Orkar inte bry mig längre.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, faktiskt. Finner inga ord som kan beskriva den här dagen på ett bra sätt. "Extrem" kanske möjligtvis skulle passa. Jag kan i alla fall inte komma på något bättre.
Sov jättedåligt igår natt, låg länge vaken och tänkte på lite ditt och datt.
När jag väl somnat vaknade jag tre-fyra gånger under natten av ljud utanför mitt fönster. Konstigt, för det brukar annars inte vara något som stör mig.
Jag brukar alltid ha fönstret öppet på natten, för att det blir så skönt i mitt rum då och för att jag älskar att somna till ljudet av regn som trummar mot takpannorna.
Det regnar nästan varje natt nu <3
När jag vaknade var jag trött, men inte jättetrött faktiskt. Skönt.
Men när jag skulle gå ner för trappan...
Aj.
Träningsvärk >_<
Var ute och sprang i söndags, för första gången efter min tre veckor långa förkylning. Fyfan. Jag är verkligen inte van vid att ha dålig kondition. Och jag bara hatar det.
Ah. jag hatar engelska just nu.
Arbetet vi håller på med kan verkligen, verkligen dö. Det finns ingen som helst vettig mening med det, och jag förstår inte vad det är vår lärare tror att vi ska få ut av att göra det. Allt är bara så dumt och onödigt.
Det ska vara klart nästa vecka, och jag har knappt kommit nån vart. Får ångest bara av att tänka på det.
Dessutom har vi fysikprov på fredag. Och jag måste verkligen plugga massor till det.
Plus att vi har SO-prov nästa vecka.
Och en massa mer.
Hej stress.
Jaja, jag fick i alla fall lite gjort på engelskan idag. Det känns ganska bra ^^
Tills jag börjar tänka på hur mycket jag har kvar...
Sista lektionen får jag veta att imorgon ska vi springa 2,5 km på tid.
Nej. Nej nej nej.
Jag har precis varit sjuk i tre veckor. Tre. Veckor. Dessutom har jag världens träningsvärk. No way att jag kommer kunna prestera något överhuvudtaget imorgon. No way att jag kommer kunna springa på de där 11 minuterna och 10 sekunderna som jag brukar kunna. No way att jag kommer lyckas så bra som jag vill.
Men jag orkar inte annat än sucka lite åt det. Jag får väl springa någon annan gång, och be pappa ta tid eller något.
Lite matt går jag ut på cykelparkeringen, följd av Elina (papercuts), för att hämta min cykel och ta mig till biblioteket.
Ingen cykel.
Nej. Nej nej nej.
Jag kunde inget annat göra än att sätta mig ner och skratta åt alltihopa. Bara för att jag inte orkade göra annat, bara för att jag inte orkade med det mera. Det var bara för mycket, allting.
När ska man sluta orka bry sig?
Sov jättedåligt igår natt, låg länge vaken och tänkte på lite ditt och datt.
När jag väl somnat vaknade jag tre-fyra gånger under natten av ljud utanför mitt fönster. Konstigt, för det brukar annars inte vara något som stör mig.
Jag brukar alltid ha fönstret öppet på natten, för att det blir så skönt i mitt rum då och för att jag älskar att somna till ljudet av regn som trummar mot takpannorna.
Det regnar nästan varje natt nu <3
När jag vaknade var jag trött, men inte jättetrött faktiskt. Skönt.
Men när jag skulle gå ner för trappan...
Aj.
Träningsvärk >_<
Var ute och sprang i söndags, för första gången efter min tre veckor långa förkylning. Fyfan. Jag är verkligen inte van vid att ha dålig kondition. Och jag bara hatar det.
Ah. jag hatar engelska just nu.
Arbetet vi håller på med kan verkligen, verkligen dö. Det finns ingen som helst vettig mening med det, och jag förstår inte vad det är vår lärare tror att vi ska få ut av att göra det. Allt är bara så dumt och onödigt.
Det ska vara klart nästa vecka, och jag har knappt kommit nån vart. Får ångest bara av att tänka på det.
Dessutom har vi fysikprov på fredag. Och jag måste verkligen plugga massor till det.
Plus att vi har SO-prov nästa vecka.
Och en massa mer.
Hej stress.
Jaja, jag fick i alla fall lite gjort på engelskan idag. Det känns ganska bra ^^
Tills jag börjar tänka på hur mycket jag har kvar...
Sista lektionen får jag veta att imorgon ska vi springa 2,5 km på tid.
Nej. Nej nej nej.
Jag har precis varit sjuk i tre veckor. Tre. Veckor. Dessutom har jag världens träningsvärk. No way att jag kommer kunna prestera något överhuvudtaget imorgon. No way att jag kommer kunna springa på de där 11 minuterna och 10 sekunderna som jag brukar kunna. No way att jag kommer lyckas så bra som jag vill.
Men jag orkar inte annat än sucka lite åt det. Jag får väl springa någon annan gång, och be pappa ta tid eller något.
Lite matt går jag ut på cykelparkeringen, följd av Elina (papercuts), för att hämta min cykel och ta mig till biblioteket.
Ingen cykel.
Nej. Nej nej nej.
Jag kunde inget annat göra än att sätta mig ner och skratta åt alltihopa. Bara för att jag inte orkade göra annat, bara för att jag inte orkade med det mera. Det var bara för mycket, allting.
När ska man sluta orka bry sig?
Kommentarer
Postat av: Julia (mental)
:/ *krama*
Jag undrar mer när man ska börja orka bry sig igen.. Jag förstår hur du känner precis. piltre
Postat av: Sami
Sluta aldrig bry dig. Du kommer inte må bättre av det.
Bara finns till jag menar, ibland går livet inte som man vill, och då känns allt så jättemycket mer jobbigt än vad det egentligen är. MItt tips till dig är väl bara att fortsätta, Ta en dag i taget, och bara finnas. kommer något upp så följ med på det annars så bara finns du och tillslut känns allt bättre, för det gör det alltid efter ett tag.
Postat av: Helena
bra jobbat med din blogg :)
Trackback