LILLA MOLNTUSS.

Jag är så lugn nu. Vet inte om jag gillar det.

Även fast inspirationen och nyskapandet frodas i mitt huvud så är jag lugn. Eller ja, fridfull kanske man borde säga.
Hm... Att säga mitt namn och ordet "fridfull" i samma mening skulle inte låta rätt ^^
Men jo, så är det.
Det är nog bara tillfälligt. Precis som allt annat.

Hm. Eller så är jag bara tom på känslor. Så skulle det mycket väl kunna vara, det är ofta känslorna som rör till.
Men jag har en massa känslor under huden. När jag väl tittar efter, lyfter på känslan högst upp ser jag alla de andra.
Åjo. De finns. Nog finns de där alltid. Det märks så väl när jag börjar skriva, då kommer de fram och går igenom mina fingrar. Ut till tangentbordet. Blir till svarta bokstäver på den vita skärmen.
De blir till svart som inte reflekterar något ljus. Det du egentligen ser när du läser är allt det vita som är runtomkring. Om det nu hade varit så väl att den här texten hade varit svart, men det är den ju faktiskt inte.
Den är grå.

HAHAHAHA.


Känslorna går ut genom mina fingrar och blir till svart eller grått eller det vita som är runtomkring. Blir lästa av folk som nog inte förstår det budskap de förmedlar. Jag är nog inte ens själv säker på vad det är för budskap. Det är nog inget. Bara svammel. Meningslös shit som ingen ändå orkar läsa. Varför? frågar jag mig själv varje gång. Vad vill jag med det här?
Jomen det är skönt att skriva. Och dessutom får det mig att glömma bort att jag är sugen på en varm chokladmuffins.

Blogg är det sättet att skriva som jag trivs bäst med. Sätter jag mig med en vanlig blyertspenna och ett randat papper får jag inte ner ett ord nuförtiden. Tvärnit direkt. Det tar bara emot.

Jag antar att mina fingrar är så fulla av känslor att de inte klarar av att använda pennan.
Och det vita pappret är för vackert för att bli förstört av mina försök till att berätta saker som andra lyckats säga så många gånger bättre.
Det är väl därför jag endast lyckas åstakomma något genom ett tangentbord och en datorskärm. Eller åstakomma och åstakomma... Man kan inte säga att jag åstakommit något när ordet "svammel" blir förnedrat av att jag använder det för att beskriva det jag håller på med.
Det är väl därför ingen orkar läsa.
De begriper ändå inte, och det är inget jag alls klandrar dem för. Den som begriper minst är ju jag själv.

Det är väl därför min text är grå.

Måste avsluta med att citera en visdomens kvinna (jag själv då alltså, för er sega satar som inte förstod det):
"Det är nog bara tillfälligt."

Huhuhu. Jag förtjänar pris för min träffsäkerhet när det gäller förutsägelser.
Men förlåt. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag alltid har rätt.