LILLA MOLNTUSS.

Läste om Ett UFO gör entré. Igen.
Jag upphör aldrig att häpnas över Jonas skrivförmåga. Hans böcker är som en blandning av en rehabiliteringsguide för själen, en sanslös komedi, ett gripande drama, och den bästa lärobok om livet du kan få.
Men det de är allra mest är rena konstverk.

Den boken har lärt mig mycket. Alla Jonas böcker har lärt mig mer än jag tror att jag förstår.
De betyder mer än mycket annat.

Men den här gången var det annorlunda.
Jag kom fram till vad den boken hade gjort för mig om jag hade läst den för fem år sedan.



Jag var på gränsen till mobbad i mellanstadiet, värst var det i femman. Retad är inte rätt ord, snarare... 'utsatt'. Jag var någon att sucka åt, någon att skylla på, någon att undvika. Av den enkla anledningen att jag ifrågasatte.
Enligt dem var jag utom all räddning, bortom allt hopp på att någonsin nå upp till dem där de befann sig uppe på översta skafferihyllan.
Dömd till ett liv nere vid spishyllan, med kylskåpskalla känslor som vägrade försvinna.

Hade jag läst den boken då, så hade den gjort mig så stark.
Den hade gjort mig oövervinnerlig, jag hade kunnat bryta mig loss från deras skoningslösa hierarki som inte lämnade någon ifred. Den hade gjort mig stark nog att vända ryggen till det som så länge kontrollerat mig, hindrat mig från att leva på det sätt som barn egentligen ska.
Jag blev vuxen för tidigt, och helt i onödan.

Ingen i den åldern förtjänar att ständigt få höra att man inte duger.

Hade jag läst den boken hade jag förstått deras brist på rätt att göra det de gjorde,
Jag hade sett att de inte hade kunnat hindra mig, bara jag bestämt mig för att vända dem ryggen och sluta försöka anpassa mig. Om jag bara hade förstått...

Så länge som jag gick runt, så olycklig, och undrade vad jag gjorde för fel.
Jag såg inte, jag förstod aldrig att skammen aldrig var min.

Allt det där var ju egentligen så enkelt.
Om bara Jonas hade fått chansen att visa mig att jag faktiskt inte behövde leva efter deras IQ-befriade mallar, att jag hade kunnat upptäcka så mycket mer än den smärtsamma känslan av att inte räcka till, och allt som följde med den.
Jag visste ju att de hade fel, men jag hade inte vad som behövdes för att bryta mig loss. Men vem har det vid en sådan ålder?

Han hade kunnat få mig att inse så mycket, som egentligen var så självklart.
Jag hade kunnat skratta åt dem istället för att gråta över mig själv.




Visst, den boken är inte anpassad för elvaåringar.
Språket är inte anpassat, historien innehåller en onekligen stor mängd pubertetssnack (mestadels från den manliga sidan) och sex och boken är... djup. Stundvis på gränsen till mörk.

Det är svårt, även för mig själv, att veta ifall jag som elvaåring hade klarat av den boken, det är svårt att veta hur mycket jag hade förstått av den och vad jag skulle ha tyckt om den.
Jag måste också erkänna att det till och med är svårt att säga hurvida den ens hade kunnat göra något för mig, om jag hade läst den vid elva års ålder. Visst, jag var en av dem som låg alltid steget före sina jämnåriga; jag läste svårare böcker än någon annan elvaåring jag kände, och jag tänkte. Jag tänkte mycket.
Men när man är elva år så är man ändå liten.

Jag kan argumentera runt med mig själv hur länge som helst om hur mycket jag hade kunnat ta in av Ett UFO gör entré ifall jag hade läst den när jag var elva år och utsatt för gängregeringen och grupptrycket. Men det spelar faktiskt ingen roll, för jag vet att jag hade förstått det viktigaste av den; budskapet att vända ryggen åt det som sålänge styrde, men som faktiskt inte betyder något alls.
I boken så inser Juha plötsligt att han kan säga ifrån, och lämna alla som styrt och utnyttjat honom fullkomligt handfallna. Han lämnar dem alla bakom sig, glömmer dem, suddar ut varje spår. (Alla ni som har läst boken vet vilken del jag menar.)

Den boken hade räddat mig, även om jag kanske inte hade förstått hur just då.
Men den hade räddat mig.

Åh, tänk om någon bara hade satt den boken i händerna på mig när jag började femman, tänk hur annorlunda allt hade blivit. Tänk vad enkelt allt hade varit.
Jag önskar att alla barn/ungdomar/alla andra, som behandlas som jag behandlades av mina jämnåriga i mellanstadiet, läste Ett UFO gör entré. Det skulle hjälpa dem så himla mycket, det skulle ge dem chansen jag aldrig fick.
Skitsamma om ungen inte vill läsa, hade det varit min son/dotter hade jag nog nästan tvingat dem eller i alla fall gjort allt som stod i min makt för att förmå personen i fråga att läsa den.

Sålänge de hade fått slippa det jag gick igenom, så hade det varit värt det.



Nu ska jag skriva ett brev till Jordan.

I still wasn't kissed at sixteen,
and I still need a friend,