstod att den förorsakade mer olycka än glädje.
Efteråt, när förnuftet återvänder, frågar jag alltid mig själv vart den Linan springer och gömmer sig så fort förälskelsen kommer, varför hon inte kan stanna och bespara mig ännu en rispa på mitt hjärta.
Kanske är hon också rädd.

Den obesvarade kärleken är inte vacker. Den är en vedervärdig tjuv som bestjäl människor på tårar. Den är en förbannelse för de som inte är värda riktig kärlek, those who love never wanted.
But they took it anyway.

Ändå är kärleken något så stort att jag inte helt vill utesluta det ur mitt liv. För det skulle nog inte ens jag klara av.


Men jag är rädd. Likt förbannat är jag rädd.