LILLA MOLNTUSS.

Jag måste göra något allvarligt fel när jag lever mitt liv.

För hur jag än gör, hur mycket jag än försöker göra något bra av det...
Det verkar vara en omöjlighet för mig att vara glad mer än ett par dagar i sträck.

När jag väl kämpat tills jag har händerna på kanten. När jag väl lyckats dra mig upp på fast mark igen.
Då står där alltid någon och knuffar ner mig igen.

Hur många gånger ska jag behöva klättra uppför samma brant?
Hur många gånger ska jag behöva dra mig upp över kanten, för att bara hinna se mig omkring innan jag faller ner igen?
Utan att ha någon som upptäcker det i tid, och hinner ta tag i mig innan jag faller för långt ner?

Bergväggen är hal. Och sulorna på mina klätterskor börjar slitas ut nu.


I wanted you to notice, I wanted you to care.
PLEASE DON'T GO.




Jag har saker att se fram emot, och dem försöker jag tänka på så ofta jag kan.
Och visst händer det kul saker, och visst är jag glad ibland. Ibland längre stunder, ibland kortare stunder.

Ändå känns allt jävligt hopplöst i största allmänhet.

Men på fredag ska jag till Skåne och leka med Elin och en massa fler, det ser jag verkligen fram emot :)
Hoppas det hjälper mig att hålla mig uppe på fast mark lite längre, så att jag kan vila mig från allt jävla klättrande.




Mest av allt önskar jag att det blir december snart.
För jag saknar Henrik så det gör ont nu.