LILLA MOLNTUSS.

Nej, fem veckor har inte gått. Egentligen har jag inte internet än. Men jag lyckades hacka mig in på ett trådlöst nätverk, antagligen grannens.
Fem veckor har inte gått, men det har hänt så fruktansvärt mycket att jag inte vet vart jag ska börja. Bäst är kanske att börja från början.
Men om jag inte vet vad början är då?
 
Jag antar att början var när verkligheten smög sig på. När allt runtom mig började falla samman, på riktigt den här gången. And I couldn't stop it. Kvällen då vi flyttade in de första grejerna i pappas nya lägenhet brast det totalt. Följde med och hjälpte till att bära in grejor i bara tjugo minuter eller något sånt, sedan tröttnade jag på att kämpa med tårarna framför resten av dem som hjälpte till.
Såg på pappa att han blev antingen irriterad, arg eller besviken när jag sa att jag var tvungen att gå.
Orkade inte ta reda på vilket.
 
Ut ur hörlurarna kom José González - Crosses om och om igen. Det var bara droppen som gjorde att tårarna svämmade över och jag grät och grät och grät. Gick och gick och gick. Kunde inte sluta gråta, kunde inte sluta gå.
Allting... gjorde bara så ont
 
En klar, kall och vacker kväll men allt jag gjorde var att gråta.
Gråta för allt jag inte var och aldrig kommer att bli.
Gråta för allt jag var och är.
Gråta för allt som inte blev som det skulle...
 
Gick jämte järnvägen och ett tåg åkte förbi.
Stannade och såg det passera mig och förblev stillastående när det var utom synhåll.
Blundade. Önskade att jag satt på det tåget eller vilket annat tåg som helst. Påväg bort någonstans, spelade ingen roll vart. Har aldrig känt en sån längtan efter att få komma bort från Täby och allt jag känner till så väl som just då. Aldrig har jag känt en sån längtan efter något okänt, ett vadsomhelst.
Ville skrika men kunde inte.
 
People staring, they know you feel broken.
Repeatedly reminded by the looks on their faces.
Ignore them tonight and you'll be alright.
 
Den låten har tilltalat mig förut och jag har känt igen mig i den, men just då stämde allt så läskigt väl. Den låten beskrev mitt sinnestillstånd på gränsen till exakt. Den fick mig att fortsätta gråta ut, men tröstade samtidigt nåt så oerhört när ingen annan fanns där och kunde göra det. Den låten blev jag den kvällen, och jag är den evigt tacksam för att den gjorde det som ingen fanns där för att göra.
Jag blev påminnd en gång för alla om att musik aldrig sviker. Musik finns alltid där.
Även fast jag nog mer skulle behövt någon som kramade och torkade mina tårar just då. Men där fanns ju ingen.
 
Och mitt i allt detta var jag tvungen jag gå hem till Elina för att baka den jävla fruktkakan som vi lovat engelskläraren. Fan också. Visst, hon är en av mina bästa kompisar men jag orkade inte förklara allt. Kanske om vi hade varit någon annanstans, ensamma. Men nu skulle vi vara i hennes kök, och allt jag sa skulle resten av familjen inte undgå att höra.
Jag började gå mot hennes gata, försökte samla ihop mig. Men så fort jag lyckats slutat gråta så kom allt tillbaka, alla tankar slog och sprängde i huvudet och tårarna kom igen med förnyad styrka. Det tog aldrig slut.
Lyckades tillsist med en kraftansträngning ta mig samman. Som många gånger förr bet jag ihop och la upp en fasad som var svår att se igenom om man inte tittade noga. Jag hatar att göra så, men som många gånger förr blev jag tvungen.
Jag hatar känslan av sårbarhet som jag får när jag gråter. Därför gör jag det inte när andra ser, om jag kan undvika det. Håller istället allt inom mig även fast jag vet att det inte är bra för jag klarar det bara till en viss gräns.
Men jag har alltid varit sån. Old habits die hard, ni vet.
  

Dagarna som följde var nog de värsta jag upplevt i hela mitt liv.
  
