LILLA MOLNTUSS.

Men hello, stupidity.
Sitta uppe såhär dags är verkligen det jag minst borde göra nu. Jag måste sova mer, och jag blir alltid så äckligt sentimental när jag är vaken såhär dags och inte har någon att prata med.

I stunder som dessa får jag ofta en klar känsla av att jag borde vara någon annan stans, att jag är ämnad för att utföra saker på en annan plats än den här.

Hm, såg Patrick på bussen idag. Och jag såg att han såg mig också.
Jag klev på och gick bakåt, och han satt och skrattade och förde en konversation med några andra i mitten av bussen. Precis när han insåg att det var jag slutade han skratta. Men, han blev liksom inte bitter eller något sånt. Han bara... stannade upp. Såg, insåg, förbisåg, äh jag vet inte.
Satte mig en bit framför dem och förväntade mig den där känslan av att bara vilja sjunka igenom sätet och bli osynlig, eller något liknande, men det blev inte så konstigt nog. Det kändes helt okej. Och det konstiga var, att jag inte var förvånad över att det inte gjorde det, trots att jag förväntade mig.. äh. Svårt att förklara, jag pallar inte ^^
Han såg ut att må bra i alla fall.

När man tänker efter så är han rättså lik sångaren i det där bandet som gör den där It's too late to apologize-låten. One Republic eller vadfan de heter.
Jaja.

Jag skulle nog minnas den där tiden och kunna acceptera den väldigt bra, om bara allt det där som kom efteråt inte hade inträffat.
Hur han bröt ett löfte, som han till och med inte förstod att jag ens bad honom göra. Det var ju en sådan självklarhet, sa han då. Och sättet han bröt det på, så ironiskt det var. Nästan roligt.
Hur vi hade sagt att vi ändå skulle fortsätta vara kompisar och så förstörde han det. Så in i helvete.

Jag kom över den där skiten för ett bra tag sedan.
Nu har jag vuxit ifrån den också.

Det hoppas jag att vi båda har.