Jag kan inte förneka allt.
Jag skulle vilja fråga mig själv 'vafan är det som händer?'
För nu börjar jag bli ganska rädd.
Jag har haft huvudvärk nästan varje dag under lite mer än tre månaders tid. Jag reagerar inte längre på alvedon, och det är ofta de starkare grejerna inte har någon verkan heller. Jag somnar ofta med huvudvärk under skoldagarna och vaknar då med huvudvärk som är tio gånger värre än den var när jag gick och la mig.
Mamma har tjatat jättelänge om att jag ska gå till doktorn. speciellt nu när jag varit hemma från skolan så mycket. Men jag har bara tyckt att det varit onödigt.
Nästan hela förra veckan var jag hemma från skolan p.g.a sjukdom. Jag hostade som en galning och mådde allmänt kasst.
I måndags var jag tillbaka i skolan igen och mådde ganska mycket bättre. Gick dock hem innan sista lektionen för att jag hade huvudvärk och glömt min medicin hemma.
Sen igår vaknade jag med huvudvärk, men gick till skolan ändå.
Drygt 20 minuter in på första lektionen kollapsade jag. Medan jag satt ner, dessutom.
Läraren körde hem mig och fick mig att lova att inte gå till skolan något resten av den här veckan,
Mamma såg jätteallvarligt på saken och ville genast dra med mig till akuten. Det ville inte jag.
Men jag gick tillslut med på att följa med för att bara göra en grundundersökning.
När jag väl gått igenom den utan anmärkningar ville ju doktorn såklart ta en massa blodprov och andra tester, och som många kanske vet är jag fullkomligt livrädd för sånt. Och jag vet att det egentligen är skitfånigt, men jag kan inte hjälpa det. Det går bara inte att komma över.
Skulle nog vilja påstå att det nästan är det enda jag är rädd för (som om det vore någon slags ursäkt...)
Men liksom, jag har inget alls emot ormar, och jag tycker spindlar är jättesöta. Jag har inga problem med varken blod eller smärta. Min smärtgräns är tvärtemot ganska hög, men det är liksom... själva grejen med nålar som jag inte klarar. Jag blir panikslagen bara av att tänka på det.
Man skulle nästan kunna likna det vid känslan många andra har angående naglar som dras mot krittavlor.
Det är själva obehaget det handlar om, den speciella känslan man får när man föreställer sig scenariot, upplever det själv eller hör/ser någon annan göra det.
However, jag sa att jag inte ville göra något sånt och han sa att han inte kunde tvinga mig men poängterade att det kanske skulle vara ganska bra med tanke på hur jag mått senaste tiden.
Och visst, det skrämmer mig. Hela grejen skrämmer mig.
Ja, jag är rädd. Det kan jag inte förneka hur mycket jag än försöker.
För nu börjar jag bli ganska rädd.
Jag har haft huvudvärk nästan varje dag under lite mer än tre månaders tid. Jag reagerar inte längre på alvedon, och det är ofta de starkare grejerna inte har någon verkan heller. Jag somnar ofta med huvudvärk under skoldagarna och vaknar då med huvudvärk som är tio gånger värre än den var när jag gick och la mig.
Mamma har tjatat jättelänge om att jag ska gå till doktorn. speciellt nu när jag varit hemma från skolan så mycket. Men jag har bara tyckt att det varit onödigt.
Nästan hela förra veckan var jag hemma från skolan p.g.a sjukdom. Jag hostade som en galning och mådde allmänt kasst.
I måndags var jag tillbaka i skolan igen och mådde ganska mycket bättre. Gick dock hem innan sista lektionen för att jag hade huvudvärk och glömt min medicin hemma.
Sen igår vaknade jag med huvudvärk, men gick till skolan ändå.
Drygt 20 minuter in på första lektionen kollapsade jag. Medan jag satt ner, dessutom.
Läraren körde hem mig och fick mig att lova att inte gå till skolan något resten av den här veckan,
Mamma såg jätteallvarligt på saken och ville genast dra med mig till akuten. Det ville inte jag.
Men jag gick tillslut med på att följa med för att bara göra en grundundersökning.
När jag väl gått igenom den utan anmärkningar ville ju doktorn såklart ta en massa blodprov och andra tester, och som många kanske vet är jag fullkomligt livrädd för sånt. Och jag vet att det egentligen är skitfånigt, men jag kan inte hjälpa det. Det går bara inte att komma över.
Skulle nog vilja påstå att det nästan är det enda jag är rädd för (som om det vore någon slags ursäkt...)
Men liksom, jag har inget alls emot ormar, och jag tycker spindlar är jättesöta. Jag har inga problem med varken blod eller smärta. Min smärtgräns är tvärtemot ganska hög, men det är liksom... själva grejen med nålar som jag inte klarar. Jag blir panikslagen bara av att tänka på det.
Man skulle nästan kunna likna det vid känslan många andra har angående naglar som dras mot krittavlor.
Det är själva obehaget det handlar om, den speciella känslan man får när man föreställer sig scenariot, upplever det själv eller hör/ser någon annan göra det.
However, jag sa att jag inte ville göra något sånt och han sa att han inte kunde tvinga mig men poängterade att det kanske skulle vara ganska bra med tanke på hur jag mått senaste tiden.
Och visst, det skrämmer mig. Hela grejen skrämmer mig.
Ja, jag är rädd. Det kan jag inte förneka hur mycket jag än försöker.
Kommentarer
Trackback