Inflyttning i mammas radhus. Urk.
Sista stunden i gamla huset är svår att beskriva. Jag tänker inte försöka.
När jag stod vid fönstret i mitt rum den där sista gången kände jag nog inte så mycket mer än tomhet.
Blåste imma på fönsterglaset, skrev mitt namn med stora bokstäver. Tittade ut på omgivningen, en syn som jag sett varje dag i tretton år. Vardaglig, jaa, men speciell och något jag nog aldrig glömmer riktigt.

Första kvällen i radhuset var pappa med också och hjälpte till att göra iordning. Sen blev det bråk.
Jag och mina föräldrar skrek på varandra i flera timmar. Om mamma brukar vara förjävlig så var det inget emot vad hon var då. Och pappa...
Jag kan ta ett bråk med mamma, det är ändå ganska vardagligt. Vi är aldrig riktigt vänner, det har vi aldrig varit.
Men när pappa också börjar skrika, när han säger saker som får mig att bara gapa för att jag inte kan förstå att han verkligen säger det... Han har alltid varit min klippa, han har alltid funnits där på det sättet mamma aldrig har. Han har alltid varit den som förstått mig någorlunda i alla fall. Nu hade jag plötsligt honom emot mig lika mycket som mamma.
Uppträngd i ett hörn hade jag inget annat att ta till än gråten. Igen.

Även fast jag vet att pappa inte menade allt han sa så gjorde det så kändes det så jävla mycket. Att jag dessutom blev så nertryckt att jag inte kunde tänka tillräckligt klart för att kunna säga något till mitt försvar, det gjorde inte saken bättre.

Där satt jag, i ett okänt radhus i ett rum fullt med flyttkartonger och med två skrikande föräldrar.
Ingenstans att ta vägen. Jag kände verkligen för the easy way out, hoppa ut genom fönstret och slå ihjäl
mig. Eller åtminstone bryta ett ben eller något, bara jag kom därifrån.

Visst, det finns inget jag hatar så mycket som sjukhus men det hade fan varit rena paradiset jämfört med radhuset just då.

Sov inget på hela den natten. Knappt något de kommande nätterna. Fick inte ro.

Dagen efter flytten var det Nobel-tema hela dagen i skolan med fin lunch och sånt. Det var frivilligt om man ville klä upp sig men såklart gjorde alla det. Alla, med mig som undantag. Jag var enda tjejen som inte hade klänning. Kom istället iklädd hängbrallor och ett par randiga hängslen. Brydde mig ju inte.
Dock var det ju lite smått roande sådär att se allas responser ^^

Det enda som var intressant den dagen var att skriva ett tacktal. Svårt, ja. Kul och utmanande, ja :)
Såklart blev det jag skrev för djupt så ingen fattade det för ingen orkade lyssna. Helenas tal var bra och lättare att ta till sig, så det blev det som vann.
Efter lunchen var det dans. Jag deltog inte.
Ställer upp på det mesta inom skolan och så men där gick min gräns.  Lärarna blängde på mig och några kom fram och frågade hur det skulle se ut om alla gjorde som jag men jag brydde mig inte. Hade redan bestämt mig.
Jag måste vara deras värsta mardröm. Men jag brydde mig lika lite om det som jag gjorde om resten av sakerna den dagen. För jag orkade verkligen inte.

Skolavslutning. Jag som gått och sett fram emot jullovet enda sedan höstlovets slut önskade nu plötsligt att skolan skulle fortsätta. Bättre att vara där än att vara hemma i röran och kaoset hela dagarna.
Hemma. Nej, så fanns det och finns fortfarande inget som heter. Vad man ska kalla det vet jag inte, men jag kom på mig själv med att säga "nej jag ska hem till mamma" när Christoffer frågade om jag skulle hem. För varken pappas lägenhet och än mindre mammas radhus är ett hem. Det är bara ett ställe där jag sover och försöker spendera så lite som möjligt av min dag på.
Det kommer nog ta ett tag innan det ändras.

