Vi var alla en gång små.
Sitter och lyssnar på Kill Hannah. Stämningsmusik som bara får känslor att slå och spränga bakom revbenen.
Då plötsligt slår det mig. En sådan fruktansvärt oviktig självklarhet som jag bara inte tänkt närmare på förut.
När jag skriver om min sinnesstämning. Om känslorna i min bröstkorg.
De bestäms av musiken jag lyssnar på för tillfället, miljön och omständigheterna jag befinner mig i, hur jag mår, hur jag vaknade på morgonen, vad som försigår i mitt huvud, vem som ringde eller inte ringde, om jag lyckades med biologiprovet, hur kallt golvet känns mot mina bara fötter...
Ja, det som finns och hörs och märks och syns och inte syns.
Och om någon annan läser det jag skrev precis när min sinnerssämning var på ett visst sätt kan aldrig uppleva det på samma sätt. Känna sig in i det jag skriver, känna samma känslor i bröstkorgen. Det skulle nog vara omöjligt utan samma omständigheter. Samma misslyckade eller lyckade biologiprov. Samma telefonsamtal eller äckligt tysta telefon. Samma kalla fötter.
Samma musik. Framför allt inte utan samma musik.
Det är så synd, faktiskt.
För meningen med att skriva är väl att andra ska kunna känna sig in i just den situationen eller sinnesstämningen man skriver om? Är det inte det man vill uppnå om man som författare till exempel skriver en bok? Är det inte det man tänker på? Att förmedla det man känner så tydligt som möjligt?
Haha, det låter jättelöjligt nu när jag väl inser vad det är jag skriver. Onödigt alltihopa. Så jävla onödigt.
Men jag kunde inte låta bli. Ni får väl se hur löjlig jag är då.
Många gånger kanske folk som läser det jag skriver tänker att de känner precis det jag beskrivit med just den texten, den sinnesstämning jag försökt att beskriva just då.
Men jag har insett att det nog är omöjligt.
Och sen tänker jag att det ändå kanske inte gör så mycket. Om någon kan tycka om att läsa det jag skriver för att de kan känna igen sig i det är det väl ganska fantastiskt som det är.
Dock hoppas jag för alla andras skull att jag är ensam om att känna som jag gör ibland.
Det låter lite som du-är-glad-om-du-inte-har-det-lika-jävligt-som-jag, men så menar jag inte.
Det är nog bara jag som fattar vad jag menar. Om ens det.
KILL HANNAH <3Då plötsligt slår det mig. En sådan fruktansvärt oviktig självklarhet som jag bara inte tänkt närmare på förut.
När jag skriver om min sinnesstämning. Om känslorna i min bröstkorg.
De bestäms av musiken jag lyssnar på för tillfället, miljön och omständigheterna jag befinner mig i, hur jag mår, hur jag vaknade på morgonen, vad som försigår i mitt huvud, vem som ringde eller inte ringde, om jag lyckades med biologiprovet, hur kallt golvet känns mot mina bara fötter...
Ja, det som finns och hörs och märks och syns och inte syns.
Och om någon annan läser det jag skrev precis när min sinnerssämning var på ett visst sätt kan aldrig uppleva det på samma sätt. Känna sig in i det jag skriver, känna samma känslor i bröstkorgen. Det skulle nog vara omöjligt utan samma omständigheter. Samma misslyckade eller lyckade biologiprov. Samma telefonsamtal eller äckligt tysta telefon. Samma kalla fötter.
Samma musik. Framför allt inte utan samma musik.
Det är så synd, faktiskt.
För meningen med att skriva är väl att andra ska kunna känna sig in i just den situationen eller sinnesstämningen man skriver om? Är det inte det man vill uppnå om man som författare till exempel skriver en bok? Är det inte det man tänker på? Att förmedla det man känner så tydligt som möjligt?
Haha, det låter jättelöjligt nu när jag väl inser vad det är jag skriver. Onödigt alltihopa. Så jävla onödigt.
Men jag kunde inte låta bli. Ni får väl se hur löjlig jag är då.
Många gånger kanske folk som läser det jag skriver tänker att de känner precis det jag beskrivit med just den texten, den sinnesstämning jag försökt att beskriva just då.
Men jag har insett att det nog är omöjligt.
Och sen tänker jag att det ändå kanske inte gör så mycket. Om någon kan tycka om att läsa det jag skriver för att de kan känna igen sig i det är det väl ganska fantastiskt som det är.
Dock hoppas jag för alla andras skull att jag är ensam om att känna som jag gör ibland.
Det låter lite som du-är-glad-om-du-inte-har-det-lika-jävligt-som-jag, men så menar jag inte.
Det är nog bara jag som fattar vad jag menar. Om ens det.
Kommentarer
Postat av: Jordan
Konsten är inte att få folk att förstå vad du känner, utan att kunna få dem att tolka det till en egen känsla eller upplevelse. Då når man inte bara dem som någon gång känt som du, utan många fler.
Postat av: Anonym
Kommer allt du känner ifrån bröstkorgen? :o
Postat av: Loppan
Såklart inte.
Men de kändes som mest där just då.
Postat av: Julia (mental)
Jag har med tänkt så, det är därför det nästan är lite dumt med en blogg. För oftast så är ju ens sinnesstämning inte så värst positiv när man behöver skriva. Och då får ju folk som känner en ganska mycket genom att läsa ens blogg, helt fel intryck av en? För man är ju kanske inte alls sådan jämt, utan just när man skriver. Så det är ju.. Man kan inte förklara samma sak vid något annat tillfälle liksom. Eller ja..
Hihi^^
Trackback