LILLA MOLNTUSS.

Har inte bloggat på väldigt länge nu.

När jag väl börjar på något så blir jag avbruten och är tvungen att sluta mitt i. Lämnar texten ofullständig.
Jag hatar att börja skriva på nytt på ofullständiga texter som handlar om känslor och sinnesintryck från en viss dag. En dag som redan är över. Ett bäst-föredatum som gått ut.
Det blir liksom... fel.



Det känns som om jag är fångad mitt i något stort, grått landskap som är halvt verkligt, halvt overkligt. Nästan som om jag vore fångad i mig själv. För tillfället trivs jag väldigt bra med det. Det är då jag verkligen kan drömma mig bort. För i den här halvt overkliga men ändå så verkliga världen blir allt och inget en dröm.
Sånt är smärtsamt men samtidigt så underbart att det inte kan beskrivas.

Undrar om någon annan också upplevt precis det där.
Man får samma känsla när man tar en promenad genom stan mitt i natten, och när man släcker alla ljus hemma samtidigt som man vrider upp musiken på högsta volym.

Det är känslan av att drunka i sig själv. Man är något av det verkliga i den halvt overkliga världen. Man är något av det som inte är grått.

Jag är som en liten samling färg i en grå värld. Inga äckligt glada och skrikiga färger, nej. Bara som en  behaglig kontrast till den annars så gråa och dimmiga omgivningen.

En kontrast.

Jag gillar att ha känslan av att vara en kontrast, även fast jag vet att det antagligen bara är något jag inbillar mig.
Men sålänge den tanken får mig att må bra tänker jag inte göra något försök att utplåna den.



Var på Håkan på Gröna Lund i fredags med Elina, Paula, Anton och några till. Han var verkligen überbra, bättre än när jag såg honom förra gången. Vilket iofs var för 4 år sen, men jaja. Det var en upplevelse att minnas och glädjas över länge  <3