En dröm.
En av mina bästa vänner, Paula, var död. Det var begravning. Jag stod längst fram i en kyrka med kinderna varma av tårar. Jag läste upp en dikt, jag minns fortfarande vartenda ord så väl.
well, maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you,
you never would have died.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
to bring you back again.
Det kunde bara vara en dröm.
Ingen präst, ingen musik, inga andra tal förutom min dikt. Allt var så... konstigt.
I nästa stund var jag med Henrik på kyrkogården. Jag stod och tittade ner på Paulas svarta kista i gropen framför gravstenen. På den låg blommor och kort från människorna som varit inne i kyrkan.
Henrik gick en bit bort och jag satte mig på huk med ena handen som stöd på den gräsbevuxta marken. Sorgen jag kände var så enorm att jag inte visste vad jag skulle göra. Tårarna rann och blev till pärlor på kistan.
Jag böjde mig framåt och la en vit ros på kistan. Den luktade av min hårspray, den Paula hade tyckt luktat så gott. Och jag hade aldrig förstått varför, för enligt mig luktade den hemskt.
Tillsammans med rosen la jag också ett av mina armband, ett sånt med färgglada pärlor i form av nallar, hjärtan, stjärnor, hästar och delfiner m.m. Ni vet såna man missbrukade när man var liten och gick på dagis.
Jag var helt tom, men ändå full av en sån värkande sorg att jag inte visste vad jag skulle göra av mig. Ett skrik kom innifrån mitt inre, men var så kraftfullt att det inte gjorde sig hört.
Jag tittade åt sidan, och där satt Anton. Den svarta luggen döljde delvis det tårdränkta ansiktet. Han lyfte på huvudet, och när hans ögon mötte mina...
I hans ögon såg jag en obeskrivlig smärta. Åh, den synen. Den vill inte lämna min näthinna, den plågar mig fortfarande.
Anton sjönk gråtande ihop i min famn och jag vaggade honom en stund i mina armar. Jag tittade upp mot himlen, väntade på ett tecken från tystnaden. Anton grät, åh vad han grät. Som ett ensamt barn grät han, som ett ensamt barn som visste att han inte hade någonting kvar längre.
Jag reste mig, lämnade Anton ensam stirrandes ner på Paulas kista. Vid en bänk längre bort på kyrkogården möttes jag av Henriks famn.
Åh, så jag grät. Och fullkomligt skrek av gråt.
Det kändes som att jag hade försvunnit ut i intet med den gråten, om han inte hade hållt i mig.
Och då kom regnet.
Som en renande kaskad av pilar störtade det från himlen.
Ena sekunden var allt kristallklart, alla konturer så tydliga. Nästa sekund försvann det.
Och jag vaknade upp...
På engelskalektionen idag minndes jag dikten, och skrev ner den. Vet inte om jag ska lämna den till läraren.
Det var trots allt bara en dröm?
Bara en dröm..?
Såna drömmar är jäkligt läskiga, även fast jag inte varit med om någon riktigt så hemsk dröm.
Förövrigt är du jäkligt duktig på att skriva och jag blev massa tårögd av texten. ._.'
Mitt i allt det jobbiga, Pimpim, tycker jag att du ska läsa en bok som heter Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (tänker alltid på Håkan när jag hör den titeln), av Gunnar Ardelius. Den gjorde mig glad efter två sidor.
Eller kanske blir jag mest ledsen av boken. Ibland är det så, att man blir så glad att man blir ledsen eller så ledsen att man blir glad och sen minns man inte vilket humör man egentligen är på.
[And anytime it rains she feels a lot better, and that's all that really matters to me
JAg blir sorgsen när jag läser detta =/ Drömmar är aldrig det man vill dom ska vara, men det är hemskt när drömmarna i sig är något man inte ens vill ha med att göra.
._.
Visste ju inte att det var så rörande när jag började läsa så dum som jag var passade jag på nu på programmeringslektionen.
Rörde mig till tårar faktiskt.
Glad om jag kan finnas där för dig att hålla dig när det behövs.
älska dikten