När trygghet blivit endast en önskedröm.
Bortdomnad och till ingen nytta.
Oduglig.
Jag kan inte ens skriva längre.
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Och någon annan dag, men inte nu, ska jag visa dig den hemliga grottan, den porlande bäcken, jag aldrig fann som barn.
Åh, Jonas. Du har så rätt. Det har du alltid.
Jag önskar att jag en dag fick berätta för dig personligen hur mycket du faktiskt gjort för mig. Hur många gånger du tröstat mig, hur många gånger du fått mig att skratta när jag inte trodde att jag kunde, hur mycket du lärt mig om livet och verkligheten och om mig själv.
Hur mycket du fått mig att inse.
Om världen och verkligheten och livet. Om mig själv.
Jag vet att det är löjligt men ofta känns det som att Jonas är den enda som förstår mig. När jag läser hans böcker så blir det så... personligt, eftersom jag känner igen mig så mycket.
Rent känslomässigt men ibland även bokstavligt.
Som i Frestelsernas berg, en av få böcker skrivna av honom som jag inte läst men dock håller på att läsa nu. Den handlar om att leva ett liv nerpackat i kartonger, om svek, om att förlora det man trodde alltid skulle finnas där, och om att varje dag vara tvungen att handskas med en outhärdlig tillvaro.
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Ni kan kalla mig gnällspik hur mycket ni vill och påpeka hur många gånger som helst att det minsann finns folk som har det sämre än jag. Men det kommer inte hjälpa mig.
Istället kan ni krama om mig och försäkra mig om att det inte gör något ifall tröjan blir blöt av mina tårar. Istället kan ni säga att jag får dela med mig av hur mycket eller hur lite som helst av min historia men att ni hursomhelst kommer att lyssna och sedan hålla om mig tills jag slutar hulka och så småningom somnar.
Trygghet var något jag länge såg som en självklarhet men nu är det inte så och då får jag nöja mig med önskedrömmar.
Mycket av det är mina föräldrars fel. En del står mina vänner för.
Det gör ont att upptäcka hur några av mina närmaste vänner bara blir skrämda när jag behöver prata med dem om lite djupare saker. Hur de nekar mig...
Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Jag som minns att jag inte tyckte om Frestelsernas berg. Jag kanske ska läsa om den.
För några veckor sedan läste jag En komikers uppväxt och upptäckte att jag börjar växa ifrån den. Det gör ingenting. Jag har kvar Präriehundarna och Vill gå hem. Och alla minnen.
Samtidigt vill jag säga förlåt för att jag inte skrev en massa intelligenta saker till dig igår, när jag ändå kunde, men det känns som om ju mer man försöker desto sämre blir det.
ses vi på gröna lund den 8 augusti eller? ¨jag tänker iallafall inte missa håkan;)
Här ligger man, söker på "Riddarfjärdens gymnasium" på google för att se om man hittar något spännande, några klasskamraters bloggs eller något annat roligt. Och då lyckades jag hitta till din blogg, då du frågade om det inte var någon annan som skulle börja på Riddarfjärden.. Jag säger bara så här, och jag vet inte ens varför jag gör det, Riddarfjärden är en riktigt fin skola, med en del riktigt bra lärare. Jag har gått 3 år på Riddarfjärden nu och tar studenten om en månad, och det har varit de 3 bästa åren i mitt liv... Om du väljer att börja på Riddarfjärden så kommer du definitivt inte ångra dig. Anledningen till att jag valde att skriva det här, var för att jag kände igen mig i det du skriver, jag kände igen den personen jag själv var för 3 år sedan.. Och sen såg jag att du, liksom jag, är frälst av Jonas Gardells trollbindande förmåga att använda ord!
jag menade förstås 8 SEPTEMBER;)