För att kyla inte sviker.
Var bara tvungen att få höra regnet.
Men det är november ute nu. Och november tog sig in igenom mitt öppna fönster och...
Men om jag inte kan få värme, ge mig kyla.
Om jag inte har en varm famn att krypa ihop i, låt mig omsvepas av en kall novembervind.
Jag har fönstret öppet. I väntan på något. I hopp om något.
Något.
Något annat än det här.
Hejjagharknappttränatpåtreveckor.
Imorse vågade jag inte ställa mig på vågen.
Sjönk ner på golvet och började gråta. Moget.
Som sagt. Ljuset får finna sig slaget, mörkret är alltid där först.
Och det känns så DUMT att skriva saker som att 'jag-är-den-varma-famnen' och sånt för jag veet att det inte är det du vill ha. Och sedan har jag inte varit världens bästa vän på sistone (hahahaha, jag skyller på piller!) och så liksom. Jaa.
Alltså, jag vågar inte riktigt krypa nära dig för jag vet att om jag hittar något hemskt så kommer jag inte kunna trösta och göra dig glad, för jag är så jävla puckad och glad att jag inte fattar saker längre.
Och gerej, du är liksom underbart vacker och vikt är bara till för att få folk att må illa. :D
Och du är underbar. Och du räddar mig när ingen annan vill. Tack och hej, sämsta bloggkommentaren EVER! Ge mig pris eller något... Piltre.
Jag hade hoppats på något.
/me knarkar Hurricance och Gårdakvarnar och skit alldeles för mycket för att kunna tänka på dig och inget annat.