LILLA MOLNTUSS.

Det har varit en helt okej dag idag, faktiskt.

Början av dagen var jag väl ganska... nollställd. Varken happyface eller emo.
Hade världens jobbigaste och mest irriterande diskussion med Anton idag på slöjden, om kategorisering av personligheter. Han kallade mig envist för en "riktig poppare" och då blev jag arg, faktiskt. Åh, även fast han är en av mina bästa kompisar så står jag inte ut med honom när han är sådär. Hela diskussionen igenom var han ganska så barnslig och smådryg. Men jaja, det var bara en diskussion i mängden, lik de flesta andra så avslutar man den och är inte fientliga mot varandra när den är över.

Fick tillbaka mitt matteprov idag, ett poäng ifrån alla rätt :) Det muntrade upp mig lite.
Och jag är nästan klar med bildarbetet nu. Målade klart akvarellbilden idag, så det enda som är kvar är linoleumtrycket och de små lapparna med låttexter som ska agera beskrivningar till mina såkallade konstverk.
"Ujujuj så poetiskt då" var Olles kommentar när han fick nys om min idé och läste ett av låtcitaten.
Men jo, faktiskt. Jag är poetisk av mig.

Jag har äntligen gjort det. Jag har äntligen slutat knäcka mina fingrar.
Jag har skitont i dem nu, för jag har inte knäckt dem på fyra dagar. Så de är jättestela och... usch. Dessutom stukade jag lillfingret på träningen idag.
Men jag är duktig :)
Måste sluta knäcka min nacke också. Trots att jag vet att det är massa farligt så fortsätter jag att knäcka den hela tiden. Det är läskigt att inse hur stor ovana det blivit, hur beroende jag faktiskt är av det. Försökte sluta med att knäcka nacken för ett tag sen, men det gjorde mig jättestressad och nervös för allting.
Jag måste komma på ett sätt att lägga av med det, innan nacken går sönder och huvudet trillar av.

Men i alla fall...


Just nu känns det så tomt här.
Jag vill ha någon här som tar den tomheten i sin hand och kramar hårt, hårt. Förintar den en gång för alla, gör den till stjärndamm.
Jag vill ha någon här som kramar mig och ler mot mig så att jag tinar upp. Någon som tittar mig i ögonen och ler och rufsar mig i håret och säger att allt är bra. Någon som rufsar mig i håret sådär som Elin gör...


Åh, jag hatar saknaden som alltid ska göra sig påmind.