Anyways, jag fick i alla fall en trevlig överraskning när jag öppnade terminsbetyget: 310 poäng :D
Jag visste ju att jag skulle höja mig från förra terminens 285, men inte så mycket ^^ Känns i alla fall jävligt skönt att få bekräftelse för att allt mitt slit har lönat sig.
Nu gäller det bara att behålla det... -.-

Julafton. En total katastrof som inte liknade något annat jag varit med om.
Jag, min mamma och min bror hemma hos mormor och morfar. Ingen snö, ingen stämning överhuvudtaget och typ tre eller fyra julklappar. Alla småsaker flöt ihop till något som mest fick mig att vilja sätta mig ner med huvudet gömt i händerna och bara sjunka igenom jorden.
Ja okej, jag bakade trots allt pepparkakor som blev jättesöta :) Jag gjorde min deg till ett K och ett E och ett N och ett T samt ett stort Red Hot Chili Peppers ?märke. Min kreativa sida fick visa sig lite.

Allt var bara så ironiskt fel. Allt var som det verkligen inte ska vara på julafton.

Men så ringde Pikaboo på kvällen och det gjorde att den här julen trots allt blev värd att minnas litegrann i alla fall. Tack söta unge, du fattar inte hur glad jag blev <3

Julen blev allmänt blä och inte helt oväntat blev nyår nästan lika dåligt.
Orkade inte följa med mamma och lillebror ut för att skjuta fyrverkerier på kvällen så jag stannade hemma och försökt hålla katten lugn. Det var dock skönt att få vara ensam ett tag.
Satt och skrev lite på mammas laptop, kollade på gamla avsnitt av Jackass, Viva la Bam och Dirty Sanchez samt en massa dåliga filmer som visades på tv. Henrik ringde lite efter midnatt och det gjorde mig verkligen jätteglad. Piltre på honom <3
Ringde sedan Adam någon timme senare, pratade strunt med honom och Anna ett tag. Katten lugnade sig tillslut och somnade i mitt knä. Jag återgick till mitt meningslösa tv-tittande ett tag men stängde av ganska snart för jag orkade inte. Satte mig istället och skrev. Gav upp vid fem någonting, somnade på golvet i köket och vaknade vid åtta igen. Gick upp på mitt rum och somnade om.

Jag har alltid tyckt att nyårsafton varit överskattad men det här blev verkligen en tragiskt sådan. Jag hade kunnat göra den till något så mycket bättre om jag bara hade orkat höja blicken lite. Det grämer mig lite att jag inte tog tag i det åtminstone ett litet tag, åtminstone bara för en dagen.

Lite sent att tänka så nu, men men. På grund av min impulsivitet har jag alltid haft lätt för att vara efterklok.

Nu har vi kommit en bit in i januari och skolan börjar snart.
Det kommer bli svårt att orka, det vet jag. Men jag ska göra mitt bästa och hoppas att det kommer att räcka. Jag orkar inte mer än det just nu och jag tror inte att jag kommer göra det ett bra tag framöver heller.
Uh. Jag önskar bara att jag inte vore så jätteduktig på att stressa upp mig själv som jag är >_< Det skulle nog underlätta för saker och ting nu.

Och jag önskar att jag inte kände mig så fruktansvärt tom. Jag önskar att ensamheten och de tunga, tysta molnen ovanför mitt huvud kunde skingras så att jag hade fri sikt igen.
Allt jag vill är att få komma bort ett tag och skaka av mig allt sånt där som tynger mig. Kanske skulle det ge mig nya krafter till att orka igenom vardagen.

Det här blev visst ett väldigt långt blogginlägg?
Ni som inte orkade igenom: I don?t blame you.
Och ni stackare som verkligen läste allt: Oh my. Ni förtjänar något för er uthållighet. Eller er förmåga att inte kunna låta bli att göra onödiga saker ^^

På nyårsafton, precis vid midnatt, försökte jag urskilja en stjärna som föll. Men alla fyrverkerierna var ivägen med sina starka färger och sprakande budskap till det nya året.
Jag blundade för att kunna se bättre.
Stjärnan föll tillslut, och fastnade i ditt hår.