LILLA MOLNTUSS.

Ensamheten har blivit min närmaste vän igen och jag hatar den mer än någonsin.

När jag tänker på allt jag ångrar att jag gjorde får det mig att må illa.
När jag tänker på att jag ångrar att jag inte gjorde får det mig att bara vilja spy.

Jag hatar allt jag är, allt jag inte är och allt jag så gärna skulle vilja vara.
Drömmare som jag är har jag alltid flytt verkligheten i tid och otid, och nu orkar jag inte komma tillbaka. Orkar inte öppna ögonen för nuet. Det hela håller på att ta över och förstöra hela min framtid men jag kan inte sluta. Verkligheten har sprungit förbi mig och bättrat på sitt försprång så länge nu, och klen som jag blivit av allt det som hänt orkar jag inte springa ifatt.
Dagdrömmarna ville dränka mig och rätt som det var upptäckte jag att jag utvecklat gälar.

Ge mig en käftsmäll och dra upp mig ovanför ytan igen.



Jag vet att jag lovade mig själv att skärpa mig.
Jag vet att jag misslyckades.
Jag vet att jag är dömd att misslyckas men jag vill inte inse det.

Sparka omkull mig då! Då har jag åtminstonde någon att skylla på när jag faller.