Bära eller brista.
Pärlorna smattrade mot golvet. Tumult uppstod.
Tumult uppstod i mitt huvud.
Livet kan liknas mycket vid ett armband gjort av svart, dubbelvikt sytråd och plastpärlor i olika färger.
Tråden kan brista.
Livet kan brista precis lika lätt. Precis lika plötsligt.
Åh, brustna hjärtan och trötta leder. Vart tog stoltheten vägen? Ner på golvet, tillsammans med pärlorna?
Pärlarmbandet brister, och likaså gör livet. Har du tur hittar du alla pärlorna igen. Eller så gör du det inte. Då får du köpa nya.
Om du har råd.
Men även om du nu hittar alla pärlorna, och plockar upp dem från golvet, så kan du aldrig återskapa precis samma pärlarmband. Du kan aldrig trä på pärlorna i precis samma ordning som förut.
Livet är som ett pärlarmband.
Går det sönder kan du aldrig återskapa det till precis detsamma som förut. Med de gamla pärlorna, och kanske några nya, kan du däremot skapa ett nytt.
Kanske bättre.
Kanske sämre.
Kanske likt det förra.
Men aldrig likadant som förut.
Men argh, vad helt underbart skrivet. Vilken känsla!
Jag saknar dig.
Så fint du skriver sötobarn.
Mitt armband gick också sönder för några dagar sen o_O Det du hade gjort, jag trädde om det men nu är det inte lika speciellt längre
Emmie, oj o.O Kind of spooky att de går sönder ungefär samtidigt.
Magic, or what?
Nästa gång vi träffas får du trä om mitt, så att det blir sådär... så mycket som förut som möjligt. Du vet, sådär "Det är Emmi" :)
Allt det jag ville skriva blir meningslöst när alla andra redan berättat det för dig.
Du skriver alldeles för bra. Allting som finns skulle du kunna beskriva sådär helt klockrent. Jag kna inte ens säga till dig hur bra du är :( Cant find the words liksom
Att läsa din blogg gör en nästan sugen på att börja skriva vackert i sin egen blogg. Men bara nästan. (: