LILLA MOLNTUSS.

Tillbaks på noll.
Nere igen, tillbaks på goddamn fucking noll. Så, hur känns det nudå, Lina?
Åh, ibland är du bara så jävla bra. Bra på att vara helt jävla sämst.

Springa in i sten. Snubbla på sina egna skosnören.
Låt mig vara dum. Låt mig vara dum. Låt mig vara dum.
Torka bort havet av tårar från diskbänken. Skrika ut frustrationen med ny styrka.
Jag kan stå ut med andras åsikter till en väldigt hög grad. Sålänge jag själv är säker på vad jag vill och tycker. Men just nu, när jag inte vet alls var jag står, så är jag sårbar till den milda grad och det märks verkligen.
ÅH VAD JAG HATAR DET.

Rätt in i sten. Huvudet före.
Låt mig vara dum. Låt mig vara dum. Låt mig vara dum.
När ska man använda hjärna respektive hjärta? Hur ska man kunna veta när man inte vet vart man ska sen?

Jag vet inte vart jag ska, jag vet inte vart jag är och jag vet inte vad jag håller på med.

Det var så kul att vakna upp ur det man trodde var verkigheten. Verkligen.
Och nu, när jag vant mig vid att allt var dröm, så måste jag vakna igen.
Ångestångestångest. Gråta tills man spyr i diskhon. Godmorgon, vilket trevligt uppvaknande.

Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte.
Är det såhär för alla andra också? Jag kan inte låta bli att undra, jag är så jävla nyfiken faktiskt.
Eller blev de räddade av dumheten? Av den frivilliga ovissheten?
Låt mig vara dum. Låt mig vara dum. Låt mig vara dum.
 
Jag kan lika gärna skita i allt, känns det som. Jag kan lika gärna lägga mig ner och dö. Då skulle jag i alla fall slippa den här ångesten som ständigt hänger som en molnbank över mitt huvud. Vägrar skingras, vägrar upplösas.

Jag försöker och försöker och försöker.
Men det är pannbenet som spräcks och inte stenen.

 
 
 
 
Låt mig vara dum. Låt mig vara riktigt jävla dum.