LILLA MOLNTUSS.

Jahapp.
Söndag igen. Imorgon börjar skolan.
Ångesten och oron bildar tjocka, hotfulla moln ovanför mitt huvud och jag har svårt att andas. De stänger in mig och jag kommer inte undan.
Vem hade kunnat tro att jag av alla människor skulle ha en sådan 'relation' till skolan som jag har nu.

Sålänge jag kan minnas har jag alltid varit den lilla pluggisen som haft äckligt lätt för sig. Som aldrig klagat på läxor, som aldrig misslyckats anmärkningsvärt på ett prov.
Jag har nog fortfarande ganska lätt för mig. Men problemet är att jag helt enkelt inte orkar.

Sen att jag varit borta jättemycket och att min tillvaro varit ganska uppochnervänd, det har nog påverkat mig mer än jag tror. Mer än jag vill erkänna.
Kollapsen skrämmer mig fortfarande men den vill jag bara glömma. Jag tänker inte låta någon sticka nålar i mina armar oavsett vad mamma säger. Det ska mycket till innan det händer, kan jag tala om.
Jag är så arg på mamma för att hon inte fattar.
Hon fattar aldrig.


Jag var i Göteborg i tre dagar. Visserligen med mamma och min bror, men ändå.
Vet inte vad jag hade förväntat mig av den resan, som verkligen blev en bestämma-sig-i-sista-minuten-resa p.g.a mina söta små besök på akuten och mammas överdrivna oro. Men ja, den blev nog inte riktigt som jag trott.
Det var mycket som inte blev som det skulle. Mike jobbade, och Ema fick jag inte tag på förrens det var försent. Så där brast mycket, eftersom det är genom dem som jag känner de flesta av människorna i Gbg.
Anna ringde jag inte ens. Var ändå nästan säker på att hon var i Skåne. Hon vill nog ändå inte träffa mig, verkar det som.

Det enda som egentligen gjorde resan till något riktigt bra var att åka till Varberg och hälsa på Henrik när han fyllde år.
Har dock fortfarande ganska dålig samvete för att jag inte kunde köpa något till honom >_< Menmen, hade jag köpt något hade jag inte haft råd att åka till Varberg, så...
Dilemmaaaa.

Skulle ta ett tåg tillbaka till Gbg som gick 15:19 och det var till att börja med tio minuter försenat.
Det slutade med att jag åkte från Varberg mer än två och en halv timme försent. Aldrig varit med om något liknande.
Det var tydligen någon som blivit påkörd av tåget längre fram så polisen var tvungna att komma och göra en utredning och dom stängde av strömmen och blablabla. Så tåget blev stående.
Och Henrik hade åkt hem för längesen så jag kunde inte göra annat än vänta.
Tillslut kom ett annat tåg som också gick mot Göteborg, fast på ett annat spår (också det försenat, såklart -.-) så alla som varit på det tåget som jag först skulle åkt med fick ta det andra tåget istället, tillsammans med alla som redan befann sig på det tåget. Trångt, no shit...

En bit ifrån mig på tåget satt en flicka på golvet. Jag vet inte vad det var som fick mig att lägga märke till henne, kanske var det Mew-tröjan hon hade på sig.
Hon hade relativt kort, rakt, brunrött hår, antagligen färgat. En snedlugg täckte ögonen. Hon hade snakebite-piercing i läppen och ett par baggy-jeans. Hon var ganska lång och lite småbred över axlarna, men absolut inte kraftig eller fet eller något. Hur gammal kan hon ha varit... som jag, plus minus ett år?
Först trodde jag faktiskt att det var en pojke. Vet inte varför, det kanske berodde på att hon var osminkad och att man knappt såg ögonen för luggen som hängde ivägen. Sen rörde hon sig lite som en pojke också, och var som sagt ganska lång.

Jag vet inte vad det var med just den flickan som kändes så speciellt.
Jag visste inte vem hon var eller varifrån eller till vad hon reste med det tåget. Hon såg inte ut att vara ledsen eller ensam eller något sånt men ändå fick jag en sån lust att bara gå fram och krama henne.

Kanske för att lindra min egen saknad som eskallerade allt eftersom tåget fick upp farten och lämnade så mycket där bakom.

Jag ville inte.