LILLA MOLNTUSS.

Jag måste blogga igen.

Igår vad en så konstig dag på många sätt.
För det första så var jag helt övermegaäckellycklig nästan hela dagen, skuttade runt och lyssnade på Faint på repeat i säkert fyra timmar. Ringde Sille och var helt... bläöuhbleuhö :D Om ni fattar ^^ Superhajpad och skuttig och lyrisk och jaa.
Det tyckte han i alla fall var skitkul och skrattade massa åt mig ^^

Men han fyllde i alla fall år (samma dag som Rasmus :O) så jag vred upp volymen på datorn så att det överröstade elvispen och bakade en sockerkaka med chokladbitar i åt honom. Hade lovat att Karl skulle få en kaka också eftersom han inte fick någon när han fyllde år för ett par månader sen, men mjölet räckte inte till :/

Anyways, jag cyklade något som från början var menat skulle bli fem kilometer men det blev tolv.
Måste verkligen få bukt med min dåliga kondition nu så att jag behåller mitt MVG i idrott. 2,5 km terräng blev ett fiasko för min del och jag sprang på en verkligen pinsam tid. Var ändå bäst i klassen men det beror tyvärr på att vi är så dåliga.

Senare på kvällen så kom Sille förbi för att få sin kaka. Tyvärr hade han nyligen ätit stora mängder godis så det åts inte så mycket av kakan. Vi tittade istället på skojsiga klipp på youtube (vi brukar hamna där, av någon anledning ^^) och sen efter lite övertalning fick jag honom att inse att han faktiskt hellre ville se Pirates of the Carribean 3 med Per och co än göra absolut ingenting med mig.

Så han puffade iväg på sin moppe vid halvtio-tiden och jag gick bort till Karl med en bit av kakan. Han blev glad över den och gick med på att leka med mig, men i brist på andra idéer slutade det med att vi började gå.

Vilket i sin tur slutade med att vi hamnade på ett ställe där jag inte varit på fem månader.
Utanför mitt gamla hus.



(oj vad det blev jobbigt att fortsätta skriva nu)



Jag blev stelare och stelare ju närmare vi kom och när vi var i början av gatan och jag kunde se den översta delen av gaveln var jag tvungen att stanna och fundera över ifall jag verkligen ville och klarade att gå längre.
Om inte Karl hade varit där så hade jag aldrig vågat.

Så jag tog mot till mig och vi gick långsamt uppför gatan.
Jag ryckte till när jag såg den okända bilen på uppfarten, och jag såg att det lyste i mitt rum.
Eller det som varit mitt rum.
Men det är fortfarande mitt rum. Jag kommer alltid att se det så.

Jag bara stod där och stirrade, var helt torr i munnen och visste inte vad jag kände.
Någonting bara värkte i mig och jag kände mig jättekonstig. Helt svag. Nästan svimfärdig men ändå långt ifrån så.
En värkande tomhet, helt olikt någonting jag någonsin känt tidigare.

Hade jag fått hade jag gått in och lagt mig i fosterställning på parkettgolvet i vardagsrummet, och dragit in den där speciella nästan plastiga lukten av parkettgolv samtidigt som jag blundat och tänkt mig tillbaka till den tiden då jag inte visste hur det kändes att verkligen förlora något.

Karl kramade mig och jag tog krampaktigt tag i hans jackärm och höll mig fast för att inte förlora mig själv i det förflutna.

Att stå där framför mitt hus och veta att det inte är mitt längre.
Ny brevlåda. Ny bil på uppfarten.
Inkräktare som köpt sig rätten att vara inkräktare.

Jag vet fortfarande inte om det var klokt att gå dit. Det påverkade mig men jag vet inte riktigt på vilket sätt än, men så fort jag tänker tillbaka på det så får jag den där underliga känslan igen och den är rättså obehaglig. Jag känner mig sådär svag.

Förr eller senare hade jag ju varit tvungen. Frågan är bara vad som hade varit bäst, förr eller senare. Och när förr respektive senare är.
Svårt att veta. Men nu är det gjort.

Jag visste inte att det kunde kännas så att återvända hem.