LILLA MOLNTUSS.

Känner faktiskt inte för att skriva, men måste göra det ändå. Jag vet med mig att jag behöver det.
Lite småkonstig känsla, men jag litar på den.

Senaste två veckorna har jag befunnit mig i en riktigt, riktigt hemsk period. En sån där period när man bara vill komma undan och låsa in sig någonstans och göra ingenting, för att undvika att saker blir mer fel än vad de redan är. För att få vila ut medans man väntar på att livet ska ordna upp sig framför en, så man slipper stå där sedan med en massa hårt knutna knutar att lösa upp innan man fortsätter. Jag menar inte att man inte vill möta problemen, som alldeles säkert kommer finnas därframme. Nej, det menar jag inte. Jag menar mer att man vill låta saker och ting lugna ner sig, innan man tar tag i dem. Åh, det är så svårt att förklara...
Man vill försvinna för ett tag, för att sedan vakna upp i det bättre.
Mera tid. Mera tid att tänka efter och hinna ta det där extra andetaget som är så viktigt.

Men det går inte.

För livet funkar inte så. Ingenting väntar på dig. Om du faller måste du själv ta ansvar för att ställa dig upp och springa ikapp det som passerat dig. Bäst att försöka hålla sig kvar på benen och hålla blicken fäst lång där borta dit man ska. Precis som man får lära sig att göra när man åker skridskor.

Men allting faller. Förr eller senare faller allt. Det har Jonas Gardell lärt mig.


När allting bara rasar och jag inte orkar mer, när jag upptäcker att jag inte har någonstans att ta vägen, det är då jag önskar att jag hade någon att gömma mig hos. Någon som värmer mig och lägger en hand över mina ögon så att jag slipper såras av verkligheten.
Men det är inget annat än en avlägsen dröm som bestämt utplånas av den smärtsamma verkligheten, som när man blåser ut ett stearinljus och lämnar endast röken kvar.
Och den röken lever jag på.

Julia frågade efter sin Romeo.
Jag frågar efter min Wonderwall.